Ericus i Nevjork

Soldater,

Denna bloggpost kommer handla om hur underbart härligt livet kan vara när det invaderas av tränade mördarmaskiner.

Fyra massiva köttkroppar till balkongklyvande kustjägare sparkade för en dryg vecka sedan med dunder och brak in dörren till vårt tidigare så trygga hem. Likt en skummande flod av svällande muskelmassa och arisk höglänthet invaderade dessa soldatmässiga muskelmonster vårt logement. Modig bror Magulf hälsade dem pliktskydligt med honör, jag gömde mig darrande bakom soffan. Invasionen var ett faktum. Genast fylldes vårt hem med ett lyster av broderlig kärlek då vardagsrummet förvandlades till vad som bäst kan liknas vid ett uzbekiskt flyktingläger för forna Spetsialnoye naznatjenie-soldater. Stämningen var uppsluppen och till lika delar uppjagad.

Efter att ha inmundigat enorma mängder föda samt vrålat ut obegripliga order på något fornnordiskt tungomål fördes Johan, Erik, Jocke och Klasse i ilfart av sina värdar till alltid lika skumma Sketch. Stället är en konstinstallation i sig, med surrealistiska cyklotronkammare till båd' höger och vänster samt en hel del utförligt utspökade självlysande renhuvuden i plastique. Maten smakade lika bra som utsikten var spektakulär och skumpan flödade naturligtvis ymnigt, som sig bör i dylika sammanhang. Kort och gott: allt cliiiiint.


Resen Klas vrålar ut obegripliga order på fornnordiska (eller möjligtvis syrisk-arameiska).

Dagen därpå var det dags för en av årets stora fester. Fyra bankers bor i en stor penthouselya vid London Bridge där de fyra gånger årligen tillber höfärdsdjävulen genom att bjuda in en fruktansvärd massa andra bankers till en enorm fest med inhyrda DJ:s, bouncers och diverse andra stolpskott. Klädkoden är kostym, inträdet är en flaska spiritus per person och ljudnivån knäcker en jumbojet. Som ni förstår tenderar tillställning att urarta. Kraftigt så.

Denna bjudning kan karaktersieras som en av årets höjdpunkter alt. lågvattenmärken, beroende helt på om man är granne till åkomman i fråga eller förärar den med sin dyra närvaro. Värst är det tveklöst för de stackare som ska städa upp efter allt. Men, det gör såklart någon stackars inhyrd Brixtonbo.

Väl på plats möttes våra tappra gossar inte av vodkastinkande ryska spetsnazsoldater, som de så noga tränats att möta med en välriktad kolvstöt, utan istället av vodkastinkande finansvalpar med slipsen stilrent knuten runt skalpen på bästa John Rambo-manér. Kaoset var totalt. Överallt sprang folk runt och bara ställde till med fanskap. Alla möbler hade rensats ut för att maximera intaget av besökare vilket fick följden att det kändes som att åka bananbåt i en lyxlägenhet. Mycket märklig känsla. På takterassen, varifrån utsikten över City (finanscentrum) fick bankirerna att rysa av jobbångest men mig att mysa av skadeglädje, uppstod inom kort olika typer av spontanitetsevenemang, som exempelvis spontanfylla, spontandrickaspritfrånjättestoriskub och spontanpissoar. Mycket mysigt alltså.

Inom kort urartade hela alltet och våra stormtrupper fick våga sig på ett utbrytningsförsök vilket tursamt nog lyckades. Utan att ha förlorat en enda man hade vi lyckats inta det viktiga brohuvudet på bankside. Segern var vår. Sen for soldaterna hem.

Framåt i gossar blå!


Johan och Erik förbereder sig för vad som komma skall.




Så här bör väl ändå inte fina flickor bete sig? Jo, om de är på fest hos högfärdsdjävulen så bör de det.