Föräldrar, fester och fasta
Vänner,
I skrivande stund bärs jag fram genom ett kav lugnt vitt hav. Vi far genom ett strålande vackert vinterlandskap där allt är inbäddat i ett täcke av vitaste, renaste snö. De mäktiga granarna bågnar under tyngden av den nyfallna snön och dagens sista solstrålar tänder eld på myriarder av snökristaller i Upplands vidsträckta skogar. Det är en gudabenådad syn. Likväl är jag fylld av vemod. Men, samtidigt av den djupaste glädje. Jag sitter på flygbussen mot Skavsta för att flyga tillbaka till London efter att ha spenderat tio dagar hos min älskade Nahale i ett snöklätt Stockholm.
Efter att ha försvarat en i hastigt mod skriven uppsats hemma i Lund och hängt lite med bryschyr samt min kära lilla moder (hej mamma!) tog jag X2000 upp till Sthlm genom ett av ’Per’ sönderslitet Sydsverige. Självklart hade en massa värdelösa granar fallit över spåret så man var tvungen att bli runtbussad av arga busschaufförer genom halva småland, med stora förseningar som följd. Detta gav upphov till två gnagande frågor i mitt förvirrade medvetande: 1. Varför vägrar den småländska granen så envetet att ha ordentliga rötter? 2. Hur (och det här får gärna någon av mina norska läsare besvara) f*n kan man döpa en sådan mordisk storm till något så fjantigt som bara ”Per”? Typiskt norrmän. Fast egentligen inte. En hederlig gammaldags norrman hade åtminstone haft vett nog att dubbeldöpa stormen till ett skönt norskt dubbelnamn, typ Thor-Bjarne eller Felix-Christian, men icke. Istället bara ”Per”. Skikkeligt skummelt.
Hursomhelst så anlände jag slutligen, efter fruktansvärda vedermödor, till den kungliga hufvudstaden. Och där stod hon, min älskade persiska prinsessa, som hämtad ur en dikt av Hafez, så vacker som någonsin en prinsessa i någon saga. Det var så underbart att få träffa henne igen, så skönt att få omfamna henne och betyga henne min kärlek. Tillsammans hade vi tio sagolika dagar.
Medan Nahale pluggade till sin munta passade jag naturligtvis på att möta upp polare, shunnar och homies. Det var verkligen grymt kul att träffa alla igen. Det blev många hårda manliga handslag och mycket manhaftigt kramande med obligatoriska ryggdunk och ”hö-hö”-skratt. Får väl se till att flytta hit snart så man slipper kramas så homoerotiskt varje gång man ses. Efter Londongängets avklarade munta partajades det givetvis ordentligt. För att verkligen fira av alla nymuntade jur stud enades alla om att knäcka bärs, korka vin, skumma skumpa och dricka drinkar tills ingen kunde stå längre. Så blev det. Det
blev m a o riktigt hårt. Golvet i Chrickans lägenhet svämmade över av såväl avsiktligt uthälld Champagne a la Båstadstylee som ett i högsta grad kvasimodernistiskt lager av gröna wasabiärtor. Vad handfatet täcktes av skall inte här oreras om. Soffan och sängen täcktes iaf av överförfriskade och avdäckade SU-studenter. Sammanfattningsvis: som en lägenhetsfest skall gå till.
Nytenterade: Nallen, Soffan, Chrickan, Vickan, Ankan.
Nice och Daddy P.
Vad kan man säga, tentafest, helt enkelt.
Pontan o Chrickovich.
Getting there, getting there...
Eeeh, ja. Tror det e bäst att vi slutar här...
Och nu till något helt annat. Alla ni som känner mig vet att jag alltid är bestämd, orädd och fylld av förtröstan och manligt mod. Åtminstone tror jag själv att jag någotsånär har lyckats ge det intrycket. Järnviljan och beslutsamheten är mina främsta egenskaper. Viljefastheten är mitt andra namn. Trots detta tillhörde söndagens upplevelser de mest nervpirrande jag upplevt (och då skall man veta att mina nerver fan inte pirras särskilt lätt). När Nalle berättade vad som skulle hända på söndagen blev jag rent lealös. Den ambivalens som med ens genomsyrade min corpus var total, omnipotent och allenarådande. Det var som att segla mellan Skylla och Charybdis. Jag slets mellan å ena sidan fruktan för vad det kunde innebära, rädsla för vad som skulle kunna hända om jag gjorde något ödesdigert misstag, och å andra sidan glädjen över att få förtroendet att få utsätta mig och oss för just alla dessa risker. Precis, exakt, ni gissade rätt. Det var dags för Dagen D, domedagen, ödestimman var slagen - jag skulle introduceras för Nahales föräldrar…
Men, det är som jag och den gode Terentius alltid har sagt, fortes fortuna adiuvat, lyckan står den djärve bi. Och det var just vad den gjorde. Inom kort märkte jag att föräldrarna i fråga var de trevligaste och varmaste människor jag mött. Hur kunde jag egentligen tro något annat, med en sådan förtjusande dotter? Inte vet jag. Alla kan dock försöka sätta sig in i situationen att som utböling, skåning, en osäker stackars yngling, ge sig på att möta ett iranskt föräldrapar till flickan man erövrat utomlands. Klart som saudan att jag var rent stissig. Men, skam den som ger sig tänkte jag – och det visade sig gå precis hur bra som helst. Fader Farhad och mamma Mahpareh tog emot mig med öppna armar och bjöd på en storslagen iransk festmåltid, hur många rätter som helst, och gästfrihet i överflöd. Syster Nikta hade jag smörat för rejält sedan tidigare, så henne var jag inte lika rädd för. Således, kunde jag inte annat än att må som en prins. En skånsk-persisk dito. En mycket nöjd och glad sådan.
Härutöver hann vi bland annat med ett par storslagna matlagningsodysséer med stjärnkocken G.Y. McKillen (Andreas/Anders) och Professor P himself (Pedro/Peder). Det var naturligtvis festligt så utav bara den (nämen så att). Åter en gång tack till er mina herrar, för era gedigna konster och konstigheter!
Här ovan fritidsgårshänger följande personer: Chrickan (skånsk dalkulla), Mulla Peder (Al Aqsa-martyrernas brigader och Hizb ut tahrir kan gå o lägga sig när den här snubben e i farten), Nån jävla snubbe som våldgästade stället, Andy (Årets Kock -87 och medförfattare till 'Kom allihopas så lagar vi mat era satans skitungar'), Soffan (Ms Bindefeldt), Nahale (Wagwan, blood, mi gal!) och Vickan (Whateverlixåm). Bra smakade det, trevligt var det, drack för mkt vin gjorde vi, always in motion the future is.
Nu bådar fastetid – mental, matmässig och inte minst spattmässig.
Innan jag slutar måste jag bara rikta en uppmaning till er alla – även ni icke-jurister som aldrig ödslat en tanke på vad det kan innebära för omänskliga kval att sitta ting – spana omedelbart in tingsnotarien.blogg.se. Det är en riktigt finfin blogg om livet på Obygdens tingsrätt, med allt vad det innebär av vett och ovett samt remarkabel brist på etikett. Nu förhåller det sig så att jag inte bara vill göra reklam för bloggen utan för det faktum att min flicka har startat ett bokförlag som nu ska ge ut boken Tingsnotarien – Dagbok från Obygdens tingsrätt. Så se för bövelen till att plocka upp ett ex – den är grymt bra! Jag promiserar.
Allt, det var aiht för denna gång.
Må väl vänner, varän i världen ni befinner er!
Fred ut,
Ericus (”I got the bite… I … got … THE BIIIIITE!”)
