Ericus i Nevjork

Väntan var sannerligen outhärdlig. Ja, rentav fruktansvärd. Men så, en dag för en dryg vecka sedan, anlände han till slut – allas vår Aron. Äntligen! Men, han anlände inte bara för att efter moget övervägande sälla sig till den exklusiva skara av celibriteter som hittills besökt casa Hallengren, utan med den största av sannolikheter även för att få uppleva hur det känns att bo i ett äkta Council House fullt med hisskissande matslängare till grannar (vår kära hiss är nämligen dagligen såväl nedkissad som nedsolkad med matrester från KFC alt. Jack-in-the-Crack). Oavsett anledningen till besöket, hur höljd i dunkel den än må vara, så måste jag erkänna att det var något av en frihetskänsla att åter igen få träffa mannen som (även om han konsekvent förnekar det) delar namnet Svalle med undertecknad. Det är ju trots allt så att referensramar är av yttersta nöd i ett krackelerat liv som mitt. Gemensamma sådana är såklart ännu bättre. Och det har vi, Svallarna Skogman och Hallengren, i allra högsta grad. Någotsånär i alla fall. Åtminstone ett par. Nja, ett fåtal då. Okej, jag erkänner, vi har det inte överhuvudtaget. Vi har inte en enda referensram gemensamt. Aron är en estetiskt begåvad humanist-musiker med eget rockband, metrofrisyr och Ystadsdialekt. Själv är jag numera en skugga av mitt forna jag efter att ha bytt min crew cut mot en begynnande lejonman, dissat mina två Glock 19 till förmån för en blackberry och för ett par dagar sedan helt skippat alla planer på att ta över världsherraväldet från Ines Uusman med kärnvapenmakt. Trots allt detta måste jag tillstå att vi är goda vänner, Aron och jag. De två svallarna. Men nog svamlat om detta nu.

Julen har börjat närma sig med stormsteg. Svenska högstadieseder trogen som man ändå vill vara bjöd jag därför in klassen till lussevaka, med allt vad det innebär av pepparkakor, glögg, fyllbylten Jussi Björling och den alltid lika dekadente Benjamin Syrsa. Som tur är lyckades det oss att skippa spontant tonårshångel och nedkräkta stjärngossestrutar. Mot alla odds. Stjärnan över Betlehem strålade högtidligt i skyn och högtiden firades i glädje, gamman och samhörighet. Precis som sig bör. Vår annars så kliniskt kritvita lägenhet (för inspiration se Gurras lya i ”Sökarna”) bjöd nu alla hågade själar härbärge denna den mest kulna av nätter. Stämningen blev faktiskt riktigt mysig. Stearinljusen fladdrade. Glöggdoften spred sig in i minsta vrå. Och damerna var alla vackra nog att vara Lucia (fast min var såklart vackrast).Allt detta kunde ske tack vare Aron, som med tydlig inspiration från de tre vise männen och en lika tydlig aspiration på att bli den fjärde i deras sälla skara, bragt med sig tre ton pepparkakor och en salig massa glögg till vårt enkla stall. Mmmm-mmmmmm-mmmmmm (sagt med amerikanskt Kunta-Kinte-uttal) vad nice det var!

Dagen därpå besökte vi givetvis vår närmaste gemensamma vän (sorry Harry o Keh-lahs, ni är dessvärre chanslösa) - den alltid lika charmige som huvudlöse Jeremy Bentham. Aron är nämligen ett stort fan av hans galenskaper. Jag är mer ett stort fan av att studenterna försökte spela fotboll med hans balsamerade huvud.

Därefter slarvades Aron bort någonstans mellan Dover och Callais bara för att aldrig mer skådas av Ericus under sin vistelse i London. Var håller du hus, Aron? Du bara försvann. Efterlyser således en försvunnen Svalle.

Nu ska jag packa my stuff för hemresa till moder Svea. Sverigevibbarna på lussevakan blev lite för starka för att inte generera en slumrande hemlängtan. Därför reser jag nu hem för att fira jul med mor, bror och syster istället för med fyra vita väggar och alkoholiserade britter. Ett bra val, skall det nog visa sig.

Snart är det alltså jul! Halleluja! Skyhöga jubelrop höres ifrån grannarna! Jag hör lyckliga rop och budsakp om frid genom väggarna - så underbart! Vänta… nej… satan också. Det var bara någon som ströp sin nästa över en bit friterad fisk i tidningspapper. Där rök julstämningen i grannskapet. Nu åker jag hem till Lund och den enda riktiga julen – den skånska!

GOD JUL!