Ericus i Nevjork

Bonsoir!

Högt och lågt ärade vänner världen över,

Nyss hemkommen från en makalös dag av vansinnesåkning utför Europas högsta bergs, Mont Blanc, snötäckta branter är det med darr i benen, lätt flackande blick och kompromisslös alpeufori jag skriver dessa rader. Ekan befinner sig nämligen i utförsåkarmeckat Chamonix där han hälsar på sin skibummande lillsyrra.

Systern i fråga, Anna, går i äldstebrors noga utstakade pjäxspår och ägnar en hel sässong åt dödsföraktande skidåkning i alperna. Efter att ha lärts upp av den bästa skidåkare jag vet, bror min (hoppas nu genom detta otillbörliga fjäsk slippa det obligatoriska lillebrorsstryket på söndagmorgonen), går hennes tokåkning verkligen inte av för haggor. Som en blixt drar hon förbi alla veckoluffare och undertecknad börjar få svårt att hänga med. Besvärande nog känns det inte det minsta självbildtskränkande att lillsyrran drar ifrån sin storebror - tvärtom är det med stolthet i mitt ack så hårlösa bröst jag upplever hur man lämnas lipandes, hostandes och blödandes i en hög med uppsprutad snö medan Anna flyger fram mellan klipporna långt där nere, med skidorna som vingar, tossig som få.

Men vad är det då, förutom underbar skidåkning, världens vackraste berg och obegränsad tillgång till det ljuva ostätande vitlökslivet i La france, som får en frisk människa att utsätta sig för säsongandet? Vad är det som driver unga, framåtsträvande män och kvinnor, som skulle kunna leva sunt, fräscht och exklusivt, att i stället välja sunkiga överbefolkade mögelboenden, Adolf Eichman-inspirerade arbetsgivare och en diet bestående av torra gamla ostkanter, rödvinsslattar och baguettesmulor? Ja, det vetefan...

Att sedan göra en hel säsong i gå-på-offentlig-toalett-utan-att-tvätta-händerna-landet numero uno - Frankernas Gudsförgätna rike - det visar ju på total likgiltighet inför allt vad livskvalitet och den mest grundläggande minimumkomfort heter.

För vad är egentligen dealen med frallorna? Varför tvättar de inte händerna när det varit på toa? Varför luktar de kopiöst mycket svett? Varför vill de döda dig med sina nyvässade skidstavar i liftkön? Jag menar, tyskarna e ju mästare på den nobla sporten liftköträngsel men de kanske på sin höjd folkmördar dig litegranna, frassarna däremot sticker ner dig med sina bajonettstavar som den simpla skidluffare du är. Sen chillar de på en kaffe. The bastards.

Dessutom har de mage nog att hitta på de mest sjuka orden i världen. Eller vad sägs om att istället för att använda det internationellt så gångbara ordet "hippie" använda den franska motsvarigheten "baba-cool"? Helt vansinnigt. Och video, vet ni vad videobandspelare heter? "Magnetoscope". Ren och skär idoiti.

Trots alla dessa vedervärdiga laster måste jag dock ge baskerbärarna en del kredit. De har trots allt lagt grunden för fantastiskt mycket kultur, ett underbart kök och inte minst spridit snöätandets ädla konst över hela världen. Visste ni inte det? Frapparna äääääälskar att tugga vitt vatten. Det märkte jag en dag i liften. Mittemot mig satt fyra stycken superposha franska tanter. De hade de obligatoriska flashiga solglajorna, de välmanekyrerade naglarna och asklina pannband. Dessutom rökte de oavbrutet - långa smala cigg med stickande lukt. Precis som fransyskor skall vara. Så tänkte jag iaf. Fram till dess att en av dem bestämde sig för att förgylla sin tillvaro med att tugga lite snö. Hon tog helt sonika en knippa snöslask från sina skidor och stoppade i den läppstiftomgärdade munnen. Tugg, tugg, tugg. Svälj. Mmmmmm. Mumma. Till min förvåning reagerade dock inte de andra damerna med förfäran utan snarare med förtjusning - deras väninna hade hittar en ny maträtt. Glatt började nu alla tugga neige och glatt jämföra vems skidsnö som smakade bäst. En helt underbar episod.

Men, men, nog om detta. Nu är det dags för er Ericus att sätta på sig festpaltorna igen. Efter gårdagens danskfest hemma hos Anders Oljesheik var det tufft att stiga upp i morse. Trots det är det nu dags att rycka upp sig och ge sig i kast med Londonnattens demoner. Lägesrapport kommer. Var så säkra.

Tills vi möts igen,

Adieu.

Erik.

Syrrovich. Lika söt som alltid.


Chamonix i ett nötskal. Stort franskt bröllopp i kyrkan, skidåkare med laggen på axlarna och allt mot fonden av mäktiga bergsmassiv.


Mont Blanc-massivet. Mäktigt.


Men, inte fan skrämmer det herr Hallengren himself. Me run tings, tings na run me!


Vad som däremot skrämmer livet ur mig är gentlemannen till höger i bild. Snacka om franskt skidmode at its finest. Vi snackar all-out helkroppsoverall med vadderade muddar, neonfärgad schackrutsmönstrad flufftopp, livsfarligt långa skidor och inte minst en dödsföraktande kepsmössa som killen rockar med en lika självsäker som blodtörstig blick. Märk även den rovdjursaktiga fysiken - den välutvecklade atletiska överkroppsmuskulaturen som förstärker intrycket av en kille som vet vad han vill. Ett riktigt monster i backen alltså. Och i bingen.

Jean-Roberts kläder kommer från Gucci. Skidorna är designade av Prada. De gulglasade gogglarna är från 1700-talet.


Ok. Nog för att vi visste att frassarna var ena perversa rackare - men det här tar fantamig priset! Vad exakt vill de säga med den här bilden? Varken nyttigt eller hetronormativt ser det iaf ut att vara. Stackars frallar. Hoppas ingen lyder order iaf...

Nyheten om orsaken till den unge herr Harrys hybris bör vid det här laget ha nått allmänhetens bredaste lager. Från att till en början bara ha diskuterats i skymundan på de mer nobla institutionerna och undangömda salongerna i vårt samhälles hemligaste sammanslutningar och sällskap talar man nu om det på parkbänkar och fyllegubbspubar världen över. Men, för er förtappade stackare som varken nås av djungeltrummans idoga dunkande eller appostens håriga budbärare lovar nu Ericus att stilla er nyfikenhet genom en lika grundlig som vederhäftig redogörelse.

Mina damer och herrar, jag ger er ... [trumvirvel] Harrys hybris!

Harem. Smaka bara på namnet. What a guy. Alla ni som haft äran att slå dank, byta ord eller helt enkelt samspela med honom på den Kirkukska hästpolobanan vet att denne kurdpojkes liv de senaste åren kännetecknas av en enda sak - ständigt umgänge med Mulla Ågren. Vi vanliga dödliga som tror att vi efter en misslyckad tentamen eller ett par dumma ord i onykterhetens tjänst har upplevt ångest vet uppenbarligen inte vad vi talar om. Men, Harry vet. Han vet allt för väl vad det innebär att spendera dag efter dag under täcket - ensam - på jakt efter en bättre mental hälsa (eller åtminstone lite bättre navelludd). Ångest är bara förnamnet.

Trots fantastiska meriter - såväl akademiska som extrakurikulära... trots makalösa framgångar inom föreningsliv och kurdiska nationalsporter (såsom "fårätning med liten sked", "sätt svansen på Bathpartistgrisen" och klassiska "torka turken")... och trots en enastående fördelaktig faiblesse för galna upptåg och makabra framträdanden (vem minns t.ex. inte framförandet av "Åh, jag klär mig uti rooosa" i både tid och otid, samt alla spontana utbrott i Kristina från Duvemålas "Han kom med mig" - tiotusentals oktaver gayigare än någonsin en Jöbacksk bögserenad?)... så har vår välkammade vän ändå inte lyckats göra sig av med sin ångest. Fraser som "vad fan vill Carl Linderoth", "jävla APAPAP" samt "mitt liv e förstört" är inga vi glömmer i första taget. De är alla myntade, väl använda och numera totalt utslitna av Harem. Stackars sate...

Just det. "Det går bra nu" dånar som bakgrundssoundtrack när denne skägglöse dundergud går av sitt privata jet på London City Airport och den röda mattan rullas ut. Iförd inget annat än en slängcape av japanskt siden och ett par diamantbeklädda solbrillor av märket Bucci (köpta på Statoil i Rosengård) äntrar Harry Hybris scenen - likt den klanderfulla primadonna vi alla vet att han ytterst ute är.

Tillsammans hade vi en riktigt fantastisk helg i Londonium.

Så, tack, alla ni HR-människor och kurdrekryterare, för att ni gjort inte bara Harrys utan kanske framförallt alla hans vänners liv så mycket ljusare! Aldrig mer ska vi få höra honom beklaga sig över sin ständiga ångest.

Nu återstår bara för den lille gynnaren att välja vem han vill jobba hos. Och i vilken stad han vill jobba. Men hur fan ska han kunna välja det? Och med så kort varsel? Hur ska detta gå till???

Aaaaaah - beslutsångest!!

Kära supporters av uppfuckade ansökningsförfaranden och pinkivande skadeglädjemarodörer,

Det är en stor, enorm, ja rentav oerhörd ära för mig att här på ericus.blogg.se få presentera den rafflande fortsättningen i den följetong som genererat de högsta besöksantalet hittills. Givetvis vet ni vad jag talar om. Ni vet vad det handlar om. Alla ni trogna Ericus-fantaster förstår genast vilken vedermödans väg jag tänker fortsätta trampa upp och plöja mig fram på - just det - vi snackar naturligtvis JOBBSÖKARKAPSEJSANDETS ädla men ack så förhatliga stig.

Denna gång är det emellertid varken "Kimpa", "K-B" eller "Mr McKillen" som lyckats med konststycket att uppfucka det ouppfuckbara. Denna gång är det nämligen någon som, om möjligt, står mig ännu närmare än dessa höga herrar. Det rör sig nu om en alldeles särskilt underbar person vars namn, yrke och uppehållsort jag av risk för represalier mot henne inte kan yttra. Men, visst fasiken lyckades hon fucka upp det rejält...

Som ni säkert redan vet är det en riktig pangpingla vi snackar om. Världens bästa flicka helt enkelt. Men, bara för att man är oerhört populär hos en vurmande Ericus betyder det inte att man kan bete sig hursomhelst på en anställningintervju. Nu vet jag iofs inte om flickan i fråga trodde det. Det tror jag inte. Men, något stod uppenbarligen inte riktigt rätt till i hennes söta lilla huvudknopp när hon i fredags stövlade in på en av Sveriges ledande advokatbyråers Stockholmskontor för en intervju. Det här är den makalösa berättelsen om hur gick det till. Håll i er.


Olika falla ödets lotter när fru Fortuna snurrar på sitt hjul.

Efter att ha hookat ett lika eftertraktat som trevligt sommarjobb på den underbart konservativa advokatbyrån som vi för sekretessens skull kan kalla af Svartenbrandt såg sommarens planer onekligen ljusa ut för tösabiten i vår saga. Ambitiös som hon är nöjde hon sig emellertid inte med det. Man kan ju inte bara ha en sommarnotarietjänst per sommar. Man måste ju helt enkelt ha minst två. Rätt så. Hunger efter framgång är ju aldrig fel och kan man ro hem två stycken toppjobb är man ju dubbelt så framgångsrik, så varför inte?

Efter att ha bjudits in till intervju samma vecka som den stora tentan i rättshistoria skulle gå av staplen gällde det naturligtvis att placera mötet med byrån efter det att tentasalens vedermödor förpassats till historien. Således trycktes intervjun in i schemat på fredagen, efter tentamens avklarande. Till saken hör att intervjuerna på just denna advokatbyrå, låt oss framgent kalla den Stråhle, enligt dess egna rekryteringsansvariga är "tidseffektiva, koncisa och så in i he****es skitjobbiga [sic]". De skippar helt enkelt småsnacket och skär direkt till jakten. Advokatbyrån Stråhle tycks värdesätta principfasthet i sin elakhet över allt annat. Beundransvärt i och för sig, men ack så ödesdigert för vår sagas flickebarn.

För att ni ska kunna förstå vilket ok av tyngande ansvar som lagts på sötnosens näpna axlar måste jag kort återberätta vad som hände föregående år på en kursares, låt oss kalla honom Tracius, intervju hos Stråhle. Efter att ha hört tusen och åter tusen gånger att "aldrig tacka nej om de erbjuder dig kaffe" så visste lille Tracius att han helt enkelt var tvungen att dricka kaffe. Problemet var bara att han hatade den brun-svarta smörjan. Det gick inte att dricka. Hans mage skulle vända in-och-ut på sig själv om han ens kände lukten av eländet. Så mycket visste han. Men, samtidigt visste han att han var tvungen. En ständigt tilltagande klump växte i hans ömmande lilla mage i takt med att intervjun kom närmare och närmare. När det så var dags för den stora dagen var han jättenervös. Och visst fan erbjöds han kaffe. Men, trots att han bestämt sig för att faktiskt stålsätta sig och dricka äcklet tog det emot så mkt att han helt enkelt inte kunde ta emot det. I stället för att bestämt säga "Nej, tack, men jag tar gärna te" så velade han och lyckade bara klämma fram ett "Neeejaaaaaaeeeeeh... nja. Nej. Nej, tack. Inte kaffe. Tror jag. Eeeeh." varpå intervjuarna tittar förbryllat på honom. Tracius som genom sina betyg, meriter, på telefon och i sitt brev utstrålat en sådan självsäkerhet framstod nu plötsligt som aningen velig och osäker. Inte bra. Inte bra alls. Detta märkte Tracius. Han beslöt sig genast för att hädanefter vara oerhört bestämd och säker på sin sak. Hans vilja skulle vara av stål och hans sinne orubbligt i sin principfasthet. Alltså: när de lätt förbryllade HR-människorna så frågar om killen vill ha något annat att dricka domderar Tracius plötsligt, ja rentav på ett överrumplande kraftfullt sätt kräver han "Ramlösa! Ramlösa Jordgubb - med extra kolsyra!". Byråfolket gapar. De bara tittar på honom som vore han tossig och svarar till slut "Ehh. Hr-hrm. Vi har tyvärr bara Loka naturell. Hoppas det går bra för ers excellens." I det ögonblicket vet Tracius att det nog inte blir tal omnågot jobb. Han hade helt enkelt varit för bestämd. Och krävt något riktigt orimligt. Tänk så det kan gå.


What to choose? What to chooooose?

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå vad som hände vår historias huvudrollsinnehaverska. Efter att ha hört nyss nämnda skräckhistoria femtioelva gånger visste hon att hon skulle vara bestämd och resolut men inte, inte, kräva något konstigt. Problemet var bara att tentan som nyss hade skrivits hade visat sig vara ganska jobbig och stressande. Därav anländer flickan en smula uppjagad till intervjun på Stråhle, med en kanske aningen olämpligt hög adrenalinnivå. Detta resulterar i det första ödesdigra misstaget. Och man kan väl säga att det liksom satte nivån för resten av mötet. Efter att ha erbjudits kaffe svarar flickan nämligen med att genast avkräva värden inte bara kaffe utan även te, vatten "och allt annat ni har att komma med"! Ajajaj. Inte bra. Inte bra alls. Men, skam den som ger sig.

Så vår sagas antihjältinna repar nytt mod och tar ivrigt nya tag i kampen mot ödets nycker. Men, förgäves. Intervjuaren sätter plötsligt igång i ett vansinnigt tempo och formligen kastar fram fråga efter fråga om allt mellan himmel och jord till det intet ont anande intervjuoffret. Den stackars flickan börjar då staka sig. Och i enlighet med Murphys Lag om alltings jävlighet - att alla saker som möjligtvis kan komma att gå fel faktiskt kommer att göra det och på värsta möjliga sätt - går allt bara utför efter detta.

Inte nog med att hon stakar sig och framstår som oförmögen att föra ett normalt samtal utan att svälja halva meningar och slå knut på tungan så att det låter som om hon härmade en förlupen hamnarbetare från Trelleborg - hon väljer dessutom att konsekvent kalla byrån för ett annat namn än dess riktiga. I stället för Stråhle - ett aktat namn inom advokatvärlden - titulerar hon dem ny Stråhlen, som hon dessutom passar på att meddela att hon är verkligt "attraherad av". Ajajaj.

Och för alla er stackars ömsinta typer som tycker synd om den stackars flickan kan jag bara meddela att jag inte har någon tröst att bjuda er. När intervjun abrupt avbryts när tiden nått sitt slut eskorteras hon ut mot hissen. Bakom henne går HR-kvinnan och de två jurister som intervjuat henne. För att ta en sista chans och visa att hon åtminstone har en gnutta självdrift och oberoende går hon före de andra, hela tiden noggrann med att inte snubbla på de höga klackarna eller göra ens det minsta misstag. Nu har hon nämligen en plan. En riktigt smart plan dessutom. Eftersom hon har ganska lukrativa erbjudanden från andra storbyråer tänker hon nu spela ut dem mot varandra. Det är en desperat sista utväg för att rädda vad som räddas kan av en intervju som aldrig skulle ägt rum omedelbart efter en jobbig tenta. Men, det här är helt enkelt inte rätt dag för vår ömsinta flicka.

Fru Fortuna, ödets nyckfulla gudinna, snurrar på sitt hjul och det stannar på "Extremt oflyt och en jäkla massa jidder". Så, just när vår sagas ädla hjältinna mitt i steget vänder sig mot intervjuarna för att kasta fram sitt djärva förslag, just som hon gjort sig redo att ta steget in i lejonkulan, att möta sitt Waterloo, då lyckas hon gå rakt in i en fet betongpelare. Smack, säger det. I ett dåligt försök att dölja sin smärta försöker hon sig på ett leende, men de bara stirrar på henne. Tystnaden är så tjock att man kan skära den med en slö smörkniv. Det enda som hörs är hennes lågmälda gnyende av smärtan som orsakas av att i full karriär och med blicken åt ett helt annat håll ha gått huvudledes rakt in i en bärande obelisk till pelare.

[Harkel. Hr-hrm.]

"Nå, vi hör av oss. Hej."


Aj. Det gör ont.

Exeunt flicka per hiss.

Och så slutar vår saga. Eller.. nej, vänta. Det gör den inte alls. Den måste ju sluta lyckligt. Ja, och det gjorde den faktiskt också. Flickan i historien är nämligen, trots det märkliga intryck många nu fått av henne, en strålande begåvning såväl akademiskt som socialt. Så, hon fick kort därefter ett erbjudande från en kanske ännu mer attraktiv arbetsgivare - ingen mindre än Genuin Ondska & Girighet Advokatbyrå KB (GOG)  - just det, samma byrå som "K-B" och "Kimpa" så fatalt brände sina skepp hos. Och när hon nu hämtat sig från skallskadan orsakad av pelaromfamningen är allting bra igen.

Snipp, snapp, snut - så var sagan slut.

Och var har vi då lärt oss av detta? Jo, återigen, min kära vänner: vikten av att dubbelkolla! Denna gång att dubbelkolla att man inte går rakt in i en fet pelare på sin anställningsintervju. Hepp.

En sjukt ball grej som återigen visar på vikten av att dubbelkolla inträffade för ett par dagar sedan. Sedan ett tag extraknäcker jag med att översätta dokument åt Österrikes Turistbyrå och en dansk
resebyrå. Det är en lika nyttig som kul sysselsättning som dessutom ger lite extra klirr i kassan. Häromdagen skulle jag så översätta ett danskt dokument till svenska. Det gällde ett avtal. Dum som man är använde och förlitade jag mig på Words rättstavningsfunktion. Precis när jag ska skicka iväg dokumentet till kunden får jag för mig att för säkerhets skull dubbelkolla en allra sista gång innan jag trycker på sändknappen. Man vill ju inte sluta sina dagar som H&K - och då tänker jag inte på den karismatiska vapentillverkaren Heckler & Koch, utan snarare på Harry och Klasse (sorry grabbar, vet att ni får ta mkt stryk nu, men det e ni värda). Alltså dubbelkollade jag. 2 ggr. Och tur är väl det eftersom rättstavningsfanskapet hade rättat ett "fel" som inte fanns och omvandlat "I enlighet med gällande sedvana" till "I enlighet med gällande sexvana" samt valt att lägga till att kunden skulle "visa tillbörlig hänsyn med beaktande av lokal österrikisk sexvana". Tur att man dubbelkollade alltså. Hade väl iofs varit rätt kul om alla svenska resenärer ingått avtal utan att läsa det finstilta där de lovar dyrt att anpassa sig till alpbyarnas sexvanor. Hahaha, inte mycket tamboskap som hade gått säkert under sportlovsveckan i sådana fall.

Det händer ibland att man träffar på verkligt konstiga människor. Likaså händer det ibland att man träffar på riktigt överkonstigt supermärkliga människor. Och någon gång, sådär vart annat eller vart tredje år, händer det till och med att man stöter på så fantastiskt mongovrickat särigt konstiga människor att man undrar om de ens är just människor. Den senaste tiden har inflationstakten i konstigheterna varit enorm. Om detta må jag berätta. Alltså, till tokarna - de konstiga människorna med vilkas öde mitt eget tycks för evinnerlighet sammanflätat.

Till att börja med vill jag introducera Anders [Ånnöh's]. Anders är dansk, überblond och handlar med enorma mängder olja. Han har figurerat på bloggen tidigare, men har kanske aldirg riktigt fått den introduktion han förtjänat. Men, nu är det dags. Denne märklige dansk är lika mycket en genuint superdansk dankslagare med en ständig handbayer i högsta hugg som han är en inkarnation av Ernest Hemmingway. Kort och gott: en öldrickande Amalienborgvagabond och världsvan globetrotter i ett. Storviltjakt och Christiania förenat. Äventyraren som tar en beduinkaravan genom Saharas livsfarliga ökenhetta och den Danebrogsbärande ölrusiga rooliganen i en ohelig allians - förkroppsligad i Anders spensliga lekamen.

Hursomhaver, så begav det sig så att Anders och Ericus skulle till Fabric för att svinga de lurviga till de ljuva tonerna av Felix the Housecat. Kvällen inleddes med noga avvägt ölande och kikande på danska humorprogram som exv. Bamse og Kylling, Dolph och inte minst Hanne og Lotte.



Det enda av detta som jag med stoltheten i behåll kan rekommendera är Dolph. Det är en två meter hög flodhäst med pungbråck och som beväpnad med ett basebollträ och en skön dansk impulsivitet glider runt och är allmänt gemen (bl.a. slår han sönder ett dockhus för att dockorna är metrosexuella och för att männen bär sandaler). Dolphs vårdare har det inte lätt.


Dolph - en global ambassadör för Danmark. Snacka om gott föredöme.

Bortsett från detta glädjens danska bud lät Anders glatt meddela att han bara ska trejda olja i ett drygt år till och sedan ta hela sin oljeförmögenhet och investera i mörka Afrika, närmare bestämt i Ghana. Dit han för övrigt tänker flytta. Han har nämligen lärt känna Obasonjos (Nigerias oljerike och tillika genomkorrupte president) dotter här i London. Nu vankas det tydligen big business med det svarta guldet. Danmarks Hemmingway är på g. Så lät det iaf efter ett par tuborg guld...

Efter att ha berikats med denna genom sekler och (de)generationer nedärvda danska vishet valde jag att låta Ernst Hugo gestalta mina känslor inför Dansken, i form av svenske överläkare Helmer: "Danskjävlar!". Kvällen slutade i extas på Fabric, vad annars. Huskatten har blivit lite gammal, men fan vad han kan spela fortfarande. Ont i benen i ett par dagar var det värt. Lätt.

Jodå. Husmissen har fortfarande takterna inne.


För de riktigt insnöade finns ju alltid ett dark room att snöa lite till i. Stackars förstörda människor. Här huserade Simian Mobile Disco.


Dansk Hemingway och gladlynt Erik här porträtterade mot en fond av postmodern kosmopolitisk sexualdekadens.

Okej, Anders är trots alla egenheter tämligen normal. En riktigt bra kille. Åtminstone om man jämför med tokfan jag träffade på Tesco (matbutik) härförleden. När jag står i kön till kassorna ser jag i ögonvrån hur någon slags tossighet håller på att utspela sig snett bakom mig. Jag vänder mig om och där står en spritt språngande livs levande dåre. Han fäktar vilt med armarna, ser sådär allmänt galen ut, med sina rödsprängda ögon och vildvuxna korpsvarta mellanösternhår och nittondagarsstubb. Jag försöker undvika att titta på honom och till varje pris avvärja varje försök från hans sida till ögonkontakt. Men, likt en hök (en helt jäkla bindgalen hök) ser han min nyfikenhet och hoppar plötsligt i ett vilt krumsprång fram till min sida och ställer sig där. Först säger han ingenting. Sen säger han ingenting. Och sen, likt en mänsklig Heinzflaska så säger han i ett makalöst ordflöde helt plötsligt a l l t och lite till. Men, självklart säger han det inte till någon som är närvarande. Han säger det till sin mamma. Saken är bara den att han står där med tossaglimt i ögonen och någon mamma till denna förlupna galenpanna verkligen icke står att finna. Åtminstone inte i Tescokön. Så, där står man. Med en tokfan till vänster som orerar högt om att hans mamma minsann sagt till honom att inte ta emot mer kontakt från "dem". Hela tiden refererar han till "dem". Jag undrar stilla om "de" är Tescopersonalen, men det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Tänk så man kan ha. Det visar sig att jag, er alldeles egne Ericus, tydligen också är en köttslig representant för "dem". Tossaglimten blänker till och dåren blottar sina vassa huggtänder. Jag ger säkerhetsvakten som hela tiden funnits inom betryggande avstånd med batongen i högsta hugg ett menande ögonkast: "Nu, för fasiken, drämm till fanskapet i skallen så jag inte blir uppäten". Men, vakten är som lamslagen. Han låtsas som om han inte ser mig. Precis när jag sett mitt unga liv passera revy för mina tårfyllda ögon och jag gjort min frid med Gud bestämmer sig emellertid galningen för att avvika. Snabbt som ögat (dvs skitsnabbt) glider han ut ur affären och försvinner spårlöst. Puts väck. Never to be seen again. Some scary shit alltså. Vilken dåre. Fullblodsmongo utan tvekan.

Vad som var mindre skrämmande, men desto mer lustigt var en enormt stor afrikan som häromdagen stod och såg farlig ut på ett gathörn inte så långt hemifrån. Han var stor som ett hus och såg ut att väga minst 200 kilo muskler. Vi snackar Belgian blue - the Carribean Way. Först tänkte jag i min fördomsfulla men pragmatiskt-realistiskt inriktade tankevärld byta trottoar för att undvika den hotfulla gestalten som blockerade min väg avisktligt. Jag han dock inte tänka mycket längre än så innan han vände sig mot mig och stirrade stint in i mina oskuldsfulla blåa ögon. I stället för att uttala ett gutturalt "Gimme your fakkin wallet, you twat - and while you're at it, bend ova!" sade han helt vänligt och med den roligaste och minst maskulina piprösten jag hört sen jag var sju och svalde helium från McDonaldsballonger "Excuse me sir, would you mind filling in a market research form?". Det var the return of the kastratsångare. Tvåan. Skräckslagen skakade jag bara på huvudet samtidigt som mitt ack så välutvecklade skrattcentrum i främre pannloben frenetiskt började sända flabbsignaler till min mun. Jag hade bara hunnit ett par steg när jag började gapflabba. Lyckades dock svälja halva flabbet, vilket oturligt nog i stället resulterade i ett par timmars tokhicka. Men, vadfan, lite besvär får det väl vara värt att höra världens mest otippade falsett från världens svartaste och farligaste man? Just det. (Hick!)

Och så, till en riktigt obehaglig upplevelse. Den utspelade sig igår när jag lyckats släpa mig till mitt gymnasium för att helbregda min ömmande lekamen. Som alltid var gymmet fullt med allsköns folk från världens alla hörn. Det är alltid god stämning och folk är schyssta mot varandra. Mkt utbytesstudenter och sådär. Igår var där dock en yngling av förmodad pakistansk börd som inte var särskilt trevlig och vars närvaro genast lade sorti på stämningen. Han hade nämligen den fullkomligt barbariska och vidriga smaken att glida runt därinne i en svart huvtröja med en stor stiliserad bild på Osama bin Laden och texten "It is an honour to fight and die in the name of Islam". Det var det jävligaste jag sett på länge. Och då e man van att åka tunnelbana med islamister som man vet sympatiserar med självmordsbombningarna 2005 som dödade 52 oskyldiga Londonbor och skadade över 700 andra, många med avslitna armar och ben som följd. Jag blev så fruktansvärt förbannad, inte bara för att aset gick runt med en sån tröja på mitt gym utan lika mycket för att det nu anses så politiskt korrekt att vara terrorist att man de facto kan gå runt så utan att bry sig. Hur jäkla långt ska multikulturalismen och kulturrelativismen få gå? Helt sjukt.

På väg hem gick jag förbi Russel Square station. Där brändes oskyldiga människor till döds av smält plast och metall för ett och ett halvt år sedan. Andra förlorade armar och ben, fylldes med splitter, spik och järnkulor från konverterade muslimen Germaine Lindsays självmordsbomb. Då tänkte jag på Shezhad Tanweers, en av islamisterna, egna ord: "Vi är till 100% dedikerade till Islam. Vi älskar döden mer än ni älskar livet." Och tyvärr, hade han väl rätt, eftersom vi fan håller på att ge upp.


Skön tolerans vid en muslimsk demo i London förra året. Som Dubya brukar säga: "this great religion of peace".

Men Ericus ger fan inte upp! Jag kämpar vidare mot islamism och totalitarism och ger mig inte förrän jag vunnit. Sådetså.

Nu ska jag gå och möta Harem som flugit hit för besöka sin ömsinte Ericus. Jäääääääää!

Dyra vänner,


Charmig, ytligt trevlig och förbannat farlig. Lite som G.Y. McKillen.

Så har det blivit dags för ännu ett oefterhärmligt avsnitt i den vederstyggliga soppa som kokats ihop av alla mina arbetssökande kompisar. Ännu en polare har nu sällat sig till den tappra skara som oförtrutet fortsätter att köra skallen i kaklet i sin jakt efter drömjobbet.

Min gode vän och tillika gymnastkollega G.Y. McKillen anlände i söndags till Londonium för att bevista sin undertecknade vän och äga en intervju på ett managementkonsultföretag. Ja, ty han tillhör den folkgrupp vars etnicitet kommit att kännetecknas inte så mkt av dess sviktande skallbas som av en konstant oro i kroppen så fort konsultarbete inte utförs under minst 23 av dygnets 24 timmar - han är alltså en managementkonsultinriktad handelsstudent. Ve och fasa över denne unge mans öde!

Hursomhaver så berättade han en historia som nästan kan liknas vid ett unikum i arbetssökarkretsar. Eftersom min gode vän besitter en personlighet lika klart lysande som hans linblonda hårlockar räknade han med att fullkomligen äga på den intervju han nyligen hade i Sthlm. Så blev dock inte fallet. Till hans stora förtret men, mina kära läsare, till er stora glädje!

För så här går historien...

McKillen trampar vant och bestämt in på den stora managementkonsultens kontor i vår Kongl. Hufvudstad och anmäler sin ankomst. Inombords hurrar han eftersom han nu ska genomföra personlighetsdelen av anställningsprocessen. Anledningen till att min vän blir så fenomenalt glad att han knappt kan sitta still utan i stället börjar fippla med sina väl tilltagna tummlemmar är helt enkelt den att han alltid, jag menar alltid, gör oerhört bra ifrån sig på personlighetsdelen. Det är liksom hans paradgren. Hans trumfkort. Om Churchill var en leg. jäfvel på statsmannaskap, Gustavus Adolphus en hejare på rörligt artilleri och Demosthenes en sate på att tugga kiselsten så är G.Y. McKillen den utan tvekan grymmaste fubbicken around vad gäller personlighetsdelen på anställningsintervjuer. Så det så.

Trodde han.

För efter att ha suttit på intervjun och använt sig av exakt samma lysande charmstycke som han använt ett par dagar tidigare på en annan byrås intervju, vilket de fullkomligen trollbundits av och förälskat sig i, blev han rätt överraskad när allt inte gick hans väg den här gången. Trots att min gode vän levererat perfekta svar, väl avvägda och utomordentligt trevliga och smarta, så gick det helt enkelt inte som han förväntat sig. De ringde upp honom alldeles för snabbt för att det skulle kunna innebära ngt bra och berättade följande:

- Hej G.Y! Det här är Fritiof Lewenhaput på X Consulting AB.
- Hejsan Fredrik!
- Fritof. Mitt namn är Fritiof.
- Ja [harkel], just det - Fritiof. Hej, Fritiof! [Note to self, han heter för fan Fritiof!]
- Hej. Jo, det är så att jag skulle vilja meddela Dig vårt beslut.
- Ja, redan? Vad kul! Det var vänligt av er att inte låta mig sväva i "osäkerhet" allt för länge, haha. Ja, du Fredr... eeh... Fritiof, du är en riktigt gynnare du, va!? Är jag anställd as of today?
- Jag är ledsen, men beslutet är att vi bestämt oss för att inte ta Dig vidare till nästa runda.
- [WTF???] Aj då. Jaha, det var ju beklagansvärt.
- Njae, det är vi inte så säkra på. Vi har nämligen aldrig träffat någon som Du.
- [Aha! De vill ha mig för att jag är så charmig.] Nu förstår jag. Ni är förstås så förbluffade och imponerade av min oefterhärmliga charm att ni inte anser nästa runda behövas över huvud taget och helt sonika tar in mig som anställd direkt? Vad trevligt!
- Nej. Inte direkt. Snarare tvärtom är jag rädd. Det är är nämligen så, och detta är samtliga vi som intervjuade dig rörande överens om, att vi efter ett två och en halv timme långt samtal med Dig, om Dig, fortfarande inte har någon som helst aning om vem Du är.
- [Vad i h-vete?! Jag är ju jag, den där trevlige killen som är så genuint ytligt charmig att ingen kan slå mig på fingrarna vad gäller first impressions] Jag förstår. Tack i alla fall.
- Don't call us.
- Eeeeh, ok.
- You freak.
- Tack då. Det var väldigt trevligt att råkas och jag hoppas att våra vägar korsas igen i våra fortsatta karriärer.
- [Klick!]
- Hallå? Hallå? Frittan, är du kvar? Hallå? [Nehej, han lade visst på]

Förbryllad funderade den stackars bortkomne McKillen på vad som kunde ha hänt. Han hade ju använt all sin ytliga charm och svarat så trevligt på frågorna att han inte visste var han skulle bli av. Den enda rimliga slutsatsen han kunde komma fram till var att de helt enkelt ansett honom vara ingen mindre än en tvättäkta P. Bateman. En kallblodig fullblodspsykopat med ett oerhört och genuint trevligt yttre, men ett nedrigt och genomont inre. De måste helt enkelt trott att han skulle slakta dem närsomhelst.

Full i fan bestämde sig min gode vän för att likt våra gemensamma vänner Kimpa och Kjell-Bjarne oåterkalleligen bränna alla sina skepp hos en av de mest attraktiva arbetsgivarna på en och samma gång. Det var det värt.

Följdaktligen gjorde han något som kommer gå till historieböckerna tillsammans med Kimpas ansökningsförfarande som det ballaste och tillika mest självuppoffrande någonsin. I ett ögonblick av hänförelse tog han det diplom som han efter att ha utsetts till "Most charming male 2006" förärats med vid sitt utbytesuniversitet i Kanade och skred till verket.

Följande är ett utdrag från min väns konversation med Fred Fritiof.

Hej Fritiof,

Först och främst, det här är verkligen inte något böna-och-be-mail utan bara tänkt som en form av upprättelse för min del. Vi diskuterade min bristande förmåga att kommunicera den jag i själva verket är och ni satte frågetecken, som jag förstår det, kring hur det vore att ha mig som arbetskollega. För att räta ut dessa frågetecken har jag till detta mail bifogat en bild på det diplom jag fick under min Kanadavistelse, då jag överlägset röstades fram som ”Most charming male 2006” av alla 140 utbytesstudenter under vår avslutningsceremoni. Jag hoppas därför att detta officiella bevis på min sociala kompetens åtminstone visar att jag har ett uns av genuin charm i mig.

I vilket fall, jag vill tacka för intervjun och för att du tog dig tid att ge mig feedback på den. Jag tyckte verkligen att det var trevligt att träffa er och jag blev mycket imponerad av ert företag och era medarbetare. Jag hoppas därför att vi kommer att träffas åter senare i mitt yrkesliv.

Med vänliga hälsningar

G.Y. McKillen

P.S. Om du betvivlar äktheten i detta diplom kan jag ge referenser samt ytterligare bildbevis. D.S.


Helt i nivå med Kimpas ansats nedan, inte sant? Strålande tycker iaf jag!

Låt mig avsluta genom att citera Kimpas bevingade och numera i HR-sammanhang aldrig borttynande ord: Hoppas ert jobbsökande går bättre än såhär.

Må väl, mina vänner,

Er tillgivne

Ericus

Ps. Avslutar med en liten bildodyssé...


Mr McKillen finurligt utklädd till Drottning.


Ett strategiskt genius - Richard the Lionheart. Skulle få jobb hos vilken managementkonsult som helst. Även om han saknade trevlighetsintyg.


Glasögon provas på Harrods. Stilrent. Edgigt. Banbrytande. Omkullkastande. Priset? Om du frågar har du inte råd. Men runt sådär fem tusen spänn får man nog lugnt räkna med. Mina var såklart dyrast. Som de fabulösa metromän men samtidigt slitochslängkonsumister vi är köpte vi brillorna och och huttade dem på en fattig.


Sen unnade vi oss en homoerotisk present i form av Harrods egen Valentine's Day Krug Trunk - en kappsäck innehållandes två flaskor Krugskumpa, två glas och två stolar. För det facila priset en halv miljon SEK. Taget!

• Svart dagmamma
• Obetald tv-licens
• Privata kontantuttag på statens kreditkort
• Privata bilhyror på statens kreditkort
• Privata klädinköp på statens kreditkort
• P-böter hos fogden
• Obetalda dagisavgifter
• En "time-out" på Mauritius som blev väldigt dyr för skattebetalarna
• Två Toblerone

Vänner,

I skrivande stund bärs jag fram genom ett kav lugnt vitt hav. Vi far genom ett strålande vackert vinterlandskap där allt är inbäddat i ett täcke av vitaste, renaste snö. De mäktiga granarna bågnar under tyngden av den nyfallna snön och dagens sista solstrålar tänder eld på myriarder av snökristaller i Upplands vidsträckta skogar. Det är en gudabenådad syn. Likväl är jag fylld av vemod. Men, samtidigt av den djupaste glädje. Jag sitter på flygbussen mot Skavsta för att flyga tillbaka till London efter att ha spenderat tio dagar hos min älskade Nahale i ett snöklätt Stockholm.

Efter att ha försvarat en i hastigt mod skriven uppsats hemma i Lund och hängt lite med bryschyr samt min kära lilla moder (hej mamma!) tog jag X2000 upp till Sthlm genom ett av ’Per’ sönderslitet Sydsverige. Självklart hade en massa värdelösa granar fallit över spåret så man var tvungen att bli runtbussad av arga busschaufförer genom halva småland, med stora förseningar som följd. Detta gav upphov till två gnagande frågor i mitt förvirrade medvetande: 1. Varför vägrar den småländska granen så envetet att ha ordentliga rötter? 2. Hur (och det här får gärna någon av mina norska läsare besvara) f*n kan man döpa en sådan mordisk storm till något så fjantigt som bara ”Per”? Typiskt norrmän. Fast egentligen inte. En hederlig gammaldags norrman hade åtminstone haft vett nog att dubbeldöpa stormen till ett skönt norskt dubbelnamn, typ Thor-Bjarne eller Felix-Christian, men icke. Istället bara ”Per”. Skikkeligt skummelt.

Hursomhelst så anlände jag slutligen, efter fruktansvärda vedermödor, till den kungliga hufvudstaden. Och där stod hon, min älskade persiska prinsessa, som hämtad ur en dikt av Hafez, så vacker som någonsin en prinsessa i någon saga. Det var så underbart att få träffa henne igen, så skönt att få omfamna henne och betyga henne min kärlek. Tillsammans hade vi tio sagolika dagar.

Medan Nahale pluggade till sin munta passade jag naturligtvis på att möta upp polare, shunnar och homies. Det var verkligen grymt kul att träffa alla igen. Det blev många hårda manliga handslag och mycket manhaftigt kramande med obligatoriska ryggdunk och ”hö-hö”-skratt. Får väl se till att flytta hit snart så man slipper kramas så homoerotiskt varje gång man ses. Efter Londongängets avklarade munta partajades det givetvis ordentligt. För att verkligen fira av alla nymuntade jur stud enades alla om att knäcka bärs, korka vin, skumma skumpa och dricka drinkar tills ingen kunde stå längre. Så blev det. Det
blev m a o riktigt hårt. Golvet i Chrickans lägenhet svämmade över av såväl avsiktligt uthälld Champagne a la Båstadstylee som ett i högsta grad kvasimodernistiskt lager av gröna wasabiärtor. Vad handfatet täcktes av skall inte här oreras om. Soffan och sängen täcktes iaf av överförfriskade och avdäckade SU-studenter. Sammanfattningsvis: som en lägenhetsfest skall gå till.

 
Nytenterade: Nallen, Soffan, Chrickan, Vickan, Ankan. 


Nice och Daddy P.


Vad kan man säga, tentafest, helt enkelt.


Pontan o Chrickovich.


Getting there, getting there...


Eeeh, ja. Tror det e bäst att vi slutar här...

---

Och nu till något helt annat. Alla ni som känner mig vet att jag alltid är bestämd, orädd och fylld av förtröstan och manligt mod. Åtminstone tror jag själv att jag någotsånär har lyckats ge det intrycket. Järnviljan och beslutsamheten är mina främsta egenskaper. Viljefastheten är mitt andra namn. Trots detta tillhörde söndagens upplevelser de mest nervpirrande jag upplevt (och då skall man veta att mina nerver fan inte pirras särskilt lätt). När Nalle berättade vad som skulle hända på söndagen blev jag rent lealös. Den ambivalens som med ens genomsyrade min corpus var total, omnipotent och allenarådande. Det var som att segla mellan Skylla och Charybdis. Jag slets mellan å ena sidan fruktan för vad det kunde innebära, rädsla för vad som skulle kunna hända om jag gjorde något ödesdigert misstag, och å andra sidan glädjen över att få förtroendet att få utsätta mig och oss för just alla dessa risker. Precis, exakt, ni gissade rätt. Det var dags för Dagen D, domedagen, ödestimman var slagen - jag skulle introduceras för Nahales föräldrar…

Men, det är som jag och den gode Terentius alltid har sagt, fortes fortuna adiuvat, lyckan står den djärve bi. Och det var just vad den gjorde. Inom kort märkte jag att föräldrarna i fråga var de trevligaste och varmaste människor jag mött. Hur kunde jag egentligen tro något annat, med en sådan förtjusande dotter? Inte vet jag. Alla kan dock försöka sätta sig in i situationen att som utböling, skåning, en osäker stackars yngling, ge sig på att möta ett iranskt föräldrapar till flickan man erövrat utomlands. Klart som saudan att jag var rent stissig. Men, skam den som ger sig tänkte jag – och det visade sig gå precis hur bra som helst. Fader Farhad och mamma Mahpareh tog emot mig med öppna armar och bjöd på en storslagen iransk festmåltid, hur många rätter som helst, och gästfrihet i överflöd. Syster Nikta hade jag smörat för rejält sedan tidigare, så henne var jag inte lika rädd för. Således, kunde jag inte annat än att må som en prins. En skånsk-persisk dito. En mycket nöjd och glad sådan.

---

Härutöver hann vi bland annat med ett par storslagna matlagningsodysséer med stjärnkocken G.Y. McKillen (Andreas/Anders) och Professor P himself (Pedro/Peder). Det var naturligtvis festligt så utav bara den (nämen så att). Åter en gång tack till er mina herrar, för era gedigna konster och konstigheter!


Här ovan fritidsgårshänger följande personer: Chrickan (skånsk dalkulla), Mulla Peder (Al Aqsa-martyrernas brigader och Hizb ut tahrir kan gå o lägga sig när den här snubben e i farten), Nån jävla snubbe som våldgästade stället, Andy (Årets Kock -87 och medförfattare till 'Kom allihopas så lagar vi mat era satans skitungar'), Soffan (Ms Bindefeldt), Nahale (Wagwan, blood, mi gal!) och Vickan (Whateverlixåm). Bra smakade det, trevligt var det, drack för mkt vin gjorde vi, always in motion the future is.

Nu bådar fastetid – mental, matmässig och inte minst spattmässig.

Innan jag slutar måste jag bara rikta en uppmaning till er alla – även ni icke-jurister som aldrig ödslat en tanke på vad det kan innebära för omänskliga kval att sitta ting – spana omedelbart in tingsnotarien.blogg.se. Det är en riktigt finfin blogg om livet på Obygdens tingsrätt, med allt vad det innebär av vett och ovett samt remarkabel brist på etikett. Nu förhåller det sig så att jag inte bara vill göra reklam för bloggen utan för det faktum att min flicka har startat ett bokförlag som nu ska ge ut boken Tingsnotarien – Dagbok från Obygdens tingsrätt. Så se för bövelen till att plocka upp ett ex – den är grymt bra! Jag promiserar.



Allt, det var aiht för denna gång.

Må väl vänner, varän i världen ni befinner er!

Fred ut,

Ericus (”I got the bite… I … got … THE BIIIIITE!”)

Stockholm, 22 januari 2005.
 

Dyra vänner, kära kamrater, bästa kompisar, svear, götar, skåningar, frälse och ofrälse, löske män av obestämbar börd, nordiska gäster, ostrogoter, vandaler, saxare, bandarer, skyter, romer, mongoler, hunner och män av hannibalesiskt blod, investmentbankirer, juridikstudenter, statsvetare, tvättmaskinister, mobiltelefonoperatörer, utrikespolitiskt sakkunniga rådgivare, desinformatörer, vikarierande predikanter och tokhämtare,

Mitt alltigenom urusla samvete för att jag inte bara försatt utan rentav sumpat samtliga på senare tid upkomna chanser att blogga om min skörlevnad har varit en brutal börda att bära. Inte bara för att den varit så förbannat tung utan kanske framförallt för att jag haft ett så obekvämt bärok. Men, nu, kära ericusfans (om ni nu överhuvudtaget finns kvar), är det minsann dags att kasta oket, lätta på samvetet och blogga loss. Så, hoppa nu på snälltåget och häng åter med in i det kaotiska tillstånd som kallas mitt medvetande och försök ännu en gång anta den fullkomligt omöjliga utmaningen att förstå vad jag i vild trots mot allt vad naturlagar heter vill göra förståeligt för er alla – mitt liv.

Detta har hänt (sagt av ’TV4-mannen’):

Åminnelsen av Jesu Kristi födelse firades noga, länge och väl. Julen firades med Hallengrenska familjen samlad i Mölle by the sea, som sig bör. Trots att snön självfallet såg till att utebli, liksom av någon för mig fullomligt outgrundlig anledning jultomten, infann sig den ryktbara julstämningen så gott som ögonblickligen, när storebror bestämde sig för att puckla på lillebror mellan varven av dans kring den av pynt dignande julgranen efter att lillpilten i egen hög person nypt lillasyster i näsan när hon försökte snatta lite nykokad knäck från matriarken vid spisen. Ungefär så. Fast lite mer modernistiskt och inte så bråkigt. Kort och gott: förbannat trevligt. Det var underbart att få spendera lite kvalitetstid med kärnfamilj samt släkt och vänner. Särskilt efter att man mastodontköttat med uppsatsskrivande i tre veckors tid.

Den enda bjälken i mitt isblåa öga var såklart att jag inte fick träffa min älskade på så lång tid. Nahale var nämligen med sin familj i ’the old country’, Iranistan närmare bestämt. Som tur var hade emellertid så här i tider av storslagna neukleärteknologiska framstegsinitiativ även mobilsystemet hunnit med att bli så pass pimpat att de förälskade två kunde komunicera alldeles utmärkt via sms. Så skedde och glädjen var naturligtvis stor när de små kärlekstekniska undren till textmeddelande droppade in. Inget tycks omöjligt längre. Åtminstone inte när vår kärlek sätter/spränger gränserna.

Efter att ha ärat Kristus, förätit mig på skånsk julmat och slagit nytt svenskt rekord i högtidsnostalgi bar apostlahästarna och Ryanair mig mot Londonium igen. Trots att jag trivts så fruktansvärt bra i imperiets krona och världens nav så måste jag erkänna att det kändes ganska så tungt att lämna Mölle, Skåne och Svea rike, med allt vad det inneburit av myspys och familjehäng. Men, sen drog jag mig till minnes att ett glatt gäng luffare skulle dyka upp inom kort för ett nyårsfirande utan like. Då blev jag genast på bättre humör.

Som ni säkert sett av filmen nedan gick nyårsaftonen i husklubbandets, glädjens och homoeroticismens tecken. Aaaaah… vilken kväll! Kolla gärna på filmen igen, men ge fan i att huda till de nakna karlarna ;D

Tills vi möts igen, Pax Vobiscum!

Ericus den återvändande

Gott nytt in aftershot!

Efter ett alldeles fantastiskt nyårsfirande med goda vänner från Svea rike har jag nu änteligen återhämtat mig så pass mkt att jag kunnat släpa min förstörda lekamen hela vägen till lilla mamma hemma i Lund. Nygödd med allehanda svulstiga rätter tycks nu åter den välbekanta Hallengrenska initiativkraften sprudla i min superåterhämtade gosskropp. Magnifikt!

Därför satt jag uppe hela natten och klippte ihop alla kompisars små digitalkamerafilmer till ett potpurri över nyårsaftonens strålglans. Avnjutes youtubeledes, kallt, torrt och jävligt dyrt:

NYE London 2006 - 'Any fakkin goooood?'.

Enjoy! Bilder kommer senare...

Nu drar jag upp till Sthlm för att ge min kvinna lite tlc. Ska bli alldeles uuuuuunderbart!

Fred ut,

Ekanikus Dromedarius.

[OBS! Följande bör läsas med insikt om att jag just nu är totalt oförmögen att uttrycka mig begripligt pga akut förälskning. Till min Älskling riktas en varning att följande text inte bara är ännu en kärleksförklaring utan även högeligen dramatisk... just the way you like it ;D ]

Kära vänner,

Som ni alla vet är er Ericus inte bara en hyvens kille, en hejare på att kasta yxa, slå dank, fälla träd och dricka bärs, utan även en passionerad känslomänniska. Dessutom en ganska ömhudad sådan. Nu är tingens ordning den att en person med dessa egenskaper, åtminstone de senast uppräknade, inte bara blir förbannat upprörd över samhälleliga orättvisor, korruption i tredje världen och MFF-förluster mot BK Häcken. Det händer nämligen ibland, sådär en gång vart trehundrade år, att man därutöver upplever att en känslomässig atombomb briserar i bröstet på en. Och nu har det hänt. Ericus är så upp över öronen förälskad.

Föremålet för min kärlek, källan till denna min outsinnliga längtan, åtrå och glädje, heter Nahale. Hon är den vackraste flicka mina skånska ögon skådat, den mest fantastiska ädelstenen i Guds blingbling-samling, den finaste flicka som finns. Ja, ni förstår själva. Efter att ha lärt känna varandra i plugget och sedermera dejtat en del (ja, där rök min dejtingoskuld) följde åtskilliga försök från min sida att förmå henne att inte bara stå ut med utan även uppskatta mina känsloyttringar och kärleksproklamationer. Till slut lyckades det mig att vinna hennes hjärta. Och hon vann minsann mitt.

Åååh, Nalle, en sån flicka! Inte bara är hon strålande vacker, söt och charmig. Vi har så oerhört roligt ihop, skrattar som vettvillingar tillsammans. Hon är dessutom klok som en uggla, ljuv som en skånsk sommardag och alldeles… alldeles underbar. Men, vi är egentligen ganska olika. Inte bara för att inget av ovanstående hyllningskväde passar in på mig själv (dina kommentarer gälls inte, mamma!) utan med tanke på vilka vi är. Hon är en urban och trendriktig stockholmare, jag en jordnära och trygg skåning. Hon har under stora umbäranden flytt från Iran till Sverige och lyckats stort, jag har knappt emigrerat från Skåne och kan endast med viss möda knyta mina skor (har precis slutat med kardborre). Men, ni vet ju “va’ di saar” (what they say): opposites attract! För trots att vi inte är så olika egentligen (vi är ju båda besatta av saltlakrits, pratar oavbrutet och ingen av oss har varit östromersk kejsare eller svurit sin tilltro till Beliar), så kanske just detta är fallet. Helt säkert så. Vad jag emellertid är mest säker på just nu är att jag inte kan tänka på henne utan att känna mig alldeles varm inombords och börja le. Den känslan är oersättlig. Kärlek kallas det visst.

Landet ligger dock så att en ömmande flisa i mitt av kärlek så förblindade öga är att vi kärlekskranka två nu skiljts åt för ett tag. Nalle har åkt tillbaka till Stockholm och efter julvisiten i Lund/Mölle åker jag ju tillbaka till London. Detta är dock inte så hemskt som det låter, även om det känns lite småjobbigt såhär i skrivande stund. Ryan Air är som ni alla vet lösningen på världens bekymmer. CSN likaså. Så, här ska det minsann pendlas för studiemedel på skattebetalarnas bekostnad (tack alla ni kompisar som gladeligen betalar 110% skatt för att sponsra min kärlek!). Dessutom är jag fullt övertygad om att vår kärleks styrka kommer klara de påfrestningar ett tags distansförhållande innebär. Så stark är den, hur ung den nu än vara månde. Så det så!

Halleluuuuuuuuja, det e verkligen helt underbart att vara så här kär!!

Jag längtar bara så mycket efter henne redan…

Puss på Dig, Nalle!!

Vid kärlekens förlovade pulpet,

Eder Romeo (med förhoppning om att slippa giftdöden och i stället njuta kärlekens frukter)



Bella, Min Flicka och Victoria. På väg till avskedsmiddag på libanesiska Fakreldine...



...där vattenpiporna gick heta.


Up in smoke.


Nalle och jag i kön till den årliga julkonserten i St Paul's.

Väntan var sannerligen outhärdlig. Ja, rentav fruktansvärd. Men så, en dag för en dryg vecka sedan, anlände han till slut – allas vår Aron. Äntligen! Men, han anlände inte bara för att efter moget övervägande sälla sig till den exklusiva skara av celibriteter som hittills besökt casa Hallengren, utan med den största av sannolikheter även för att få uppleva hur det känns att bo i ett äkta Council House fullt med hisskissande matslängare till grannar (vår kära hiss är nämligen dagligen såväl nedkissad som nedsolkad med matrester från KFC alt. Jack-in-the-Crack). Oavsett anledningen till besöket, hur höljd i dunkel den än må vara, så måste jag erkänna att det var något av en frihetskänsla att åter igen få träffa mannen som (även om han konsekvent förnekar det) delar namnet Svalle med undertecknad. Det är ju trots allt så att referensramar är av yttersta nöd i ett krackelerat liv som mitt. Gemensamma sådana är såklart ännu bättre. Och det har vi, Svallarna Skogman och Hallengren, i allra högsta grad. Någotsånär i alla fall. Åtminstone ett par. Nja, ett fåtal då. Okej, jag erkänner, vi har det inte överhuvudtaget. Vi har inte en enda referensram gemensamt. Aron är en estetiskt begåvad humanist-musiker med eget rockband, metrofrisyr och Ystadsdialekt. Själv är jag numera en skugga av mitt forna jag efter att ha bytt min crew cut mot en begynnande lejonman, dissat mina två Glock 19 till förmån för en blackberry och för ett par dagar sedan helt skippat alla planer på att ta över världsherraväldet från Ines Uusman med kärnvapenmakt. Trots allt detta måste jag tillstå att vi är goda vänner, Aron och jag. De två svallarna. Men nog svamlat om detta nu.

Julen har börjat närma sig med stormsteg. Svenska högstadieseder trogen som man ändå vill vara bjöd jag därför in klassen till lussevaka, med allt vad det innebär av pepparkakor, glögg, fyllbylten Jussi Björling och den alltid lika dekadente Benjamin Syrsa. Som tur är lyckades det oss att skippa spontant tonårshångel och nedkräkta stjärngossestrutar. Mot alla odds. Stjärnan över Betlehem strålade högtidligt i skyn och högtiden firades i glädje, gamman och samhörighet. Precis som sig bör. Vår annars så kliniskt kritvita lägenhet (för inspiration se Gurras lya i ”Sökarna”) bjöd nu alla hågade själar härbärge denna den mest kulna av nätter. Stämningen blev faktiskt riktigt mysig. Stearinljusen fladdrade. Glöggdoften spred sig in i minsta vrå. Och damerna var alla vackra nog att vara Lucia (fast min var såklart vackrast).Allt detta kunde ske tack vare Aron, som med tydlig inspiration från de tre vise männen och en lika tydlig aspiration på att bli den fjärde i deras sälla skara, bragt med sig tre ton pepparkakor och en salig massa glögg till vårt enkla stall. Mmmm-mmmmmm-mmmmmm (sagt med amerikanskt Kunta-Kinte-uttal) vad nice det var!

Dagen därpå besökte vi givetvis vår närmaste gemensamma vän (sorry Harry o Keh-lahs, ni är dessvärre chanslösa) - den alltid lika charmige som huvudlöse Jeremy Bentham. Aron är nämligen ett stort fan av hans galenskaper. Jag är mer ett stort fan av att studenterna försökte spela fotboll med hans balsamerade huvud.

Därefter slarvades Aron bort någonstans mellan Dover och Callais bara för att aldrig mer skådas av Ericus under sin vistelse i London. Var håller du hus, Aron? Du bara försvann. Efterlyser således en försvunnen Svalle.

Nu ska jag packa my stuff för hemresa till moder Svea. Sverigevibbarna på lussevakan blev lite för starka för att inte generera en slumrande hemlängtan. Därför reser jag nu hem för att fira jul med mor, bror och syster istället för med fyra vita väggar och alkoholiserade britter. Ett bra val, skall det nog visa sig.

Snart är det alltså jul! Halleluja! Skyhöga jubelrop höres ifrån grannarna! Jag hör lyckliga rop och budsakp om frid genom väggarna - så underbart! Vänta… nej… satan också. Det var bara någon som ströp sin nästa över en bit friterad fisk i tidningspapper. Där rök julstämningen i grannskapet. Nu åker jag hem till Lund och den enda riktiga julen – den skånska!

GOD JUL!