Ericus i Nevjork

[OBS! Följande bör läsas med insikt om att jag just nu är totalt oförmögen att uttrycka mig begripligt pga akut förälskning. Till min Älskling riktas en varning att följande text inte bara är ännu en kärleksförklaring utan även högeligen dramatisk... just the way you like it ;D ]

Kära vänner,

Som ni alla vet är er Ericus inte bara en hyvens kille, en hejare på att kasta yxa, slå dank, fälla träd och dricka bärs, utan även en passionerad känslomänniska. Dessutom en ganska ömhudad sådan. Nu är tingens ordning den att en person med dessa egenskaper, åtminstone de senast uppräknade, inte bara blir förbannat upprörd över samhälleliga orättvisor, korruption i tredje världen och MFF-förluster mot BK Häcken. Det händer nämligen ibland, sådär en gång vart trehundrade år, att man därutöver upplever att en känslomässig atombomb briserar i bröstet på en. Och nu har det hänt. Ericus är så upp över öronen förälskad.

Föremålet för min kärlek, källan till denna min outsinnliga längtan, åtrå och glädje, heter Nahale. Hon är den vackraste flicka mina skånska ögon skådat, den mest fantastiska ädelstenen i Guds blingbling-samling, den finaste flicka som finns. Ja, ni förstår själva. Efter att ha lärt känna varandra i plugget och sedermera dejtat en del (ja, där rök min dejtingoskuld) följde åtskilliga försök från min sida att förmå henne att inte bara stå ut med utan även uppskatta mina känsloyttringar och kärleksproklamationer. Till slut lyckades det mig att vinna hennes hjärta. Och hon vann minsann mitt.

Åååh, Nalle, en sån flicka! Inte bara är hon strålande vacker, söt och charmig. Vi har så oerhört roligt ihop, skrattar som vettvillingar tillsammans. Hon är dessutom klok som en uggla, ljuv som en skånsk sommardag och alldeles… alldeles underbar. Men, vi är egentligen ganska olika. Inte bara för att inget av ovanstående hyllningskväde passar in på mig själv (dina kommentarer gälls inte, mamma!) utan med tanke på vilka vi är. Hon är en urban och trendriktig stockholmare, jag en jordnära och trygg skåning. Hon har under stora umbäranden flytt från Iran till Sverige och lyckats stort, jag har knappt emigrerat från Skåne och kan endast med viss möda knyta mina skor (har precis slutat med kardborre). Men, ni vet ju “va’ di saar” (what they say): opposites attract! För trots att vi inte är så olika egentligen (vi är ju båda besatta av saltlakrits, pratar oavbrutet och ingen av oss har varit östromersk kejsare eller svurit sin tilltro till Beliar), så kanske just detta är fallet. Helt säkert så. Vad jag emellertid är mest säker på just nu är att jag inte kan tänka på henne utan att känna mig alldeles varm inombords och börja le. Den känslan är oersättlig. Kärlek kallas det visst.

Landet ligger dock så att en ömmande flisa i mitt av kärlek så förblindade öga är att vi kärlekskranka två nu skiljts åt för ett tag. Nalle har åkt tillbaka till Stockholm och efter julvisiten i Lund/Mölle åker jag ju tillbaka till London. Detta är dock inte så hemskt som det låter, även om det känns lite småjobbigt såhär i skrivande stund. Ryan Air är som ni alla vet lösningen på världens bekymmer. CSN likaså. Så, här ska det minsann pendlas för studiemedel på skattebetalarnas bekostnad (tack alla ni kompisar som gladeligen betalar 110% skatt för att sponsra min kärlek!). Dessutom är jag fullt övertygad om att vår kärleks styrka kommer klara de påfrestningar ett tags distansförhållande innebär. Så stark är den, hur ung den nu än vara månde. Så det så!

Halleluuuuuuuuja, det e verkligen helt underbart att vara så här kär!!

Jag längtar bara så mycket efter henne redan…

Puss på Dig, Nalle!!

Vid kärlekens förlovade pulpet,

Eder Romeo (med förhoppning om att slippa giftdöden och i stället njuta kärlekens frukter)



Bella, Min Flicka och Victoria. På väg till avskedsmiddag på libanesiska Fakreldine...



...där vattenpiporna gick heta.


Up in smoke.


Nalle och jag i kön till den årliga julkonserten i St Paul's.