Ericus i Nevjork

Jag har aldrig haft svårt för att sova. Ända sedan barndomen har det varit den mest naturliga sak för er trogne bloggmeister att få sova tryggt och lugnt när han väl lagt sig för att vila efter en hård dags många vedermödor. Sällan eller aldrig har jag upplevt några sömnsvårigheter. Måhända är det just därför jag nu upplever att mitt unga liv tagit en så fundamental vändning och helt vänts upp-och-ner av en så enkel sak som sömnbrist.

Nu kanske den normalt aktsamme läsaren av denna bloggsmörja får uppfattningen att undertecknad lider av stress- eller studierelaterade sömnsvårigheter, eller att det är min nyvunna vän Eddie-the-crack-pusher som håller mig vaken om nätterna och berövar mig min välbehövda djupsömn. Om det bara vore så väl. Sanningen är tusenfaldigt värre. Snarare än traditionella sömnstörare som alkoholiserade tungtalande grannar, droppande knarkkranar eller efterfester med herr och fru Ågren så handlar det här om något så enkelt som sallad. Nu förstår ni naturligtvis inte någonting. Sallad? Vad f-n har sallad med sömn att göra? Tillåt mig förklara: jag talar naturligtvis om salladsvagnen. Fortfarande oklart? Nåväl. Nytt försök: Salad Wagon är vad de alltid lika fyndiga NY-borna med hjälp av sin oefterhärmliga slang kallar sin sopbil.

Sopbil är emellertid en grav eufemism. Här talar jag inte om de ljud- och luktmässigt så skonsamma svenska miljöskrindorna som i makligt tempo smyger fram nästintill ljudlöst och tömmer de välsorterade svenska soptunnorna på dess innehåll en arla morgonstund. Nej, så långt därifrån man kan komma. Här talar vi om vagnar som närmast kan liknas vid den heltyska folktrucken Landkreuzer P. 1000 Ratte – just det, vi talar om monster. Monster som mitt i natten - i gäng om allt mellan tre eller fyrtiosex stycken - med öronbedövnade oljud dånar fram längs stadens gator som vore de satans förtrupper.


Sopbil från helvetet.

Det jag inte förstår är varför the city of NY har förklarat krig mot just mig? Kan inte dessa avgrundsvrålsgenererande megamonster användas för bättre ändamål än att spränga just mina trumhinnor? Ett spontant förslag är att skicka dem till Afghanistan för nästa anfallsvåg mot talibanerna. Jag är fast i min övertygelse att en brigad med salladsvagnar från det stora maskstungna äpplet i väst är det enda som kan stoppa de skäggiga herrarnas offensiv.

I skrivande stund har alltså även eder trogne bloggologist, Ericus, fått sig ett hem i städernas stad. Hittills har detta hem visat sig bjuda på ömsom vin, ömsom vatten; "vin" i form av en fantastisk lägenhet, "vatten" - och ganska mycket vatten - i form av periplaneta americana. Men, har man haft ett redigt flyt, så ska man inte klaga. Således välkomnar jag våra små vänner med största ömsinthet och gästfrihet. Därmed inte sagt att de kan bete sig hursomhelst. För någon dag sedan kröp ett par små gynnare ut ur mina strumpor som jag slängt lite slarvigt på golvet. Halvfräscht (strumporna eller lackorna, tänker ni - båda, tänker jag).

En annan uppsida med den nya boplatsen - alltså bortom de rent entomologiska fördelarna - är läget. Läget är allt, sägs det ju. Kanske inte allt, säger jag, men ganska mycket. Om man är innehavare av en förnämlig bosättning kan man till och med tåla en del kackerlackor. Med detta läge kan jag lugnt säga att alla kackerlackor i världen är välkomna.

Det första Nalle och jag gjorde, efter att medelst våra nyvunna kontakter inom New York-maffian ha krokat vår lya, var att ta en liten promenad runt kvarteret. Det var egentligen först då vi insåg vilket flyt vi haft. Om lägenheten är fantastisk så är kvarteret suveränt.

Ett stenkast västerut ligger Columbia, Amsterdam och Broadways till synes ändlösa avenyer – fullpackade med restauranger, barer, mysiga kaféer och grymma burger joints. Ett kast med liten triple-bun cheeseburger åt andra hållet, dvs. österut, ligger Central Park. Parken förtjänar egentligen ett helt blogginlägg i sig själv, vilket den säker kommer få i sinom tid. Här nöjer sig dock eder trogne bloggfarfar med att konstatera att den är enormt stor och full med ettriga ekorrar, berusade galningar, soldyrkare, råttor, vanvettiga rullskridskoåkare som fastnat i Tillbaka till framtiden, hundar av alla arter, raser och korsningar, förälskade par, kroppsbyggare, nervösa storstadsmänniskor iförda stormtrooperhjälmar cyklande på velodromcyklar av senaste snitt, samt – såklart – en och annan joggare (naturligtvis aldrig färre än ett par tusen).

Precis intill vår lägenhet ligger det hus som blivit vårt landmärke när man utmattad efter ytterligare ett 24-timmarspass i biblioteket famlar sig fram i New York-natten. Så, till alla besökare, när ni inte hittar tillbaka till vårt lilla kryp-in, håll utkik efter dessa tinnar:

Även om eder Ericus inte direkt är något stort fan av rådande celebritetskultur, så är det ganska kul att kolla vilka som bor/har bott i det ta mäktiga hus som går under namnet the San Remo. Wikipedia säger:

“Past and present residents of the building include such famous personalities as Tiger Woods, Steven Spielberg, Donna Karan, Steve Jobs, Demi Moore, Glenn Close, Dustin Hoffman, U2 frontman Bono, Steve Martin, Charles Nolan, Bruce Willis, Eddie Cantor, Robert Stigwood, Marshall Brickman, Jackie Leo, Don Hewitt, Billy Squier and Texas natural gas heiress Adelaide de Menil but also some businessmen: Dodi Al Fayed, Andrew Tobias, Aaron Spelling, Jack Sherwall, Hedy Lamarr. Rita Hayworth spent her last years there. In 2007 same floor residents Bono and Billy Squier went to court over a fireplace.”

Lätt bizarr resumélista m.a.o. Och tänk, bara ett par steg därifrån bor sedan ett par veckor tillbaka Svea Rikes främsta representanter (näst våra kungligheter) – Kaball de Narimi och Eric Spielberg.



Hemma.

Två dagar senare sitter vi på ett alldeles för luftkonditionerat men samtidigt svettigt mäklarkontor på Upper West Side. Bruna tapeter tittar på oss från alla håll. En mörk-beige heltäckningsmatta avger en lätt dammig doft under våra fötter. Fläktar surrar överallt. Mitt emot oss sitter en fjunig hispanic-kille som ser ut att vara i övre tonåren och fipplar nervöst med en gammal söndertuggad pennstump. Han har svart kostym av modernt snitt, svarta Costellobågar och en sådan där frisyr som bara tonårskillar med självframkallad pseudo-depression har. En som kräver ihärdigt upprepade tilltryckningar av innehavaren för att hålla sig på plats. Även håret är svart. Killen granskar oss skärskådande genom sina tjocka jätteglasögon. Han är uppenbarligen en praoelev av någon form. Bedragna av hans omogna utseende och aningen osäkra första intryck blir vi något förvånade när han presenterar sig som ”Bictor, your apartment broker”. [Här förstår den språklärde läsaren att killen egentligen heter Viktor, men tar sitt namn allt för bokstavligt och uttalar v:et som ett b.] Efter ett par snabba artighetsfraser drar han med oss ut på gatan och  viftar – med en så’n där nonchalant gest som bara halvfjolliga storstadsbor är förmögna – efter en gul taxi. Taxin stannar och medelst en del ömsint våld trycker den gode mäklaren in oss i bilen. Väl inne i den currydoftande farkosten, vilken körs av en turbanförsedd sikh med dolk av senaste snitt, drar Bictor fram en lång lista på lediga lägenheter. Han har tydligen gått genom hela Upper West för att hitta något som passar våra kriterier; billigt, inte allt för dyrt och gärna lågt pris. Till vår stora glädje och förvåning ser vi att lägenhetslistan är lång, mycket lång. Invaggade som vi varit i tron att vi aldrig kommer hitta någonstans att bo förrän vi blir tvångsförflyttade till närmaste häkte för lösdriveri förstår vi först inte att det är sant. Men, snart infinner sig insikten: vi kan välja och vraka! Det är då vi inser Bictor – denne hispanske glasögonorm av rang – är den bästa mäklaren i hela New York. Och han är på vår sida. Det här kan inte gå fel…

Bictor.

Två dagar senare sitter vi på ett annat skumt kontor. Nu i den dåligt upplysta källaren på ett gammalt brownstone-hus. Vi är omgivna av gulnade gamla familjefotografier från 1800-talets Italien och ett par välsnidade krucifix. Från de senare spanar vår Frälsare ut över rummet med en ungefär lika förvånad blick som eder trogne bloggare. Vi befinner oss i audiens hos en person vars existens jag i hela mitt vuxna liv trodde var förbehållen filmens och literaturens värld (tänk Mario Puzo). Att sitta där – mittemot en gubbe som ser ut att ha trettio liv, tretton barn och tre tomatträdgårdar på sitt samvete – känns lite märkligt. Tankarna leds inte helt oförhappandes till scenen i Gudfadern där don Corleone tar emot Bonasera på sin dotters bröllopsdag. Solen skiner in genom halvstängda persienner och lyser upp damkornen som långsamt cirklar runt i rummet. Gubben mitt emot oss äger ett antal fastigheter i New York och vill nu träffa oss för att utvärdera om vi är goda nog att husera i en av hans lägenheter. Bredvid honom sitter en av hans hantlangare - Dany - som är lika stor och nyckfull som Sonny C himself.

Från höger till vänster: en respektingivande hyresvärd, en skräckinjagande hantlangare, en ödmjuk Ericus.

Bictor har berättat att Rocco – som han heter – ”is very old school, very Italian-American”. När vi ser oss runt i rummet och kan vi inte göra annat än att hålla med. Efter att ha spanat på oss genom sina korpgluggar en stund tar han sakta till orda. Brytningen är tung, uttalet släpande. Han låter min själ precis som Vito Corleone. ”So”, säger han. ”What-a are you-a gonna e-doa, ’ere in Nyu Yahk?”, frågar han med hes röst. Nalle och jag tittar på varandra. Vi har blivit strikt tillsagda av den gode Bictor att inte under några som helst omständigheter nämna att vi ska läsa juridik. Hyresvärdarna i den här staden hatar advokater. Tydligen stämmer de sina hyresvärdar för allt möjligt. ”Eeeeeh…” börjar jag trevande. ”Asså... also... vi ahr stjudents”, får jag fram på den finaste svengelska jag kan uppbåda. Han rycker till. Studenter kanske inte heller är så omtyckta tänker jag. Han vill säkert ha någon med bättre ekonomi. ”And-a, where are you-a-gonna e-study?”, replikerar vår antagonist frågande. ”Columbia University”, svarar Nalle med eftertryck. Då förändras genast Roccos ansiktsuttryck. Plötsligt skiner han upp. ”Colombia, eh? Is very eh-good uni-e-versity!” Hans ansikte har gått från iskallt till genuint vänligt. Sådär som italienska gubbar brukar se ut när de fått sin första espresso nere på piazzan. Han fortsätter: ”That’s e-good. First, you pay the eh-money, then you eh-make the study, then you get-eh-back the eh-money.” Sedan tillägger han med eftertryck: “Benissimo!”

Någon minut senare står vi utanför Roccos kontor med hyreskontraktet och nycklarna till vår nya lägenhet i tryggt förvar. Det löste sig alltså till slut.

Ända sedan eder högst underdånige bloggist och hans överdåniga och likaledes bättre hälft bestämde sig för att söka lyckan i Amerikat har olyckskorpar av allehanda slag kraxat i kör. Budskapet har varit lika tydligt som olycksbådande: det kommer bli mycket svårt att hitta ett bra boende i New York. Efter att ha lystrat till de mindre muntra men ack så välmenade orden ett tag började ens tidigare ohämmade optimism sakta men säkert falna. Vi började tveka. Det kanske inte skulle fungera att bara sätta sig på flyget och hoppas på det bästa. Det kanske inte skulle gå att glida på en deep fried snickers bar (jfr. det svenska bananskalet/räkmackan) rätt in i en superlya på Upper West Side. Det kanske rent av skulle bli riktigt meckigt. Men, sade vi till oss själva, om någon skulle klara det så var det vi. Därom var vi fortfarande enhälligt övertygade.

Olyckskorp.

Vi bestämde oss dock för att åtminstone till hälften hörsamma alla varningar vi fått. När vi undersökte marknadsförutsättningarna närmare blev vi något oroliga. Vart vi än vände oss var budskapet detsamma: augusti månad är sämsta möjliga tid att hitta boende i New York. ”Det kommer inte gå!” ”Ni blir hemlösa!” ”A plague! A plague on both your houses!” Ur vad som tycktes vara en aldrig sinande brunn av dåliga farhågor fortsatte dessa omen att ösas över oss. Sakta men säkert började vår jänkarlika framåtanda och osvenska geist nötas ned. Från att ha varit fast övertygade om att vi skulle hitta den bästa, mest prisvärda och lyxigaste lyan på hela Manhattan fann vi oss nu omkullrunkade i vår tidigare tro på vår egen förträfflighet. Det skulle bli svårt. Ja, rentav nästan omöjligt att hitta en lägenhet. Och ännu svårare då att övertyga en eventuell hyresvärd att hyra ut till just oss – två fattiga studenter från ett socialistland någonstans i Europa.

Men, skam den som ger sig, tänkte vi. Strax före vår avresa bokade vi in ett möte med en mäklare som vi ”träffat på nätet”. Han verkade, som de flesta man ”träffar på nätet”, något skum. Återigen hade vi lämnat vårt öde i fru Fortunas nyckfulla nävar.

Utdrag från professor Fletcher's introduktionsbok till American Law, efter ett något tungrott 60-sidigt kapitel med rättsfall från sent 1100-tal:

"Don't despair! These materials are designed to give you a taste of the arcane terminology and interrelated concepts that led Dick the Butcher, one of Shakespeare's characters in Henry VI, scene ii, to say: "[T]he first thing we do, let's kill all the lawyers!"


Dick the Butcher. A man of great wisdom.

Ansökningar, ansökningar, ansökningar. Detta var mitt mantra i nästan ett år. För er som inte känner till det faktum som präglat den unge herr Ericus liv det senaste året så står sig de amerikanska universitetens ansökningskrav väl mot de bästa Östtyska bygglovsansökningarna. Kravlistorna är ändlösa. Formulären oändliga. För att inkomma med en ansökan om antagning krävs personliga brev, uppsatser, CV:s, writing samples, ifyllnad av ett till synes obegränsat antal formulär och – som om detta inte vore nog – krav på betalning av diverse ansökningsavgifter via postväxlar och Bills of Laden. Varje universitet har sina egna, mycket specifika krav, så skaleffekter kan man bara drömma om. Dessutom ska det samlas in rekommendationsbrev från professorer, praktiker, präster, borgare och bönder – vart och ett med sitt eget formaliakrav och bifogade formulär. Och. Så. Vidare. Ad infinitum in absurdum et ad nauseam.

Sakta men säkert började även undertecknads oomtvistat flegmatiska hjärna nå insikten att detta är precis vad de vill utsätta dig för. Detta eviga nötande av formkrav är inte bara dessa institutioners metodik – det är deras religion. Formalia är deras guldkalv och ringdansen skulle pågå i månader.

Efter att ha spenderat ett knappt år av mitt unga liv med att vid varje lämpligt och olämpligt tillfälle gräva ner mitt fagra strutshuvud i högar av kaffefläckiga ansökningshandlingar började jag till slut – Gud ske lov – se ljuset i slutet av tunneln. Trodde jag. Ljuset visade sig emellertid vara ett töcken av fladdrande ljuspunkter orsakade av akut vitaminbrist och sömnunderskott, varför jag svarade med att gräva ner mig ännu djupare i ansökningshandlingarnas ändlösa avgrund. Det gick så långt att den egentliga världen – den verklighet som existerar någonstans i skymningslandet bortom uppdiktade halvsanningar om professionella prestationer – började försvinna utom synhåll. Allt annat än mina ansökningar upphörde att existera. Ingenting annat hade någon betydelse. Istället för att äta fabulerade jag ihop nya stordåd till min meritlista. Istället för att sova låg jag klarvaken och funderade på formuleringar till mina personliga brev. Den ständiga kampen mot den amerikanska universitetsbyråkratins allra blodtörstigaste formaliakrav fick inte förloras! Sakta men säkert grävde jag min egen grav…

Men, så, en välsignad dag i mars månad av Herrens år 2010 damp ett brev från Columbia Law School ner i eder tillgivnes brevinkast. ”Dear Mr. Hallengren, It gives me great pleasure to inform you […]”. Det var allt jag behövde läsa. Känslan var obeskrivlig. Jag var antagen.

Det var för ca ett halvår sedan. Nu sitter eder syltryggade hjälte och läker sin ledbrutna lekamen med lite blaskigt kaffe på en bageldoftande deli på Upper West Side. Såren efter ansökningskriget smärtar ännu, men det är det värt.  Äntligen Columbia.

Hören, hören, hören!

Må klang och jubel ljuda och tusen pukor spela! Tagen fram edra basuner och blås i näverlurarna! Ericus är återuppstånden!

Tre och ett halvt år har nu förlöpt sedan eder trogne tjänares ömhudade fingrar senast tryckte ned tangenterna på en dator för att förmedla sina utomsocknes upplevelser. Jag tror att jag talar för alla mina personligheter när jag säger att tre och ett halvt år är alldeles tillräckligt för att abstinensen skall göra sig påmind. Men, i stället för att ta till antabus och andra fjolligheter tänker jag göra vad varje riktig karl hade gjort i min situation - ta till tangentbordet. Således kommer alla förtappade själar som gör sig själva otjänsten att surfa in på ericus.blogg.se från och med denna heliga stund välsignas med rara texter om livet som exilskåning i staden som aldrig sover.

Välkomna!