Ericus i Nevjork

Två dagar senare sitter vi på ett alldeles för luftkonditionerat men samtidigt svettigt mäklarkontor på Upper West Side. Bruna tapeter tittar på oss från alla håll. En mörk-beige heltäckningsmatta avger en lätt dammig doft under våra fötter. Fläktar surrar överallt. Mitt emot oss sitter en fjunig hispanic-kille som ser ut att vara i övre tonåren och fipplar nervöst med en gammal söndertuggad pennstump. Han har svart kostym av modernt snitt, svarta Costellobågar och en sådan där frisyr som bara tonårskillar med självframkallad pseudo-depression har. En som kräver ihärdigt upprepade tilltryckningar av innehavaren för att hålla sig på plats. Även håret är svart. Killen granskar oss skärskådande genom sina tjocka jätteglasögon. Han är uppenbarligen en praoelev av någon form. Bedragna av hans omogna utseende och aningen osäkra första intryck blir vi något förvånade när han presenterar sig som ”Bictor, your apartment broker”. [Här förstår den språklärde läsaren att killen egentligen heter Viktor, men tar sitt namn allt för bokstavligt och uttalar v:et som ett b.] Efter ett par snabba artighetsfraser drar han med oss ut på gatan och  viftar – med en så’n där nonchalant gest som bara halvfjolliga storstadsbor är förmögna – efter en gul taxi. Taxin stannar och medelst en del ömsint våld trycker den gode mäklaren in oss i bilen. Väl inne i den currydoftande farkosten, vilken körs av en turbanförsedd sikh med dolk av senaste snitt, drar Bictor fram en lång lista på lediga lägenheter. Han har tydligen gått genom hela Upper West för att hitta något som passar våra kriterier; billigt, inte allt för dyrt och gärna lågt pris. Till vår stora glädje och förvåning ser vi att lägenhetslistan är lång, mycket lång. Invaggade som vi varit i tron att vi aldrig kommer hitta någonstans att bo förrän vi blir tvångsförflyttade till närmaste häkte för lösdriveri förstår vi först inte att det är sant. Men, snart infinner sig insikten: vi kan välja och vraka! Det är då vi inser Bictor – denne hispanske glasögonorm av rang – är den bästa mäklaren i hela New York. Och han är på vår sida. Det här kan inte gå fel…

Bictor.

Två dagar senare sitter vi på ett annat skumt kontor. Nu i den dåligt upplysta källaren på ett gammalt brownstone-hus. Vi är omgivna av gulnade gamla familjefotografier från 1800-talets Italien och ett par välsnidade krucifix. Från de senare spanar vår Frälsare ut över rummet med en ungefär lika förvånad blick som eder trogne bloggare. Vi befinner oss i audiens hos en person vars existens jag i hela mitt vuxna liv trodde var förbehållen filmens och literaturens värld (tänk Mario Puzo). Att sitta där – mittemot en gubbe som ser ut att ha trettio liv, tretton barn och tre tomatträdgårdar på sitt samvete – känns lite märkligt. Tankarna leds inte helt oförhappandes till scenen i Gudfadern där don Corleone tar emot Bonasera på sin dotters bröllopsdag. Solen skiner in genom halvstängda persienner och lyser upp damkornen som långsamt cirklar runt i rummet. Gubben mitt emot oss äger ett antal fastigheter i New York och vill nu träffa oss för att utvärdera om vi är goda nog att husera i en av hans lägenheter. Bredvid honom sitter en av hans hantlangare - Dany - som är lika stor och nyckfull som Sonny C himself.

Från höger till vänster: en respektingivande hyresvärd, en skräckinjagande hantlangare, en ödmjuk Ericus.

Bictor har berättat att Rocco – som han heter – ”is very old school, very Italian-American”. När vi ser oss runt i rummet och kan vi inte göra annat än att hålla med. Efter att ha spanat på oss genom sina korpgluggar en stund tar han sakta till orda. Brytningen är tung, uttalet släpande. Han låter min själ precis som Vito Corleone. ”So”, säger han. ”What-a are you-a gonna e-doa, ’ere in Nyu Yahk?”, frågar han med hes röst. Nalle och jag tittar på varandra. Vi har blivit strikt tillsagda av den gode Bictor att inte under några som helst omständigheter nämna att vi ska läsa juridik. Hyresvärdarna i den här staden hatar advokater. Tydligen stämmer de sina hyresvärdar för allt möjligt. ”Eeeeeh…” börjar jag trevande. ”Asså... also... vi ahr stjudents”, får jag fram på den finaste svengelska jag kan uppbåda. Han rycker till. Studenter kanske inte heller är så omtyckta tänker jag. Han vill säkert ha någon med bättre ekonomi. ”And-a, where are you-a-gonna e-study?”, replikerar vår antagonist frågande. ”Columbia University”, svarar Nalle med eftertryck. Då förändras genast Roccos ansiktsuttryck. Plötsligt skiner han upp. ”Colombia, eh? Is very eh-good uni-e-versity!” Hans ansikte har gått från iskallt till genuint vänligt. Sådär som italienska gubbar brukar se ut när de fått sin första espresso nere på piazzan. Han fortsätter: ”That’s e-good. First, you pay the eh-money, then you eh-make the study, then you get-eh-back the eh-money.” Sedan tillägger han med eftertryck: “Benissimo!”

Någon minut senare står vi utanför Roccos kontor med hyreskontraktet och nycklarna till vår nya lägenhet i tryggt förvar. Det löste sig alltså till slut.