Ericus i Nevjork

Jag har aldrig haft svårt för att sova. Ända sedan barndomen har det varit den mest naturliga sak för er trogne bloggmeister att få sova tryggt och lugnt när han väl lagt sig för att vila efter en hård dags många vedermödor. Sällan eller aldrig har jag upplevt några sömnsvårigheter. Måhända är det just därför jag nu upplever att mitt unga liv tagit en så fundamental vändning och helt vänts upp-och-ner av en så enkel sak som sömnbrist.

Nu kanske den normalt aktsamme läsaren av denna bloggsmörja får uppfattningen att undertecknad lider av stress- eller studierelaterade sömnsvårigheter, eller att det är min nyvunna vän Eddie-the-crack-pusher som håller mig vaken om nätterna och berövar mig min välbehövda djupsömn. Om det bara vore så väl. Sanningen är tusenfaldigt värre. Snarare än traditionella sömnstörare som alkoholiserade tungtalande grannar, droppande knarkkranar eller efterfester med herr och fru Ågren så handlar det här om något så enkelt som sallad. Nu förstår ni naturligtvis inte någonting. Sallad? Vad f-n har sallad med sömn att göra? Tillåt mig förklara: jag talar naturligtvis om salladsvagnen. Fortfarande oklart? Nåväl. Nytt försök: Salad Wagon är vad de alltid lika fyndiga NY-borna med hjälp av sin oefterhärmliga slang kallar sin sopbil.

Sopbil är emellertid en grav eufemism. Här talar jag inte om de ljud- och luktmässigt så skonsamma svenska miljöskrindorna som i makligt tempo smyger fram nästintill ljudlöst och tömmer de välsorterade svenska soptunnorna på dess innehåll en arla morgonstund. Nej, så långt därifrån man kan komma. Här talar vi om vagnar som närmast kan liknas vid den heltyska folktrucken Landkreuzer P. 1000 Ratte – just det, vi talar om monster. Monster som mitt i natten - i gäng om allt mellan tre eller fyrtiosex stycken - med öronbedövnade oljud dånar fram längs stadens gator som vore de satans förtrupper.


Sopbil från helvetet.

Det jag inte förstår är varför the city of NY har förklarat krig mot just mig? Kan inte dessa avgrundsvrålsgenererande megamonster användas för bättre ändamål än att spränga just mina trumhinnor? Ett spontant förslag är att skicka dem till Afghanistan för nästa anfallsvåg mot talibanerna. Jag är fast i min övertygelse att en brigad med salladsvagnar från det stora maskstungna äpplet i väst är det enda som kan stoppa de skäggiga herrarnas offensiv.

I skrivande stund har alltså även eder trogne bloggologist, Ericus, fått sig ett hem i städernas stad. Hittills har detta hem visat sig bjuda på ömsom vin, ömsom vatten; "vin" i form av en fantastisk lägenhet, "vatten" - och ganska mycket vatten - i form av periplaneta americana. Men, har man haft ett redigt flyt, så ska man inte klaga. Således välkomnar jag våra små vänner med största ömsinthet och gästfrihet. Därmed inte sagt att de kan bete sig hursomhelst. För någon dag sedan kröp ett par små gynnare ut ur mina strumpor som jag slängt lite slarvigt på golvet. Halvfräscht (strumporna eller lackorna, tänker ni - båda, tänker jag).

En annan uppsida med den nya boplatsen - alltså bortom de rent entomologiska fördelarna - är läget. Läget är allt, sägs det ju. Kanske inte allt, säger jag, men ganska mycket. Om man är innehavare av en förnämlig bosättning kan man till och med tåla en del kackerlackor. Med detta läge kan jag lugnt säga att alla kackerlackor i världen är välkomna.

Det första Nalle och jag gjorde, efter att medelst våra nyvunna kontakter inom New York-maffian ha krokat vår lya, var att ta en liten promenad runt kvarteret. Det var egentligen först då vi insåg vilket flyt vi haft. Om lägenheten är fantastisk så är kvarteret suveränt.

Ett stenkast västerut ligger Columbia, Amsterdam och Broadways till synes ändlösa avenyer – fullpackade med restauranger, barer, mysiga kaféer och grymma burger joints. Ett kast med liten triple-bun cheeseburger åt andra hållet, dvs. österut, ligger Central Park. Parken förtjänar egentligen ett helt blogginlägg i sig själv, vilket den säker kommer få i sinom tid. Här nöjer sig dock eder trogne bloggfarfar med att konstatera att den är enormt stor och full med ettriga ekorrar, berusade galningar, soldyrkare, råttor, vanvettiga rullskridskoåkare som fastnat i Tillbaka till framtiden, hundar av alla arter, raser och korsningar, förälskade par, kroppsbyggare, nervösa storstadsmänniskor iförda stormtrooperhjälmar cyklande på velodromcyklar av senaste snitt, samt – såklart – en och annan joggare (naturligtvis aldrig färre än ett par tusen).

Precis intill vår lägenhet ligger det hus som blivit vårt landmärke när man utmattad efter ytterligare ett 24-timmarspass i biblioteket famlar sig fram i New York-natten. Så, till alla besökare, när ni inte hittar tillbaka till vårt lilla kryp-in, håll utkik efter dessa tinnar:

Även om eder Ericus inte direkt är något stort fan av rådande celebritetskultur, så är det ganska kul att kolla vilka som bor/har bott i det ta mäktiga hus som går under namnet the San Remo. Wikipedia säger:

“Past and present residents of the building include such famous personalities as Tiger Woods, Steven Spielberg, Donna Karan, Steve Jobs, Demi Moore, Glenn Close, Dustin Hoffman, U2 frontman Bono, Steve Martin, Charles Nolan, Bruce Willis, Eddie Cantor, Robert Stigwood, Marshall Brickman, Jackie Leo, Don Hewitt, Billy Squier and Texas natural gas heiress Adelaide de Menil but also some businessmen: Dodi Al Fayed, Andrew Tobias, Aaron Spelling, Jack Sherwall, Hedy Lamarr. Rita Hayworth spent her last years there. In 2007 same floor residents Bono and Billy Squier went to court over a fireplace.”

Lätt bizarr resumélista m.a.o. Och tänk, bara ett par steg därifrån bor sedan ett par veckor tillbaka Svea Rikes främsta representanter (näst våra kungligheter) – Kaball de Narimi och Eric Spielberg.



Hemma.

Två dagar senare sitter vi på ett alldeles för luftkonditionerat men samtidigt svettigt mäklarkontor på Upper West Side. Bruna tapeter tittar på oss från alla håll. En mörk-beige heltäckningsmatta avger en lätt dammig doft under våra fötter. Fläktar surrar överallt. Mitt emot oss sitter en fjunig hispanic-kille som ser ut att vara i övre tonåren och fipplar nervöst med en gammal söndertuggad pennstump. Han har svart kostym av modernt snitt, svarta Costellobågar och en sådan där frisyr som bara tonårskillar med självframkallad pseudo-depression har. En som kräver ihärdigt upprepade tilltryckningar av innehavaren för att hålla sig på plats. Även håret är svart. Killen granskar oss skärskådande genom sina tjocka jätteglasögon. Han är uppenbarligen en praoelev av någon form. Bedragna av hans omogna utseende och aningen osäkra första intryck blir vi något förvånade när han presenterar sig som ”Bictor, your apartment broker”. [Här förstår den språklärde läsaren att killen egentligen heter Viktor, men tar sitt namn allt för bokstavligt och uttalar v:et som ett b.] Efter ett par snabba artighetsfraser drar han med oss ut på gatan och  viftar – med en så’n där nonchalant gest som bara halvfjolliga storstadsbor är förmögna – efter en gul taxi. Taxin stannar och medelst en del ömsint våld trycker den gode mäklaren in oss i bilen. Väl inne i den currydoftande farkosten, vilken körs av en turbanförsedd sikh med dolk av senaste snitt, drar Bictor fram en lång lista på lediga lägenheter. Han har tydligen gått genom hela Upper West för att hitta något som passar våra kriterier; billigt, inte allt för dyrt och gärna lågt pris. Till vår stora glädje och förvåning ser vi att lägenhetslistan är lång, mycket lång. Invaggade som vi varit i tron att vi aldrig kommer hitta någonstans att bo förrän vi blir tvångsförflyttade till närmaste häkte för lösdriveri förstår vi först inte att det är sant. Men, snart infinner sig insikten: vi kan välja och vraka! Det är då vi inser Bictor – denne hispanske glasögonorm av rang – är den bästa mäklaren i hela New York. Och han är på vår sida. Det här kan inte gå fel…

Bictor.

Två dagar senare sitter vi på ett annat skumt kontor. Nu i den dåligt upplysta källaren på ett gammalt brownstone-hus. Vi är omgivna av gulnade gamla familjefotografier från 1800-talets Italien och ett par välsnidade krucifix. Från de senare spanar vår Frälsare ut över rummet med en ungefär lika förvånad blick som eder trogne bloggare. Vi befinner oss i audiens hos en person vars existens jag i hela mitt vuxna liv trodde var förbehållen filmens och literaturens värld (tänk Mario Puzo). Att sitta där – mittemot en gubbe som ser ut att ha trettio liv, tretton barn och tre tomatträdgårdar på sitt samvete – känns lite märkligt. Tankarna leds inte helt oförhappandes till scenen i Gudfadern där don Corleone tar emot Bonasera på sin dotters bröllopsdag. Solen skiner in genom halvstängda persienner och lyser upp damkornen som långsamt cirklar runt i rummet. Gubben mitt emot oss äger ett antal fastigheter i New York och vill nu träffa oss för att utvärdera om vi är goda nog att husera i en av hans lägenheter. Bredvid honom sitter en av hans hantlangare - Dany - som är lika stor och nyckfull som Sonny C himself.

Från höger till vänster: en respektingivande hyresvärd, en skräckinjagande hantlangare, en ödmjuk Ericus.

Bictor har berättat att Rocco – som han heter – ”is very old school, very Italian-American”. När vi ser oss runt i rummet och kan vi inte göra annat än att hålla med. Efter att ha spanat på oss genom sina korpgluggar en stund tar han sakta till orda. Brytningen är tung, uttalet släpande. Han låter min själ precis som Vito Corleone. ”So”, säger han. ”What-a are you-a gonna e-doa, ’ere in Nyu Yahk?”, frågar han med hes röst. Nalle och jag tittar på varandra. Vi har blivit strikt tillsagda av den gode Bictor att inte under några som helst omständigheter nämna att vi ska läsa juridik. Hyresvärdarna i den här staden hatar advokater. Tydligen stämmer de sina hyresvärdar för allt möjligt. ”Eeeeeh…” börjar jag trevande. ”Asså... also... vi ahr stjudents”, får jag fram på den finaste svengelska jag kan uppbåda. Han rycker till. Studenter kanske inte heller är så omtyckta tänker jag. Han vill säkert ha någon med bättre ekonomi. ”And-a, where are you-a-gonna e-study?”, replikerar vår antagonist frågande. ”Columbia University”, svarar Nalle med eftertryck. Då förändras genast Roccos ansiktsuttryck. Plötsligt skiner han upp. ”Colombia, eh? Is very eh-good uni-e-versity!” Hans ansikte har gått från iskallt till genuint vänligt. Sådär som italienska gubbar brukar se ut när de fått sin första espresso nere på piazzan. Han fortsätter: ”That’s e-good. First, you pay the eh-money, then you eh-make the study, then you get-eh-back the eh-money.” Sedan tillägger han med eftertryck: “Benissimo!”

Någon minut senare står vi utanför Roccos kontor med hyreskontraktet och nycklarna till vår nya lägenhet i tryggt förvar. Det löste sig alltså till slut.

Ända sedan eder högst underdånige bloggist och hans överdåniga och likaledes bättre hälft bestämde sig för att söka lyckan i Amerikat har olyckskorpar av allehanda slag kraxat i kör. Budskapet har varit lika tydligt som olycksbådande: det kommer bli mycket svårt att hitta ett bra boende i New York. Efter att ha lystrat till de mindre muntra men ack så välmenade orden ett tag började ens tidigare ohämmade optimism sakta men säkert falna. Vi började tveka. Det kanske inte skulle fungera att bara sätta sig på flyget och hoppas på det bästa. Det kanske inte skulle gå att glida på en deep fried snickers bar (jfr. det svenska bananskalet/räkmackan) rätt in i en superlya på Upper West Side. Det kanske rent av skulle bli riktigt meckigt. Men, sade vi till oss själva, om någon skulle klara det så var det vi. Därom var vi fortfarande enhälligt övertygade.

Olyckskorp.

Vi bestämde oss dock för att åtminstone till hälften hörsamma alla varningar vi fått. När vi undersökte marknadsförutsättningarna närmare blev vi något oroliga. Vart vi än vände oss var budskapet detsamma: augusti månad är sämsta möjliga tid att hitta boende i New York. ”Det kommer inte gå!” ”Ni blir hemlösa!” ”A plague! A plague on both your houses!” Ur vad som tycktes vara en aldrig sinande brunn av dåliga farhågor fortsatte dessa omen att ösas över oss. Sakta men säkert började vår jänkarlika framåtanda och osvenska geist nötas ned. Från att ha varit fast övertygade om att vi skulle hitta den bästa, mest prisvärda och lyxigaste lyan på hela Manhattan fann vi oss nu omkullrunkade i vår tidigare tro på vår egen förträfflighet. Det skulle bli svårt. Ja, rentav nästan omöjligt att hitta en lägenhet. Och ännu svårare då att övertyga en eventuell hyresvärd att hyra ut till just oss – två fattiga studenter från ett socialistland någonstans i Europa.

Men, skam den som ger sig, tänkte vi. Strax före vår avresa bokade vi in ett möte med en mäklare som vi ”träffat på nätet”. Han verkade, som de flesta man ”träffar på nätet”, något skum. Återigen hade vi lämnat vårt öde i fru Fortunas nyckfulla nävar.

Utdrag från professor Fletcher's introduktionsbok till American Law, efter ett något tungrott 60-sidigt kapitel med rättsfall från sent 1100-tal:

"Don't despair! These materials are designed to give you a taste of the arcane terminology and interrelated concepts that led Dick the Butcher, one of Shakespeare's characters in Henry VI, scene ii, to say: "[T]he first thing we do, let's kill all the lawyers!"


Dick the Butcher. A man of great wisdom.

Ansökningar, ansökningar, ansökningar. Detta var mitt mantra i nästan ett år. För er som inte känner till det faktum som präglat den unge herr Ericus liv det senaste året så står sig de amerikanska universitetens ansökningskrav väl mot de bästa Östtyska bygglovsansökningarna. Kravlistorna är ändlösa. Formulären oändliga. För att inkomma med en ansökan om antagning krävs personliga brev, uppsatser, CV:s, writing samples, ifyllnad av ett till synes obegränsat antal formulär och – som om detta inte vore nog – krav på betalning av diverse ansökningsavgifter via postväxlar och Bills of Laden. Varje universitet har sina egna, mycket specifika krav, så skaleffekter kan man bara drömma om. Dessutom ska det samlas in rekommendationsbrev från professorer, praktiker, präster, borgare och bönder – vart och ett med sitt eget formaliakrav och bifogade formulär. Och. Så. Vidare. Ad infinitum in absurdum et ad nauseam.

Sakta men säkert började även undertecknads oomtvistat flegmatiska hjärna nå insikten att detta är precis vad de vill utsätta dig för. Detta eviga nötande av formkrav är inte bara dessa institutioners metodik – det är deras religion. Formalia är deras guldkalv och ringdansen skulle pågå i månader.

Efter att ha spenderat ett knappt år av mitt unga liv med att vid varje lämpligt och olämpligt tillfälle gräva ner mitt fagra strutshuvud i högar av kaffefläckiga ansökningshandlingar började jag till slut – Gud ske lov – se ljuset i slutet av tunneln. Trodde jag. Ljuset visade sig emellertid vara ett töcken av fladdrande ljuspunkter orsakade av akut vitaminbrist och sömnunderskott, varför jag svarade med att gräva ner mig ännu djupare i ansökningshandlingarnas ändlösa avgrund. Det gick så långt att den egentliga världen – den verklighet som existerar någonstans i skymningslandet bortom uppdiktade halvsanningar om professionella prestationer – började försvinna utom synhåll. Allt annat än mina ansökningar upphörde att existera. Ingenting annat hade någon betydelse. Istället för att äta fabulerade jag ihop nya stordåd till min meritlista. Istället för att sova låg jag klarvaken och funderade på formuleringar till mina personliga brev. Den ständiga kampen mot den amerikanska universitetsbyråkratins allra blodtörstigaste formaliakrav fick inte förloras! Sakta men säkert grävde jag min egen grav…

Men, så, en välsignad dag i mars månad av Herrens år 2010 damp ett brev från Columbia Law School ner i eder tillgivnes brevinkast. ”Dear Mr. Hallengren, It gives me great pleasure to inform you […]”. Det var allt jag behövde läsa. Känslan var obeskrivlig. Jag var antagen.

Det var för ca ett halvår sedan. Nu sitter eder syltryggade hjälte och läker sin ledbrutna lekamen med lite blaskigt kaffe på en bageldoftande deli på Upper West Side. Såren efter ansökningskriget smärtar ännu, men det är det värt.  Äntligen Columbia.

Hören, hören, hören!

Må klang och jubel ljuda och tusen pukor spela! Tagen fram edra basuner och blås i näverlurarna! Ericus är återuppstånden!

Tre och ett halvt år har nu förlöpt sedan eder trogne tjänares ömhudade fingrar senast tryckte ned tangenterna på en dator för att förmedla sina utomsocknes upplevelser. Jag tror att jag talar för alla mina personligheter när jag säger att tre och ett halvt år är alldeles tillräckligt för att abstinensen skall göra sig påmind. Men, i stället för att ta till antabus och andra fjolligheter tänker jag göra vad varje riktig karl hade gjort i min situation - ta till tangentbordet. Således kommer alla förtappade själar som gör sig själva otjänsten att surfa in på ericus.blogg.se från och med denna heliga stund välsignas med rara texter om livet som exilskåning i staden som aldrig sover.

Välkomna!

Bonsoir!

Högt och lågt ärade vänner världen över,

Nyss hemkommen från en makalös dag av vansinnesåkning utför Europas högsta bergs, Mont Blanc, snötäckta branter är det med darr i benen, lätt flackande blick och kompromisslös alpeufori jag skriver dessa rader. Ekan befinner sig nämligen i utförsåkarmeckat Chamonix där han hälsar på sin skibummande lillsyrra.

Systern i fråga, Anna, går i äldstebrors noga utstakade pjäxspår och ägnar en hel sässong åt dödsföraktande skidåkning i alperna. Efter att ha lärts upp av den bästa skidåkare jag vet, bror min (hoppas nu genom detta otillbörliga fjäsk slippa det obligatoriska lillebrorsstryket på söndagmorgonen), går hennes tokåkning verkligen inte av för haggor. Som en blixt drar hon förbi alla veckoluffare och undertecknad börjar få svårt att hänga med. Besvärande nog känns det inte det minsta självbildtskränkande att lillsyrran drar ifrån sin storebror - tvärtom är det med stolthet i mitt ack så hårlösa bröst jag upplever hur man lämnas lipandes, hostandes och blödandes i en hög med uppsprutad snö medan Anna flyger fram mellan klipporna långt där nere, med skidorna som vingar, tossig som få.

Men vad är det då, förutom underbar skidåkning, världens vackraste berg och obegränsad tillgång till det ljuva ostätande vitlökslivet i La france, som får en frisk människa att utsätta sig för säsongandet? Vad är det som driver unga, framåtsträvande män och kvinnor, som skulle kunna leva sunt, fräscht och exklusivt, att i stället välja sunkiga överbefolkade mögelboenden, Adolf Eichman-inspirerade arbetsgivare och en diet bestående av torra gamla ostkanter, rödvinsslattar och baguettesmulor? Ja, det vetefan...

Att sedan göra en hel säsong i gå-på-offentlig-toalett-utan-att-tvätta-händerna-landet numero uno - Frankernas Gudsförgätna rike - det visar ju på total likgiltighet inför allt vad livskvalitet och den mest grundläggande minimumkomfort heter.

För vad är egentligen dealen med frallorna? Varför tvättar de inte händerna när det varit på toa? Varför luktar de kopiöst mycket svett? Varför vill de döda dig med sina nyvässade skidstavar i liftkön? Jag menar, tyskarna e ju mästare på den nobla sporten liftköträngsel men de kanske på sin höjd folkmördar dig litegranna, frassarna däremot sticker ner dig med sina bajonettstavar som den simpla skidluffare du är. Sen chillar de på en kaffe. The bastards.

Dessutom har de mage nog att hitta på de mest sjuka orden i världen. Eller vad sägs om att istället för att använda det internationellt så gångbara ordet "hippie" använda den franska motsvarigheten "baba-cool"? Helt vansinnigt. Och video, vet ni vad videobandspelare heter? "Magnetoscope". Ren och skär idoiti.

Trots alla dessa vedervärdiga laster måste jag dock ge baskerbärarna en del kredit. De har trots allt lagt grunden för fantastiskt mycket kultur, ett underbart kök och inte minst spridit snöätandets ädla konst över hela världen. Visste ni inte det? Frapparna äääääälskar att tugga vitt vatten. Det märkte jag en dag i liften. Mittemot mig satt fyra stycken superposha franska tanter. De hade de obligatoriska flashiga solglajorna, de välmanekyrerade naglarna och asklina pannband. Dessutom rökte de oavbrutet - långa smala cigg med stickande lukt. Precis som fransyskor skall vara. Så tänkte jag iaf. Fram till dess att en av dem bestämde sig för att förgylla sin tillvaro med att tugga lite snö. Hon tog helt sonika en knippa snöslask från sina skidor och stoppade i den läppstiftomgärdade munnen. Tugg, tugg, tugg. Svälj. Mmmmmm. Mumma. Till min förvåning reagerade dock inte de andra damerna med förfäran utan snarare med förtjusning - deras väninna hade hittar en ny maträtt. Glatt började nu alla tugga neige och glatt jämföra vems skidsnö som smakade bäst. En helt underbar episod.

Men, men, nog om detta. Nu är det dags för er Ericus att sätta på sig festpaltorna igen. Efter gårdagens danskfest hemma hos Anders Oljesheik var det tufft att stiga upp i morse. Trots det är det nu dags att rycka upp sig och ge sig i kast med Londonnattens demoner. Lägesrapport kommer. Var så säkra.

Tills vi möts igen,

Adieu.

Erik.

Syrrovich. Lika söt som alltid.


Chamonix i ett nötskal. Stort franskt bröllopp i kyrkan, skidåkare med laggen på axlarna och allt mot fonden av mäktiga bergsmassiv.


Mont Blanc-massivet. Mäktigt.


Men, inte fan skrämmer det herr Hallengren himself. Me run tings, tings na run me!


Vad som däremot skrämmer livet ur mig är gentlemannen till höger i bild. Snacka om franskt skidmode at its finest. Vi snackar all-out helkroppsoverall med vadderade muddar, neonfärgad schackrutsmönstrad flufftopp, livsfarligt långa skidor och inte minst en dödsföraktande kepsmössa som killen rockar med en lika självsäker som blodtörstig blick. Märk även den rovdjursaktiga fysiken - den välutvecklade atletiska överkroppsmuskulaturen som förstärker intrycket av en kille som vet vad han vill. Ett riktigt monster i backen alltså. Och i bingen.

Jean-Roberts kläder kommer från Gucci. Skidorna är designade av Prada. De gulglasade gogglarna är från 1700-talet.


Ok. Nog för att vi visste att frassarna var ena perversa rackare - men det här tar fantamig priset! Vad exakt vill de säga med den här bilden? Varken nyttigt eller hetronormativt ser det iaf ut att vara. Stackars frallar. Hoppas ingen lyder order iaf...

Nyheten om orsaken till den unge herr Harrys hybris bör vid det här laget ha nått allmänhetens bredaste lager. Från att till en början bara ha diskuterats i skymundan på de mer nobla institutionerna och undangömda salongerna i vårt samhälles hemligaste sammanslutningar och sällskap talar man nu om det på parkbänkar och fyllegubbspubar världen över. Men, för er förtappade stackare som varken nås av djungeltrummans idoga dunkande eller appostens håriga budbärare lovar nu Ericus att stilla er nyfikenhet genom en lika grundlig som vederhäftig redogörelse.

Mina damer och herrar, jag ger er ... [trumvirvel] Harrys hybris!

Harem. Smaka bara på namnet. What a guy. Alla ni som haft äran att slå dank, byta ord eller helt enkelt samspela med honom på den Kirkukska hästpolobanan vet att denne kurdpojkes liv de senaste åren kännetecknas av en enda sak - ständigt umgänge med Mulla Ågren. Vi vanliga dödliga som tror att vi efter en misslyckad tentamen eller ett par dumma ord i onykterhetens tjänst har upplevt ångest vet uppenbarligen inte vad vi talar om. Men, Harry vet. Han vet allt för väl vad det innebär att spendera dag efter dag under täcket - ensam - på jakt efter en bättre mental hälsa (eller åtminstone lite bättre navelludd). Ångest är bara förnamnet.

Trots fantastiska meriter - såväl akademiska som extrakurikulära... trots makalösa framgångar inom föreningsliv och kurdiska nationalsporter (såsom "fårätning med liten sked", "sätt svansen på Bathpartistgrisen" och klassiska "torka turken")... och trots en enastående fördelaktig faiblesse för galna upptåg och makabra framträdanden (vem minns t.ex. inte framförandet av "Åh, jag klär mig uti rooosa" i både tid och otid, samt alla spontana utbrott i Kristina från Duvemålas "Han kom med mig" - tiotusentals oktaver gayigare än någonsin en Jöbacksk bögserenad?)... så har vår välkammade vän ändå inte lyckats göra sig av med sin ångest. Fraser som "vad fan vill Carl Linderoth", "jävla APAPAP" samt "mitt liv e förstört" är inga vi glömmer i första taget. De är alla myntade, väl använda och numera totalt utslitna av Harem. Stackars sate...

Just det. "Det går bra nu" dånar som bakgrundssoundtrack när denne skägglöse dundergud går av sitt privata jet på London City Airport och den röda mattan rullas ut. Iförd inget annat än en slängcape av japanskt siden och ett par diamantbeklädda solbrillor av märket Bucci (köpta på Statoil i Rosengård) äntrar Harry Hybris scenen - likt den klanderfulla primadonna vi alla vet att han ytterst ute är.

Tillsammans hade vi en riktigt fantastisk helg i Londonium.

Så, tack, alla ni HR-människor och kurdrekryterare, för att ni gjort inte bara Harrys utan kanske framförallt alla hans vänners liv så mycket ljusare! Aldrig mer ska vi få höra honom beklaga sig över sin ständiga ångest.

Nu återstår bara för den lille gynnaren att välja vem han vill jobba hos. Och i vilken stad han vill jobba. Men hur fan ska han kunna välja det? Och med så kort varsel? Hur ska detta gå till???

Aaaaaah - beslutsångest!!

Kära supporters av uppfuckade ansökningsförfaranden och pinkivande skadeglädjemarodörer,

Det är en stor, enorm, ja rentav oerhörd ära för mig att här på ericus.blogg.se få presentera den rafflande fortsättningen i den följetong som genererat de högsta besöksantalet hittills. Givetvis vet ni vad jag talar om. Ni vet vad det handlar om. Alla ni trogna Ericus-fantaster förstår genast vilken vedermödans väg jag tänker fortsätta trampa upp och plöja mig fram på - just det - vi snackar naturligtvis JOBBSÖKARKAPSEJSANDETS ädla men ack så förhatliga stig.

Denna gång är det emellertid varken "Kimpa", "K-B" eller "Mr McKillen" som lyckats med konststycket att uppfucka det ouppfuckbara. Denna gång är det nämligen någon som, om möjligt, står mig ännu närmare än dessa höga herrar. Det rör sig nu om en alldeles särskilt underbar person vars namn, yrke och uppehållsort jag av risk för represalier mot henne inte kan yttra. Men, visst fasiken lyckades hon fucka upp det rejält...

Som ni säkert redan vet är det en riktig pangpingla vi snackar om. Världens bästa flicka helt enkelt. Men, bara för att man är oerhört populär hos en vurmande Ericus betyder det inte att man kan bete sig hursomhelst på en anställningintervju. Nu vet jag iofs inte om flickan i fråga trodde det. Det tror jag inte. Men, något stod uppenbarligen inte riktigt rätt till i hennes söta lilla huvudknopp när hon i fredags stövlade in på en av Sveriges ledande advokatbyråers Stockholmskontor för en intervju. Det här är den makalösa berättelsen om hur gick det till. Håll i er.


Olika falla ödets lotter när fru Fortuna snurrar på sitt hjul.

Efter att ha hookat ett lika eftertraktat som trevligt sommarjobb på den underbart konservativa advokatbyrån som vi för sekretessens skull kan kalla af Svartenbrandt såg sommarens planer onekligen ljusa ut för tösabiten i vår saga. Ambitiös som hon är nöjde hon sig emellertid inte med det. Man kan ju inte bara ha en sommarnotarietjänst per sommar. Man måste ju helt enkelt ha minst två. Rätt så. Hunger efter framgång är ju aldrig fel och kan man ro hem två stycken toppjobb är man ju dubbelt så framgångsrik, så varför inte?

Efter att ha bjudits in till intervju samma vecka som den stora tentan i rättshistoria skulle gå av staplen gällde det naturligtvis att placera mötet med byrån efter det att tentasalens vedermödor förpassats till historien. Således trycktes intervjun in i schemat på fredagen, efter tentamens avklarande. Till saken hör att intervjuerna på just denna advokatbyrå, låt oss framgent kalla den Stråhle, enligt dess egna rekryteringsansvariga är "tidseffektiva, koncisa och så in i he****es skitjobbiga [sic]". De skippar helt enkelt småsnacket och skär direkt till jakten. Advokatbyrån Stråhle tycks värdesätta principfasthet i sin elakhet över allt annat. Beundransvärt i och för sig, men ack så ödesdigert för vår sagas flickebarn.

För att ni ska kunna förstå vilket ok av tyngande ansvar som lagts på sötnosens näpna axlar måste jag kort återberätta vad som hände föregående år på en kursares, låt oss kalla honom Tracius, intervju hos Stråhle. Efter att ha hört tusen och åter tusen gånger att "aldrig tacka nej om de erbjuder dig kaffe" så visste lille Tracius att han helt enkelt var tvungen att dricka kaffe. Problemet var bara att han hatade den brun-svarta smörjan. Det gick inte att dricka. Hans mage skulle vända in-och-ut på sig själv om han ens kände lukten av eländet. Så mycket visste han. Men, samtidigt visste han att han var tvungen. En ständigt tilltagande klump växte i hans ömmande lilla mage i takt med att intervjun kom närmare och närmare. När det så var dags för den stora dagen var han jättenervös. Och visst fan erbjöds han kaffe. Men, trots att han bestämt sig för att faktiskt stålsätta sig och dricka äcklet tog det emot så mkt att han helt enkelt inte kunde ta emot det. I stället för att bestämt säga "Nej, tack, men jag tar gärna te" så velade han och lyckade bara klämma fram ett "Neeejaaaaaaeeeeeh... nja. Nej. Nej, tack. Inte kaffe. Tror jag. Eeeeh." varpå intervjuarna tittar förbryllat på honom. Tracius som genom sina betyg, meriter, på telefon och i sitt brev utstrålat en sådan självsäkerhet framstod nu plötsligt som aningen velig och osäker. Inte bra. Inte bra alls. Detta märkte Tracius. Han beslöt sig genast för att hädanefter vara oerhört bestämd och säker på sin sak. Hans vilja skulle vara av stål och hans sinne orubbligt i sin principfasthet. Alltså: när de lätt förbryllade HR-människorna så frågar om killen vill ha något annat att dricka domderar Tracius plötsligt, ja rentav på ett överrumplande kraftfullt sätt kräver han "Ramlösa! Ramlösa Jordgubb - med extra kolsyra!". Byråfolket gapar. De bara tittar på honom som vore han tossig och svarar till slut "Ehh. Hr-hrm. Vi har tyvärr bara Loka naturell. Hoppas det går bra för ers excellens." I det ögonblicket vet Tracius att det nog inte blir tal omnågot jobb. Han hade helt enkelt varit för bestämd. Och krävt något riktigt orimligt. Tänk så det kan gå.


What to choose? What to chooooose?

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå vad som hände vår historias huvudrollsinnehaverska. Efter att ha hört nyss nämnda skräckhistoria femtioelva gånger visste hon att hon skulle vara bestämd och resolut men inte, inte, kräva något konstigt. Problemet var bara att tentan som nyss hade skrivits hade visat sig vara ganska jobbig och stressande. Därav anländer flickan en smula uppjagad till intervjun på Stråhle, med en kanske aningen olämpligt hög adrenalinnivå. Detta resulterar i det första ödesdigra misstaget. Och man kan väl säga att det liksom satte nivån för resten av mötet. Efter att ha erbjudits kaffe svarar flickan nämligen med att genast avkräva värden inte bara kaffe utan även te, vatten "och allt annat ni har att komma med"! Ajajaj. Inte bra. Inte bra alls. Men, skam den som ger sig.

Så vår sagas antihjältinna repar nytt mod och tar ivrigt nya tag i kampen mot ödets nycker. Men, förgäves. Intervjuaren sätter plötsligt igång i ett vansinnigt tempo och formligen kastar fram fråga efter fråga om allt mellan himmel och jord till det intet ont anande intervjuoffret. Den stackars flickan börjar då staka sig. Och i enlighet med Murphys Lag om alltings jävlighet - att alla saker som möjligtvis kan komma att gå fel faktiskt kommer att göra det och på värsta möjliga sätt - går allt bara utför efter detta.

Inte nog med att hon stakar sig och framstår som oförmögen att föra ett normalt samtal utan att svälja halva meningar och slå knut på tungan så att det låter som om hon härmade en förlupen hamnarbetare från Trelleborg - hon väljer dessutom att konsekvent kalla byrån för ett annat namn än dess riktiga. I stället för Stråhle - ett aktat namn inom advokatvärlden - titulerar hon dem ny Stråhlen, som hon dessutom passar på att meddela att hon är verkligt "attraherad av". Ajajaj.

Och för alla er stackars ömsinta typer som tycker synd om den stackars flickan kan jag bara meddela att jag inte har någon tröst att bjuda er. När intervjun abrupt avbryts när tiden nått sitt slut eskorteras hon ut mot hissen. Bakom henne går HR-kvinnan och de två jurister som intervjuat henne. För att ta en sista chans och visa att hon åtminstone har en gnutta självdrift och oberoende går hon före de andra, hela tiden noggrann med att inte snubbla på de höga klackarna eller göra ens det minsta misstag. Nu har hon nämligen en plan. En riktigt smart plan dessutom. Eftersom hon har ganska lukrativa erbjudanden från andra storbyråer tänker hon nu spela ut dem mot varandra. Det är en desperat sista utväg för att rädda vad som räddas kan av en intervju som aldrig skulle ägt rum omedelbart efter en jobbig tenta. Men, det här är helt enkelt inte rätt dag för vår ömsinta flicka.

Fru Fortuna, ödets nyckfulla gudinna, snurrar på sitt hjul och det stannar på "Extremt oflyt och en jäkla massa jidder". Så, just när vår sagas ädla hjältinna mitt i steget vänder sig mot intervjuarna för att kasta fram sitt djärva förslag, just som hon gjort sig redo att ta steget in i lejonkulan, att möta sitt Waterloo, då lyckas hon gå rakt in i en fet betongpelare. Smack, säger det. I ett dåligt försök att dölja sin smärta försöker hon sig på ett leende, men de bara stirrar på henne. Tystnaden är så tjock att man kan skära den med en slö smörkniv. Det enda som hörs är hennes lågmälda gnyende av smärtan som orsakas av att i full karriär och med blicken åt ett helt annat håll ha gått huvudledes rakt in i en bärande obelisk till pelare.

[Harkel. Hr-hrm.]

"Nå, vi hör av oss. Hej."


Aj. Det gör ont.

Exeunt flicka per hiss.

Och så slutar vår saga. Eller.. nej, vänta. Det gör den inte alls. Den måste ju sluta lyckligt. Ja, och det gjorde den faktiskt också. Flickan i historien är nämligen, trots det märkliga intryck många nu fått av henne, en strålande begåvning såväl akademiskt som socialt. Så, hon fick kort därefter ett erbjudande från en kanske ännu mer attraktiv arbetsgivare - ingen mindre än Genuin Ondska & Girighet Advokatbyrå KB (GOG)  - just det, samma byrå som "K-B" och "Kimpa" så fatalt brände sina skepp hos. Och när hon nu hämtat sig från skallskadan orsakad av pelaromfamningen är allting bra igen.

Snipp, snapp, snut - så var sagan slut.

Och var har vi då lärt oss av detta? Jo, återigen, min kära vänner: vikten av att dubbelkolla! Denna gång att dubbelkolla att man inte går rakt in i en fet pelare på sin anställningsintervju. Hepp.

En sjukt ball grej som återigen visar på vikten av att dubbelkolla inträffade för ett par dagar sedan. Sedan ett tag extraknäcker jag med att översätta dokument åt Österrikes Turistbyrå och en dansk
resebyrå. Det är en lika nyttig som kul sysselsättning som dessutom ger lite extra klirr i kassan. Häromdagen skulle jag så översätta ett danskt dokument till svenska. Det gällde ett avtal. Dum som man är använde och förlitade jag mig på Words rättstavningsfunktion. Precis när jag ska skicka iväg dokumentet till kunden får jag för mig att för säkerhets skull dubbelkolla en allra sista gång innan jag trycker på sändknappen. Man vill ju inte sluta sina dagar som H&K - och då tänker jag inte på den karismatiska vapentillverkaren Heckler & Koch, utan snarare på Harry och Klasse (sorry grabbar, vet att ni får ta mkt stryk nu, men det e ni värda). Alltså dubbelkollade jag. 2 ggr. Och tur är väl det eftersom rättstavningsfanskapet hade rättat ett "fel" som inte fanns och omvandlat "I enlighet med gällande sedvana" till "I enlighet med gällande sexvana" samt valt att lägga till att kunden skulle "visa tillbörlig hänsyn med beaktande av lokal österrikisk sexvana". Tur att man dubbelkollade alltså. Hade väl iofs varit rätt kul om alla svenska resenärer ingått avtal utan att läsa det finstilta där de lovar dyrt att anpassa sig till alpbyarnas sexvanor. Hahaha, inte mycket tamboskap som hade gått säkert under sportlovsveckan i sådana fall.

Det händer ibland att man träffar på verkligt konstiga människor. Likaså händer det ibland att man träffar på riktigt överkonstigt supermärkliga människor. Och någon gång, sådär vart annat eller vart tredje år, händer det till och med att man stöter på så fantastiskt mongovrickat särigt konstiga människor att man undrar om de ens är just människor. Den senaste tiden har inflationstakten i konstigheterna varit enorm. Om detta må jag berätta. Alltså, till tokarna - de konstiga människorna med vilkas öde mitt eget tycks för evinnerlighet sammanflätat.

Till att börja med vill jag introducera Anders [Ånnöh's]. Anders är dansk, überblond och handlar med enorma mängder olja. Han har figurerat på bloggen tidigare, men har kanske aldirg riktigt fått den introduktion han förtjänat. Men, nu är det dags. Denne märklige dansk är lika mycket en genuint superdansk dankslagare med en ständig handbayer i högsta hugg som han är en inkarnation av Ernest Hemmingway. Kort och gott: en öldrickande Amalienborgvagabond och världsvan globetrotter i ett. Storviltjakt och Christiania förenat. Äventyraren som tar en beduinkaravan genom Saharas livsfarliga ökenhetta och den Danebrogsbärande ölrusiga rooliganen i en ohelig allians - förkroppsligad i Anders spensliga lekamen.

Hursomhaver, så begav det sig så att Anders och Ericus skulle till Fabric för att svinga de lurviga till de ljuva tonerna av Felix the Housecat. Kvällen inleddes med noga avvägt ölande och kikande på danska humorprogram som exv. Bamse og Kylling, Dolph och inte minst Hanne og Lotte.



Det enda av detta som jag med stoltheten i behåll kan rekommendera är Dolph. Det är en två meter hög flodhäst med pungbråck och som beväpnad med ett basebollträ och en skön dansk impulsivitet glider runt och är allmänt gemen (bl.a. slår han sönder ett dockhus för att dockorna är metrosexuella och för att männen bär sandaler). Dolphs vårdare har det inte lätt.


Dolph - en global ambassadör för Danmark. Snacka om gott föredöme.

Bortsett från detta glädjens danska bud lät Anders glatt meddela att han bara ska trejda olja i ett drygt år till och sedan ta hela sin oljeförmögenhet och investera i mörka Afrika, närmare bestämt i Ghana. Dit han för övrigt tänker flytta. Han har nämligen lärt känna Obasonjos (Nigerias oljerike och tillika genomkorrupte president) dotter här i London. Nu vankas det tydligen big business med det svarta guldet. Danmarks Hemmingway är på g. Så lät det iaf efter ett par tuborg guld...

Efter att ha berikats med denna genom sekler och (de)generationer nedärvda danska vishet valde jag att låta Ernst Hugo gestalta mina känslor inför Dansken, i form av svenske överläkare Helmer: "Danskjävlar!". Kvällen slutade i extas på Fabric, vad annars. Huskatten har blivit lite gammal, men fan vad han kan spela fortfarande. Ont i benen i ett par dagar var det värt. Lätt.

Jodå. Husmissen har fortfarande takterna inne.


För de riktigt insnöade finns ju alltid ett dark room att snöa lite till i. Stackars förstörda människor. Här huserade Simian Mobile Disco.


Dansk Hemingway och gladlynt Erik här porträtterade mot en fond av postmodern kosmopolitisk sexualdekadens.

Okej, Anders är trots alla egenheter tämligen normal. En riktigt bra kille. Åtminstone om man jämför med tokfan jag träffade på Tesco (matbutik) härförleden. När jag står i kön till kassorna ser jag i ögonvrån hur någon slags tossighet håller på att utspela sig snett bakom mig. Jag vänder mig om och där står en spritt språngande livs levande dåre. Han fäktar vilt med armarna, ser sådär allmänt galen ut, med sina rödsprängda ögon och vildvuxna korpsvarta mellanösternhår och nittondagarsstubb. Jag försöker undvika att titta på honom och till varje pris avvärja varje försök från hans sida till ögonkontakt. Men, likt en hök (en helt jäkla bindgalen hök) ser han min nyfikenhet och hoppar plötsligt i ett vilt krumsprång fram till min sida och ställer sig där. Först säger han ingenting. Sen säger han ingenting. Och sen, likt en mänsklig Heinzflaska så säger han i ett makalöst ordflöde helt plötsligt a l l t och lite till. Men, självklart säger han det inte till någon som är närvarande. Han säger det till sin mamma. Saken är bara den att han står där med tossaglimt i ögonen och någon mamma till denna förlupna galenpanna verkligen icke står att finna. Åtminstone inte i Tescokön. Så, där står man. Med en tokfan till vänster som orerar högt om att hans mamma minsann sagt till honom att inte ta emot mer kontakt från "dem". Hela tiden refererar han till "dem". Jag undrar stilla om "de" är Tescopersonalen, men det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Tänk så man kan ha. Det visar sig att jag, er alldeles egne Ericus, tydligen också är en köttslig representant för "dem". Tossaglimten blänker till och dåren blottar sina vassa huggtänder. Jag ger säkerhetsvakten som hela tiden funnits inom betryggande avstånd med batongen i högsta hugg ett menande ögonkast: "Nu, för fasiken, drämm till fanskapet i skallen så jag inte blir uppäten". Men, vakten är som lamslagen. Han låtsas som om han inte ser mig. Precis när jag sett mitt unga liv passera revy för mina tårfyllda ögon och jag gjort min frid med Gud bestämmer sig emellertid galningen för att avvika. Snabbt som ögat (dvs skitsnabbt) glider han ut ur affären och försvinner spårlöst. Puts väck. Never to be seen again. Some scary shit alltså. Vilken dåre. Fullblodsmongo utan tvekan.

Vad som var mindre skrämmande, men desto mer lustigt var en enormt stor afrikan som häromdagen stod och såg farlig ut på ett gathörn inte så långt hemifrån. Han var stor som ett hus och såg ut att väga minst 200 kilo muskler. Vi snackar Belgian blue - the Carribean Way. Först tänkte jag i min fördomsfulla men pragmatiskt-realistiskt inriktade tankevärld byta trottoar för att undvika den hotfulla gestalten som blockerade min väg avisktligt. Jag han dock inte tänka mycket längre än så innan han vände sig mot mig och stirrade stint in i mina oskuldsfulla blåa ögon. I stället för att uttala ett gutturalt "Gimme your fakkin wallet, you twat - and while you're at it, bend ova!" sade han helt vänligt och med den roligaste och minst maskulina piprösten jag hört sen jag var sju och svalde helium från McDonaldsballonger "Excuse me sir, would you mind filling in a market research form?". Det var the return of the kastratsångare. Tvåan. Skräckslagen skakade jag bara på huvudet samtidigt som mitt ack så välutvecklade skrattcentrum i främre pannloben frenetiskt började sända flabbsignaler till min mun. Jag hade bara hunnit ett par steg när jag började gapflabba. Lyckades dock svälja halva flabbet, vilket oturligt nog i stället resulterade i ett par timmars tokhicka. Men, vadfan, lite besvär får det väl vara värt att höra världens mest otippade falsett från världens svartaste och farligaste man? Just det. (Hick!)

Och så, till en riktigt obehaglig upplevelse. Den utspelade sig igår när jag lyckats släpa mig till mitt gymnasium för att helbregda min ömmande lekamen. Som alltid var gymmet fullt med allsköns folk från världens alla hörn. Det är alltid god stämning och folk är schyssta mot varandra. Mkt utbytesstudenter och sådär. Igår var där dock en yngling av förmodad pakistansk börd som inte var särskilt trevlig och vars närvaro genast lade sorti på stämningen. Han hade nämligen den fullkomligt barbariska och vidriga smaken att glida runt därinne i en svart huvtröja med en stor stiliserad bild på Osama bin Laden och texten "It is an honour to fight and die in the name of Islam". Det var det jävligaste jag sett på länge. Och då e man van att åka tunnelbana med islamister som man vet sympatiserar med självmordsbombningarna 2005 som dödade 52 oskyldiga Londonbor och skadade över 700 andra, många med avslitna armar och ben som följd. Jag blev så fruktansvärt förbannad, inte bara för att aset gick runt med en sån tröja på mitt gym utan lika mycket för att det nu anses så politiskt korrekt att vara terrorist att man de facto kan gå runt så utan att bry sig. Hur jäkla långt ska multikulturalismen och kulturrelativismen få gå? Helt sjukt.

På väg hem gick jag förbi Russel Square station. Där brändes oskyldiga människor till döds av smält plast och metall för ett och ett halvt år sedan. Andra förlorade armar och ben, fylldes med splitter, spik och järnkulor från konverterade muslimen Germaine Lindsays självmordsbomb. Då tänkte jag på Shezhad Tanweers, en av islamisterna, egna ord: "Vi är till 100% dedikerade till Islam. Vi älskar döden mer än ni älskar livet." Och tyvärr, hade han väl rätt, eftersom vi fan håller på att ge upp.


Skön tolerans vid en muslimsk demo i London förra året. Som Dubya brukar säga: "this great religion of peace".

Men Ericus ger fan inte upp! Jag kämpar vidare mot islamism och totalitarism och ger mig inte förrän jag vunnit. Sådetså.

Nu ska jag gå och möta Harem som flugit hit för besöka sin ömsinte Ericus. Jäääääääää!