Ericus i Nevjork

Bonsoir!

Högt och lågt ärade vänner världen över,

Nyss hemkommen från en makalös dag av vansinnesåkning utför Europas högsta bergs, Mont Blanc, snötäckta branter är det med darr i benen, lätt flackande blick och kompromisslös alpeufori jag skriver dessa rader. Ekan befinner sig nämligen i utförsåkarmeckat Chamonix där han hälsar på sin skibummande lillsyrra.

Systern i fråga, Anna, går i äldstebrors noga utstakade pjäxspår och ägnar en hel sässong åt dödsföraktande skidåkning i alperna. Efter att ha lärts upp av den bästa skidåkare jag vet, bror min (hoppas nu genom detta otillbörliga fjäsk slippa det obligatoriska lillebrorsstryket på söndagmorgonen), går hennes tokåkning verkligen inte av för haggor. Som en blixt drar hon förbi alla veckoluffare och undertecknad börjar få svårt att hänga med. Besvärande nog känns det inte det minsta självbildtskränkande att lillsyrran drar ifrån sin storebror - tvärtom är det med stolthet i mitt ack så hårlösa bröst jag upplever hur man lämnas lipandes, hostandes och blödandes i en hög med uppsprutad snö medan Anna flyger fram mellan klipporna långt där nere, med skidorna som vingar, tossig som få.

Men vad är det då, förutom underbar skidåkning, världens vackraste berg och obegränsad tillgång till det ljuva ostätande vitlökslivet i La france, som får en frisk människa att utsätta sig för säsongandet? Vad är det som driver unga, framåtsträvande män och kvinnor, som skulle kunna leva sunt, fräscht och exklusivt, att i stället välja sunkiga överbefolkade mögelboenden, Adolf Eichman-inspirerade arbetsgivare och en diet bestående av torra gamla ostkanter, rödvinsslattar och baguettesmulor? Ja, det vetefan...

Att sedan göra en hel säsong i gå-på-offentlig-toalett-utan-att-tvätta-händerna-landet numero uno - Frankernas Gudsförgätna rike - det visar ju på total likgiltighet inför allt vad livskvalitet och den mest grundläggande minimumkomfort heter.

För vad är egentligen dealen med frallorna? Varför tvättar de inte händerna när det varit på toa? Varför luktar de kopiöst mycket svett? Varför vill de döda dig med sina nyvässade skidstavar i liftkön? Jag menar, tyskarna e ju mästare på den nobla sporten liftköträngsel men de kanske på sin höjd folkmördar dig litegranna, frassarna däremot sticker ner dig med sina bajonettstavar som den simpla skidluffare du är. Sen chillar de på en kaffe. The bastards.

Dessutom har de mage nog att hitta på de mest sjuka orden i världen. Eller vad sägs om att istället för att använda det internationellt så gångbara ordet "hippie" använda den franska motsvarigheten "baba-cool"? Helt vansinnigt. Och video, vet ni vad videobandspelare heter? "Magnetoscope". Ren och skär idoiti.

Trots alla dessa vedervärdiga laster måste jag dock ge baskerbärarna en del kredit. De har trots allt lagt grunden för fantastiskt mycket kultur, ett underbart kök och inte minst spridit snöätandets ädla konst över hela världen. Visste ni inte det? Frapparna äääääälskar att tugga vitt vatten. Det märkte jag en dag i liften. Mittemot mig satt fyra stycken superposha franska tanter. De hade de obligatoriska flashiga solglajorna, de välmanekyrerade naglarna och asklina pannband. Dessutom rökte de oavbrutet - långa smala cigg med stickande lukt. Precis som fransyskor skall vara. Så tänkte jag iaf. Fram till dess att en av dem bestämde sig för att förgylla sin tillvaro med att tugga lite snö. Hon tog helt sonika en knippa snöslask från sina skidor och stoppade i den läppstiftomgärdade munnen. Tugg, tugg, tugg. Svälj. Mmmmmm. Mumma. Till min förvåning reagerade dock inte de andra damerna med förfäran utan snarare med förtjusning - deras väninna hade hittar en ny maträtt. Glatt började nu alla tugga neige och glatt jämföra vems skidsnö som smakade bäst. En helt underbar episod.

Men, men, nog om detta. Nu är det dags för er Ericus att sätta på sig festpaltorna igen. Efter gårdagens danskfest hemma hos Anders Oljesheik var det tufft att stiga upp i morse. Trots det är det nu dags att rycka upp sig och ge sig i kast med Londonnattens demoner. Lägesrapport kommer. Var så säkra.

Tills vi möts igen,

Adieu.

Erik.

Syrrovich. Lika söt som alltid.


Chamonix i ett nötskal. Stort franskt bröllopp i kyrkan, skidåkare med laggen på axlarna och allt mot fonden av mäktiga bergsmassiv.


Mont Blanc-massivet. Mäktigt.


Men, inte fan skrämmer det herr Hallengren himself. Me run tings, tings na run me!


Vad som däremot skrämmer livet ur mig är gentlemannen till höger i bild. Snacka om franskt skidmode at its finest. Vi snackar all-out helkroppsoverall med vadderade muddar, neonfärgad schackrutsmönstrad flufftopp, livsfarligt långa skidor och inte minst en dödsföraktande kepsmössa som killen rockar med en lika självsäker som blodtörstig blick. Märk även den rovdjursaktiga fysiken - den välutvecklade atletiska överkroppsmuskulaturen som förstärker intrycket av en kille som vet vad han vill. Ett riktigt monster i backen alltså. Och i bingen.

Jean-Roberts kläder kommer från Gucci. Skidorna är designade av Prada. De gulglasade gogglarna är från 1700-talet.


Ok. Nog för att vi visste att frassarna var ena perversa rackare - men det här tar fantamig priset! Vad exakt vill de säga med den här bilden? Varken nyttigt eller hetronormativt ser det iaf ut att vara. Stackars frallar. Hoppas ingen lyder order iaf...