Georgien: Amore patriae nostrum lex!
Karaste blogglasare, Ericusfans och alla andra loske manns o kvinns,
Det ar en stor ara att fa tillskriva bloggen denna post fran hjartat av Kaukasus. Jag lovar att efter basta formaga aterge de intryck jag hittills fatt av det fantastiska Georgien. Det blir inte latt, men jag ska gora vad jag kan for att formedla mina storvulna kanslor for landet och dess stolta folk. Da resan ar langtifran slut kommer nog ytterligare ett inlagg da jag atervant till Londonium.
Tack vare fi/ Ivan/ Ryssen/ vadhelst ni vill kalla honom/ var det ju stortomojligt att flyga via Moskva. Sa jag hookade upp ett direktflyg till Tbilisi. Tillsammans med ett gang hemlangtansfulla georgier, en hel hord Uzbeker (planet fortsatte till Tashkent) och nagra enstaka granslosa medicinare transporterades jag av en gallt skrikande kapten och nagra langbenta flygvardinnor med ett skont oststatsplan till Georgiens huvudstad, Tbilisi. Da president Sakashvilli gor allt han kan for att narma sig vast och europeisera sitt land har visumkraven slopats for EU-medborgare. Trots detta ville den supersota passkontrollantskan (obs! genus [Salut, jur studenter!]) inte slappa in mig i landet utan att granska mitt pass i sommarna. Dessutom gav hon mig lite val langa ogonkast under sin kaukasiskt korpsvarta lugg medan hon luslaste mina 'papers'. Konstigt tankte jag, for mitt telefonnummer stod ju inte dar, men van som jag ar att alla tycker jag ar absolutely ravishing i min nya tweedkreation nonchade jag henne big time och fortsatte in i landet med stort G.
Efter att likt JP II kysst jordskorpan plockade Eka (fastmon) och Aleko (fastmannen) upp mig i en kliiin yuggemerca och forde mig till Alekos bostad dar jag skulle bo ett par natter. Som ni sakert kanner till ar Georgien ett fattigt, men stolt litet land. Folk bor valdigt enkelt och badar inte direkt i dompa varje morgon (kanske varannan pa sin hojd). Darav kommer det sig att jag blev overvaldigad da jag fick se Alekos lya. Superstor, tjockt bazzig och iskall skandinavisk inredning. Klin-t, sade jag och huttade in vaskan i mitt gympahallsstora rum.
Om jag med en fras ska forsoka beskriva Georgien, georgier och det andliga klimat de lever i far det bli
(som de sjalva uttrycker det i stunder av stor Shakespeareiansk inspiration). Min vard ledde mig in i matsalen dar ett bord fullkomligt dignade under tyngden av mangder med utsokt georgisk mat. Innan vi kastade oss over lackerheterna ville Aleko utbringa en skal. Nu forhaller det sig sa att georgier inte skalar hur fan som helst. Om ni trodde att vi svenskar ar formella vad galler skalande sa skulle ni se de har snubbarna. Varje skal ar en hel ritual dar man tilldricker framforallt varandras familjer, nationer, nationalhjaltar och historiska klenoder och myter. Som sann historiefetischist med tydliga nationalromantiska drag av utpraglad psykotisk karaktar blev jag fullkomligt till mig av exaltering. Foljdaktligen utbringade jag en skal "for Georgiens frihet fran Rysk overhoghet, valgang at min hogt arade vards framtida avkomma och for den georgisk-ortodoxa kristendomen". Tystnad foljde. Aleko stirrade pa mig. Skarrskadade min vid det har laget vilt flackande blick. Sedan borjade han mullra av ett forlosande gapskratt, sade att det var en utmarkt skal (for en nyborjare) och sen hogg vi in pa tugget. Vi at, skalade, drack, skrattade, at, skalade, drack, skrattade och fortsatte sa langt in pa smatimmarna da det var dags att sussa for en overtrott liten skaning. Alldeles ifran mig utav lycka, hanfordhet och georgisk konyaki gick jag till sangs och somnade innan jag hunnit krypa ner under tacket. Snaaaaaaaaaark...
Som manga av er vet e jag en djavel pa att tala i somnen. Som en kanske nagot mindre skara av er sakert oxa vet ar jag en minst lika stor djavel pa att sjunga/brola i somnen. Det gjorde jag med rage foljande morgon. Baloo, djungelbjornen, hade varit superstolt over min upphottade remix pa "Var nojd med allt som livet ger". Jag var emellertid desto mindre stolt over att brola mig sjalv till vakenhet. Aleko tyckte emellertid att det var helfestligt. Han paminner forresten ratt mycket om Baloo. Stor, stortskon och jakligt rolig. Stark som en bjorn ser han oxa ut att vara med sina tva meter och tre ladugardsdorrar mellan skuldrorna.
Hursomhelst, vi begav oss genast till Ekas foraldrar for en storfrukost med hela familjen. For er som uppskattar en 'full english' (mad props till Nice) sa ska ni veta vad ni missat nar vi snackar georgisk frulle. Oj, oj, oj. Matt som en hast stapplade jag darifran och ut pa stan med Ekas bror, Konstantin, eller Koka som han kallas. Nu faller det sig emellertid sa att Ekas arma fader ar en folkvald politiker i Tbilisi stadsfullmaktige, fran samma parti som presidenten, och som sadan omgardad av rigorosa sakerhetsatgarder samt diverse hushallsnara tjanster (eller pigjobb for alla er sossar/DN-lasare). Darfor var det inte Koka som korde bilen utan Sozas (fadern) privata chauffor. Livvakterna slappte ut oss med ett par granskande blickar och Tbilisi var vart att claima...
Dagen fylldes av sightseeing, mat, politik, mat, vin, politik, mat, konyaki samt mer sightseeing och en hel del snack om vara respektive nationer samt mat.
Nu kallar dock annu ett av delikatesser dignande matbord. Vad sags t.ex. om lackerheter som kachapuri, khinkali, chakhokhbili eller ajabsandali (arabsandaler?)? Da min standigt vaxande kagge nu kurrar ikapp med flaktsystemet maste jag genast mata den. Aterkommer om ett par dagar med fler flottiga fakta om mitt nya favoritland, Georgien.
Over and out.
Er man i Kaukasus (tack for den, P-A),
Ericus
Ps. Assimilering, nagon?
Ps 2. Hembitradet har ett sjukt coolt stadredskap i stallet for en golvmopp. Hon har i stallet tva stycken filtplattar som hon liksom svavar fram pa over den nybonade parketten. De lamnar en blank och skinande ren yta efter sig. Ungefar som en klusterbomb.
Ps 3. Nagra av er vackte fragan om det formodade bruket av Kalashnikovs pa brolloppet. Jag fragade en georgisk polare som skrattade och sade att det slutade de med for flera ar sedan. Minst fyra trodde han. Han sag dock inte helt overtygande ut. Jag kanner mig marginellt mycket sakrare. Ds.
Gamle kung Gorgasali som grundade staden Tbilisi. En riktig karl med andra ord.
Dato och Koka lägger upp planerna inför kvällens eskapader...
...som likt alltid involverar mängder av mat, mera mat och oerhörda mängder med ytterligare mat...
...och vemodig nationalromantisk musik...
...och vackra georgiska flickor...
...och ännu mera mat...
...och kvällen till ära - georgisk massage av en gubbkalsongsbärande gammal ishockeycoach (?). "Knaaaaak!" lät det när han gick lös på ryggen. Underbart skönt. Därefter badades det i heta källor och dracks vin samt, förvånande nog, åts mat. Åt nog totalt 15 kilo föda på en kväll. Måste vara någon form av rekord.
Mullah Erik al-ibn-al-Talibani signing out. Fred ut och länge leve Georgien!
Tjejtjusarens guide till klubbgalaxen
Oi! Oi!
London är onekligen välkänt för sin fantastiska historia, sin klassiska arkitektur och sina metropolitiska framtidssträvanden. Men kanske e stan ännu mer ryktbar för sitt förstklassiga uteliv. Med tiotusentals pubar, barer, lounger, klubbar, salonger och alla andra möjliga och omöjliga former av hak är denna stad verkligen ett mecka för den festsugne (eller den evigt törstige och csn-berikade studenten). Hur kräsen man än är hittar man alltid sisådär ett par trehundra lämpliga ställen strax runt hörnet. Och som ni vet är jag inte bara antinykterist utan även besjälad med en viss fallenhet för stora och farliga klubbar med tunga beats. Tacka då hinhåle själv för att man är på plats i London när dunkadunkalusten faller på. För det gör den alltsomoftasthelatidenjämntochständigt.
En första försmak på klubblivet erbjöds redan första kvällen. Ett par hundra meter från vår lya ligger två (!) av stadens (och därmed världens) fetaste klubbar, Fabric och Turnmills. Efter att ha blivit verbalt överfallen av en cockneysvamlande eastender med matrixrock, bekantat mig med vederbörande över ett par stop ale på en lokal pub och i ca 30 minuter låtsats förstå hans slang (märk väl att cockney kan bli rätt kraftigt förvirrande) så gled vårt sällskap in på Turnmills och dansade natten lång till Stonebridges djupa toner. Storslagen inledning alltså.
Kvällen därpå var det dags för födelsedagskalas för en förtjusande fransyska vid namn Marie Sarah. Självklart firades dagen till ära med ett besök i London Eye (i egen chartrad kupé), en lika dekadent som svårbegriplig (helyllefransk) maskerad samt slutligen utgång på überposha ’le Paper’. Det var grejer. Den kvällen levde jag enligt devisen: ’har man aldrig drunknat i champagne tillsammans med franco-judeiska investmentbankirer iförd hawaiskjorta och för stora solglasögon så har man aldrig levt på riktigt’. Och det gick vägen. Se bilder nedan för resultat.
Framförallt har vi dock partajat tillsammans i vår underbara klass. Måste verkligen framhålla vilken skön blandning människor som samlats i ’the Scandinavian Program’. Stockholmare, Skåningar, Göteborgare, Norrmän och Danskar lever, äter, umgås, dricker, sightseear och avnjuter afternoon tea tillsammans. Riktig integration alltså. Mazoud Khamali skulle torska av avundsjuka bara han visste. Vi har till och med lyckats integrera ett par texaner och en halvmexikansk carnalito i gänget. Grabbarna i klassen är stabila, belästa, festliga och maktskiftande. Flickorna är undersköna, koketta och förträffligt angenäma att konversera med och tjuvkika på. Allt är således optimalt. Visserligen har intrigerna börjat tillta och ett visst mått av ränksmidande tycker jag mig kunna skönja begynnelsen till, men än så länge är dokusåpastämningen i klassen bara på defcon 2. Å andra sidan, den som väntar på något gott…
Håll nu till godo med lite bilder så återkommer jag när jag återvänt från Georgien, dit jag reser i morgon (torsdag) för att representera familjen Hallengren vid ett hederligt kaukasiskt bröllop. Det varar visst i dagarna tre och jag förväntar mig en hejdundrande tillställning. För er som följer nyhetstelegrammen kommer det kanske inte komma som en överraskning om jag plötsligt deporteras till Sibirien av bryska ryska invasionsstyrkor. Hoppas dock att invasionen låter vänta något på sig. Håll ni koll på Putin, den hale räven så hörs vi om en vecka!
Och innan jag glömmer: ALLA är varmt välkomna hit för att hälsa på! Vi har gott om utrymme, sköna sängar, jävligt dyr skumpa och en hyresvärd som ser ut att vara castad direkt från en Kusturica-film. Finnes även superbilliga flyg från Svea och oerhört mycket att se och göra. Jag nås framöver på +44 787 734 9709. Kom hit vettja! Om inte annat så på nyår då vi ställer till med ett kalas av sällan skådad dignitet i lägenheten, följt av en hejdundrande klubbkavalkad. Välkommen!
I tjänsten, för Skåne,
Ericus.
Och så, lite bilder på en svirande Svalle Hallengren med tillhörande klasskamrater:
"Alltid lika rolig, DJ Rob." (Sökarna, 1993) Men, ser inte Sussi en aning avogt inställd ut? Attans! Nej, nu ser jag att hon bara skyddar sin drink från att bli uppdrucken av undertecknad ;D
Jadå! Lika full i fan som alltid. Cheeeeeers!
Re: Cheeeeeeeeeeeers!
2/3 av tjejligan. Från vänst: Kristina, Nalle, Sussi, Isabella och Victoria.
Wagwan! Mi favorite gials och tillika mina nya hyresvärdinnor...
Yours truly med en fenomenalt svettig brittisk charmör vars största tillgång/skill/superhjälteförmåga tycktes vara att bli just väldigt, väldigt svettig. Märk att mitt rara gossansikte ger uttryck för det emotionella hopkok av dels de avoga känslor jag kände inför doften, dels den fascination jag kände över att ha träffat en person med en sådan förträfflig svettningskapacitet.
Ekan med två riktigt prima donnor, Nahal och Annika... och, ja, de kom loss till slut.
Vattenclosetten inne på riktigt flummiga Sketch. Hela rummet är uppbyggt av ägg i vilka toaletter finnes. Rummet nedanför äggstockscentralen heter följdriktigt "the vagina". Kan dock ej posta bilder på den av hänsyn till bloggens yngre publik.
Uppdatering: Bentham, nu även med skalle!
Dubbelt så smart? Tycker personligen att den gode utilitaristen förskönat sin vaxskalle lite väl mycket i jämförelse med originalet. Ngt ojuste, inget föredöme för dagens ungdom överhuvudtaget.
Rule Britannia
Mina förväntningar på året här i London innefattade bland annat storslagna upplevelser av brittisk imperialism, högtstående kolonialkultur samt oreserverad rojalism och högaktning för hennes höghet drottningen. Allt detta serveras vi Queen Mary-studenter på silverfat. Och vi har verkligen helt okritiskt tagit emot alla intrycken. Det här med källkritik är liksom inte vår grej.
Det hela började med att vi fick en introduktion till det brittiska rättsystemets absoluta överlägsenhet (här skäms man minsann inte för sig) av en alldeles underbart aristokratisk professor i rättshistoria, professor Victor Tunkel. Mannen ligger inne med den bästa av tweedkavajer, den mest hänförande och släpande brittiskengelskan jag hört och inte mindre än tre (3!) tummar, därav hans nome de guerre ’Professor Three Thumbs Up’. Det där med de trippeltummarna tar sig uttryck i form av två stycken tumfingrar på vänsterhanden (totalt 6 fingrar där alltså). Ungefär som ett ympat päronträd har han en ditympad extratumme med vilken han gladeligen gestikulerar vilt då han redogör för common law-kulturens absoluta överhöghet. Helt underbart alltså. Till detta bör läggas att den allmänna uppfattningen i klassen (som även stöds av undertecknad) tycks vara att nämnda gubbes adelssläkt inavlat sig själv så mycket att de liksom fått den där supertummen som en extra bonus. Jag vågade dock inte fråga professorn om det stämde. Vad tror ni, mina lärda vänner?
Efter att ha lärt oss allt om hur bra allting var ’back in the good old days, when Britain ruled the waves’ (citat: prof. Trippeltumme) var vi redo att ta oss an ett antal utflyktsmål i och omkring Londonium. Således har vi under ett par hektiska dagar flängt runt på bl.a. Windsor Castle (drottningen sågs dock inte till, men pampigare lya får man leta länge efter), Parlamentet (vallfärd till såväl House of Commons som House of Lords – oerhört viktigt), Bank of England (fick bl.a. försöka lyfta en guldtacka från guldreserven vilket visade sig vara löjligt tungt och dessutom det närmaste eder tillgivne jur stud kommer komma någon världslig rikedom under detta jordeliv) och inte minst en femrätters affärslunch i klientmatsalen hos Allen&Overy (Magic Circle advokatbyrå som i princip styr världen - enligt dem själva).
Så det har varit rätt busy. Därav den låga aktiviteten i bloggandet. Men frukta inte – snart är er tappre riddare åter tillbaka och då med populärvetenskapligt socialrealistiska skildringar av utelivet i detta champagnesprutarfantasternas mecka. Samt ett par förödande bredsidor, som skulle få självaste lord Nelson att trilla av sin 25 meter höga kolonn, om alla 'satans mördare' som verkar härja just i mitt närområde (sluta mörda oss!).
Till dess, mina vänner, vill jag önska en glad helg.
Med den största önskan om lyckönskande kommentarer på bloggposten tecknar jag,
Ericus.
Linn, Bodil, Silje, Babben och C-A på väg från Allen&Overy mot puben.
Aaaah, visst finns det inget som en rejäl pubrunda efter en femrätters lunch på världens ledande advokatbyrå?
Oerhört viktig Modéer-referens: domstolsarkitekturen som konstruerad ikon för den på multikulturell fruktsallad baserade rättskulturens kontextuella överhöghet (vilket betyder att man byggt domstolen så att den som skall dömas får känna sig lite sådär extra dömd, som extra salt i såren). Ser ni fru Justitia högst däruppe? Hon skall eder hårt döma!
Brittisk grandeur. Desto mindre grandeur vad min värdelösa kamera anbelangar.
Drottning Victoria, min egen ögonsten ;)
Ekanikus med Kling o Klang.
Ekanikus med Jeremy Benthams dissekerade, balsamerade och uppstoppade kropp. Mmmmm. Det riktiga huvudet har nu flyttats från dess tidigare plats mellan filosofens fötter till UCL:s kassaskåp efter att studenter försökt norpa det. Resten är dock äkta vara.
Windsor Castle. Så sagolikt att det är löjligt. Willhelm Erövraren lade grunden redan på 1070-talet. Ungefär som Glimmingehus, fast lite mindre skånskt.
Trevliga, stabila och löjligt bra på att fistfightas är lagens obeväpnade väktare i detta land.
Vet du hvad det beste er? Legetöj fra BR!
Waterloo-salen. Tavlor och minnesmärken över Englands fältherrar i slaget. För de goda relationernas skull täcks en del av tavlorna över då franska dignitärer kommer på besök. De tål tydligen inte att påminnas om förlusten. Dåliga förlorare alltså, frassarna.
Glöm nu för bövelen inte att skriva en kommentar! Annars skickar jag Kling ovan på dig...
