Ericus i Nevjork

Efter en kraftigt försenad flygresa, följd av semi-intim kroppsvisitering av två überskäggiga och förmodat dolkbeväpnade brittiska sikher, landsteg jag med havets friska vind i mina själsliga storsegel på den väderbitna ö som utgör själva ryggraden i det brittiska imperiet. Äntligen framme. Men, genast kände jag att något inte stod rätt till. Jag kände mig plötsligt alienerad. En utomsocknes utböling på främmande stats territorium. Men, det var inte det svenska medborgarskapet som fick mig att vilja säga 'saarvi' och 'göörvi' till hela projektet, det var mitt avvikande utseende.

Efter att ha spenderat ännu en sommar i Sveriges kusligt koketta Kongl. hufvudstad var jag djupt invaggad i den falska tron att alla människor de facto levde på fitnessgym, var stamkunder hos plastikkirurg Troilius (Plastique Fantastique) och hade klippkort hos J-P Barda. Men, icke! Åtminstone inte engelsmännen jag mötte på Stansted Airport. Träningsoveraller, pizzamagsdaller och svällande tribaltatuerade kräftröda köttnackar var vad som mötte mig i ankomsthallen. Som den vane globetrotter jag är acklimatiserade jag mig emellertid genast och började omedelbart bygga på min bukfetma genom att tillsammans med mina nyvunna vänner från flyget (två svenska läkarstudenter) avsmaka det fantastiska ölsortiment som engelska mäns bukar berikats av i århundraden.

 

Efter en lika fartfylld som festlig tågresa med Stansted Express lyckades jag tappa bort mina två nyvunna vänner, alliansbröder och landsmän på Liverpool Street station. Det var väl iofs ingen vidare bedrift, men jag blev likväl ganska stolt över min plötsliga omdömeslöshet. ”En fin fjäder i hatten”, tänkte jag och fortsatte min färd. Fylld med mörk öl, berått mod och ett osvikligt glatt humör begav jag mig så mot min resas mål och vägs ände - mitt nya hem…

 

Väl på plats möttes jag av min flatmate Mattes kanadensiska flickvän, Kelsey, som ledde mig förbi två överfulla sopcontainers, genom en tidigare lummig men numera nedtrampad trädgård och slutligen, efter en bits kissluktande hissfärd, in i vår lägenhet: 119 Grimthorpe House. Jag hade blivit varnad för att ”Londonstandard” på lägenheter generellt ligger strax under de högsta lägstanivåerna i tredje världen och antagligen inte skulle passera kvalitetskontrollerna i Harares mest buldozrade kåkstäder , men döm om min förvåning när jag stiger in i lyan och möts av helt ok miljonprogramsstandard! Hammarkullet och Rosengård kan slänga sig i väggen! Skämt åsido så är vår lya faktiskt riktigt fin och jag stormtrivs.

 

Hinner inte skriva mer nu. Måste sanera hissen med freonbaserat lösningsmedel. Jag kan dock redan nu utlova en eggande god fortsättning med spännande ingredienser, som exempelvis

• en högaristokratisk historieprofessor med brutal överslick, tweedhud och tre (!) tummar,
  

• en hejdundrande födelsedagsmaskeradfest med franco-judeiska bankirer

             samt

• ett hederligt gammalt brittiskt rånmord ett betryggande stenkast hemifrån.

 

Ta-ta!

 

Best regards,

 

Ericus.

Ps. Ta gärna en titt på bilderna nedan. En del från avskedsöl hemma i Lund och ett par stycken från mitt underbara Londonområde.

Glöm inte att lämna kärleksfyllda/nostalgiska/dryga/maktskifteshyllande kommentarer. Klicka bara på "kommentarer" nedan och gå lös! Ds.

Min kära mor och lillasyster.

Calle H är glad i hågen samman med yours truly.

Sallehunder, Hubbisch o Leonidas.

Vargleende broder med dito syster.

Flätmäjts Kelsey och Matte i vårt kök.

På väg till Turnmills för spelning m Stonebridge.

Vår gata.

Lite sköna smågeezers i vårt kvarter. "Oi! Oi!"

Home, sweet home.

Högt ärade vänner, familjemedlemmar och medmänniskor,

Så har då turen kommit även till undertecknad att sluta sig an till den stora och ständigt växande skara av resedagboksskribenter som ser det som sitt högsta kall att terrorisera intet ont anande vänner med till lögnen gränsande skildringar av sina spännande resor och dito upplevelser. För detta ber jag omedelbart om ursäkt.

Förlåt.

Icke desto mindre kände jag, efter ett antal fåfänga försök till kontakttagande via sms, msn, telefax och annat larv, att detta med en egen reseblogg var min ’Endlösung’ på ’kommunikationsfrågan’. Enväga enkelriktning är tydligen den enda hållbara formen för masskommunikation under min självvalda diaspora. Goebbles, Bagdad Bob och Ari Fleischer kan således samtliga slänga sig i väggen.

Härmed lanseras Ericus reseblogg – din mistlur i Lützendimman.

Välkommen till London!

Quite irresistible, I must say...

---