Kulturkrock, ölchock och smått&gott
Efter en kraftigt försenad flygresa, följd av semi-intim kroppsvisitering av två überskäggiga och förmodat dolkbeväpnade brittiska sikher, landsteg jag med havets friska vind i mina själsliga storsegel på den väderbitna ö som utgör själva ryggraden i det brittiska imperiet. Äntligen framme. Men, genast kände jag att något inte stod rätt till. Jag kände mig plötsligt alienerad. En utomsocknes utböling på främmande stats territorium. Men, det var inte det svenska medborgarskapet som fick mig att vilja säga 'saarvi' och 'göörvi' till hela projektet, det var mitt avvikande utseende.
Efter att ha spenderat ännu en sommar i Sveriges kusligt koketta Kongl. hufvudstad var jag djupt invaggad i den falska tron att alla människor de facto levde på fitnessgym, var stamkunder hos plastikkirurg Troilius (Plastique Fantastique) och hade klippkort hos J-P Barda. Men, icke! Åtminstone inte engelsmännen jag mötte på Stansted Airport. Träningsoveraller, pizzamagsdaller och svällande tribaltatuerade kräftröda köttnackar var vad som mötte mig i ankomsthallen. Som den vane globetrotter jag är acklimatiserade jag mig emellertid genast och började omedelbart bygga på min bukfetma genom att tillsammans med mina nyvunna vänner från flyget (två svenska läkarstudenter) avsmaka det fantastiska ölsortiment som engelska mäns bukar berikats av i århundraden.
Efter en lika fartfylld som festlig tågresa med Stansted Express lyckades jag tappa bort mina två nyvunna vänner, alliansbröder och landsmän på Liverpool Street station. Det var väl iofs ingen vidare bedrift, men jag blev likväl ganska stolt över min plötsliga omdömeslöshet. ”En fin fjäder i hatten”, tänkte jag och fortsatte min färd. Fylld med mörk öl, berått mod och ett osvikligt glatt humör begav jag mig så mot min resas mål och vägs ände - mitt nya hem…
Väl på plats möttes jag av min flatmate Mattes kanadensiska flickvän, Kelsey, som ledde mig förbi två överfulla sopcontainers, genom en tidigare lummig men numera nedtrampad trädgård och slutligen, efter en bits kissluktande hissfärd, in i vår lägenhet: 119 Grimthorpe House. Jag hade blivit varnad för att ”Londonstandard” på lägenheter generellt ligger strax under de högsta lägstanivåerna i tredje världen och antagligen inte skulle passera kvalitetskontrollerna i Harares mest buldozrade kåkstäder , men döm om min förvåning när jag stiger in i lyan och möts av helt ok miljonprogramsstandard! Hammarkullet och Rosengård kan slänga sig i väggen! Skämt åsido så är vår lya faktiskt riktigt fin och jag stormtrivs.
Hinner inte skriva mer nu. Måste sanera hissen med freonbaserat lösningsmedel. Jag kan dock redan nu utlova en eggande god fortsättning med spännande ingredienser, som exempelvis
- en högaristokratisk historieprofessor med brutal överslick, tweedhud och tre (!) tummar,
- en hejdundrande födelsedagsmaskeradfest med franco-judeiska bankirer
samt
- ett hederligt gammalt brittiskt rånmord ett betryggande stenkast hemifrån.
Ta-ta!
Best regards,
Ericus.
Ps. Ta gärna en titt på bilderna nedan. En del från avskedsöl hemma i Lund och ett par stycken från mitt underbara Londonområde.
Glöm inte att lämna kärleksfyllda/nostalgiska/dryga/maktskifteshyllande kommentarer. Klicka bara på "kommentarer" nedan och gå lös! Ds.
Min kära mor och lillasyster.
Calle H är glad i hågen samman med yours truly.
Sallehunder, Hubbisch o Leonidas.
Vargleende broder med dito syster.
Flätmäjts Kelsey och Matte i vårt kök.
På väg till Turnmills för spelning m Stonebridge.
Vår gata.
Lite sköna smågeezers i vårt kvarter. "Oi! Oi!"
Home, sweet home.
Välkommen till den tappra skaran resedagboks/blogg/massmail-skrivare. Trodde inte du skulle sjunka så lågt, men nu när du gjort det: se till att ha flytväst, ty det är beroendeframkallande. Själv har jag tillbringat helgen på den f.d. portugisiska kolonin Macau, helt fantastiskt! Hurra för kolonialism! Över and out!
Ave, frater!
Jaså, det skall till att skrivas "blogg", den nya tiders böldpest på våra cyperrymdskroppar. Lägg där till prefixet rese-, så är man plötsligt en modern Stanley famlandes efter sin Livingstone. Nädå, jag ska inte vara oresonlig och förhoppningsvis kan du transendera detta mediums inärvda skolios och ge oss något värt våra ögonkast. Jag litar på det.
Själv slungar jag ett spjut för brevskrivandet (med tillhörande bläck och läskpapper) och ber en stilla bön till Mars (inte Ares) att den träffar livets och kulturens server.
Många lyckönskningar till dig må din nya tillvaro vara en nagelsax i ögat på picter, kelter och sachsare.
Godspeed
Yo Kungen! Precis som du älskar jag att komma till Standsteds Int Airport och känna sig som den fräschaste prinsen i världen bland alla Ryanairs low-life resnärer. Den är en riktig komedi i misär som, där man har svårt för att beslut sig om man ska spring ut och låtast som att detta inte finns eller göra en samhällsstudie hur illa vissa medmänniskor uppträder. Jag ser mycket framemot att landa fast-food airport den 23 nov!!!
Cheer!! Fet bloggur!
skönt att höra att du är vid livet. hoppas allt är bra i London. du kan väl smsa eller maila ditt nummer om du har något sådant så vore det trevligt... måste ju kolla upp när hunden kan komma på besök. ha det super bra så hörs vi när vi hörs. fred ut.
Mulla!
Underbart att höra att du är vid hälsan, och att du därutöver kryssar genom livets farled med god vind i seglen, salt i skägget och ett leende på läpparna.
I egenskap av marinbiolog med ett etologiskt särintresse kan jag dock inte låta bli att grubbla över följande fråga:
-Är måsarna i London gentlemen?
Godspeed!
