Ericus i Nevjork

Utdrag från professor Fletcher's introduktionsbok till American Law, efter ett något tungrott 60-sidigt kapitel med rättsfall från sent 1100-tal:

"Don't despair! These materials are designed to give you a taste of the arcane terminology and interrelated concepts that led Dick the Butcher, one of Shakespeare's characters in Henry VI, scene ii, to say: "[T]he first thing we do, let's kill all the lawyers!"


Dick the Butcher. A man of great wisdom.

Ansökningar, ansökningar, ansökningar. Detta var mitt mantra i nästan ett år. För er som inte känner till det faktum som präglat den unge herr Ericus liv det senaste året så står sig de amerikanska universitetens ansökningskrav väl mot de bästa Östtyska bygglovsansökningarna. Kravlistorna är ändlösa. Formulären oändliga. För att inkomma med en ansökan om antagning krävs personliga brev, uppsatser, CV:s, writing samples, ifyllnad av ett till synes obegränsat antal formulär och – som om detta inte vore nog – krav på betalning av diverse ansökningsavgifter via postväxlar och Bills of Laden. Varje universitet har sina egna, mycket specifika krav, så skaleffekter kan man bara drömma om. Dessutom ska det samlas in rekommendationsbrev från professorer, praktiker, präster, borgare och bönder – vart och ett med sitt eget formaliakrav och bifogade formulär. Och. Så. Vidare. Ad infinitum in absurdum et ad nauseam.

Sakta men säkert började även undertecknads oomtvistat flegmatiska hjärna nå insikten att detta är precis vad de vill utsätta dig för. Detta eviga nötande av formkrav är inte bara dessa institutioners metodik – det är deras religion. Formalia är deras guldkalv och ringdansen skulle pågå i månader.

Efter att ha spenderat ett knappt år av mitt unga liv med att vid varje lämpligt och olämpligt tillfälle gräva ner mitt fagra strutshuvud i högar av kaffefläckiga ansökningshandlingar började jag till slut – Gud ske lov – se ljuset i slutet av tunneln. Trodde jag. Ljuset visade sig emellertid vara ett töcken av fladdrande ljuspunkter orsakade av akut vitaminbrist och sömnunderskott, varför jag svarade med att gräva ner mig ännu djupare i ansökningshandlingarnas ändlösa avgrund. Det gick så långt att den egentliga världen – den verklighet som existerar någonstans i skymningslandet bortom uppdiktade halvsanningar om professionella prestationer – började försvinna utom synhåll. Allt annat än mina ansökningar upphörde att existera. Ingenting annat hade någon betydelse. Istället för att äta fabulerade jag ihop nya stordåd till min meritlista. Istället för att sova låg jag klarvaken och funderade på formuleringar till mina personliga brev. Den ständiga kampen mot den amerikanska universitetsbyråkratins allra blodtörstigaste formaliakrav fick inte förloras! Sakta men säkert grävde jag min egen grav…

Men, så, en välsignad dag i mars månad av Herrens år 2010 damp ett brev från Columbia Law School ner i eder tillgivnes brevinkast. ”Dear Mr. Hallengren, It gives me great pleasure to inform you […]”. Det var allt jag behövde läsa. Känslan var obeskrivlig. Jag var antagen.

Det var för ca ett halvår sedan. Nu sitter eder syltryggade hjälte och läker sin ledbrutna lekamen med lite blaskigt kaffe på en bageldoftande deli på Upper West Side. Såren efter ansökningskriget smärtar ännu, men det är det värt.  Äntligen Columbia.

Hören, hören, hören!

Må klang och jubel ljuda och tusen pukor spela! Tagen fram edra basuner och blås i näverlurarna! Ericus är återuppstånden!

Tre och ett halvt år har nu förlöpt sedan eder trogne tjänares ömhudade fingrar senast tryckte ned tangenterna på en dator för att förmedla sina utomsocknes upplevelser. Jag tror att jag talar för alla mina personligheter när jag säger att tre och ett halvt år är alldeles tillräckligt för att abstinensen skall göra sig påmind. Men, i stället för att ta till antabus och andra fjolligheter tänker jag göra vad varje riktig karl hade gjort i min situation - ta till tangentbordet. Således kommer alla förtappade själar som gör sig själva otjänsten att surfa in på ericus.blogg.se från och med denna heliga stund välsignas med rara texter om livet som exilskåning i staden som aldrig sover.

Välkomna!