Ericus i Nevjork

Kära supporters av uppfuckade ansökningsförfaranden och pinkivande skadeglädjemarodörer,

Det är en stor, enorm, ja rentav oerhörd ära för mig att här på ericus.blogg.se få presentera den rafflande fortsättningen i den följetong som genererat de högsta besöksantalet hittills. Givetvis vet ni vad jag talar om. Ni vet vad det handlar om. Alla ni trogna Ericus-fantaster förstår genast vilken vedermödans väg jag tänker fortsätta trampa upp och plöja mig fram på - just det - vi snackar naturligtvis JOBBSÖKARKAPSEJSANDETS ädla men ack så förhatliga stig.

Denna gång är det emellertid varken "Kimpa", "K-B" eller "Mr McKillen" som lyckats med konststycket att uppfucka det ouppfuckbara. Denna gång är det nämligen någon som, om möjligt, står mig ännu närmare än dessa höga herrar. Det rör sig nu om en alldeles särskilt underbar person vars namn, yrke och uppehållsort jag av risk för represalier mot henne inte kan yttra. Men, visst fasiken lyckades hon fucka upp det rejält...

Som ni säkert redan vet är det en riktig pangpingla vi snackar om. Världens bästa flicka helt enkelt. Men, bara för att man är oerhört populär hos en vurmande Ericus betyder det inte att man kan bete sig hursomhelst på en anställningintervju. Nu vet jag iofs inte om flickan i fråga trodde det. Det tror jag inte. Men, något stod uppenbarligen inte riktigt rätt till i hennes söta lilla huvudknopp när hon i fredags stövlade in på en av Sveriges ledande advokatbyråers Stockholmskontor för en intervju. Det här är den makalösa berättelsen om hur gick det till. Håll i er.


Olika falla ödets lotter när fru Fortuna snurrar på sitt hjul.

Efter att ha hookat ett lika eftertraktat som trevligt sommarjobb på den underbart konservativa advokatbyrån som vi för sekretessens skull kan kalla af Svartenbrandt såg sommarens planer onekligen ljusa ut för tösabiten i vår saga. Ambitiös som hon är nöjde hon sig emellertid inte med det. Man kan ju inte bara ha en sommarnotarietjänst per sommar. Man måste ju helt enkelt ha minst två. Rätt så. Hunger efter framgång är ju aldrig fel och kan man ro hem två stycken toppjobb är man ju dubbelt så framgångsrik, så varför inte?

Efter att ha bjudits in till intervju samma vecka som den stora tentan i rättshistoria skulle gå av staplen gällde det naturligtvis att placera mötet med byrån efter det att tentasalens vedermödor förpassats till historien. Således trycktes intervjun in i schemat på fredagen, efter tentamens avklarande. Till saken hör att intervjuerna på just denna advokatbyrå, låt oss framgent kalla den Stråhle, enligt dess egna rekryteringsansvariga är "tidseffektiva, koncisa och så in i he****es skitjobbiga [sic]". De skippar helt enkelt småsnacket och skär direkt till jakten. Advokatbyrån Stråhle tycks värdesätta principfasthet i sin elakhet över allt annat. Beundransvärt i och för sig, men ack så ödesdigert för vår sagas flickebarn.

För att ni ska kunna förstå vilket ok av tyngande ansvar som lagts på sötnosens näpna axlar måste jag kort återberätta vad som hände föregående år på en kursares, låt oss kalla honom Tracius, intervju hos Stråhle. Efter att ha hört tusen och åter tusen gånger att "aldrig tacka nej om de erbjuder dig kaffe" så visste lille Tracius att han helt enkelt var tvungen att dricka kaffe. Problemet var bara att han hatade den brun-svarta smörjan. Det gick inte att dricka. Hans mage skulle vända in-och-ut på sig själv om han ens kände lukten av eländet. Så mycket visste han. Men, samtidigt visste han att han var tvungen. En ständigt tilltagande klump växte i hans ömmande lilla mage i takt med att intervjun kom närmare och närmare. När det så var dags för den stora dagen var han jättenervös. Och visst fan erbjöds han kaffe. Men, trots att han bestämt sig för att faktiskt stålsätta sig och dricka äcklet tog det emot så mkt att han helt enkelt inte kunde ta emot det. I stället för att bestämt säga "Nej, tack, men jag tar gärna te" så velade han och lyckade bara klämma fram ett "Neeejaaaaaaeeeeeh... nja. Nej. Nej, tack. Inte kaffe. Tror jag. Eeeeh." varpå intervjuarna tittar förbryllat på honom. Tracius som genom sina betyg, meriter, på telefon och i sitt brev utstrålat en sådan självsäkerhet framstod nu plötsligt som aningen velig och osäker. Inte bra. Inte bra alls. Detta märkte Tracius. Han beslöt sig genast för att hädanefter vara oerhört bestämd och säker på sin sak. Hans vilja skulle vara av stål och hans sinne orubbligt i sin principfasthet. Alltså: när de lätt förbryllade HR-människorna så frågar om killen vill ha något annat att dricka domderar Tracius plötsligt, ja rentav på ett överrumplande kraftfullt sätt kräver han "Ramlösa! Ramlösa Jordgubb - med extra kolsyra!". Byråfolket gapar. De bara tittar på honom som vore han tossig och svarar till slut "Ehh. Hr-hrm. Vi har tyvärr bara Loka naturell. Hoppas det går bra för ers excellens." I det ögonblicket vet Tracius att det nog inte blir tal omnågot jobb. Han hade helt enkelt varit för bestämd. Och krävt något riktigt orimligt. Tänk så det kan gå.


What to choose? What to chooooose?

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå vad som hände vår historias huvudrollsinnehaverska. Efter att ha hört nyss nämnda skräckhistoria femtioelva gånger visste hon att hon skulle vara bestämd och resolut men inte, inte, kräva något konstigt. Problemet var bara att tentan som nyss hade skrivits hade visat sig vara ganska jobbig och stressande. Därav anländer flickan en smula uppjagad till intervjun på Stråhle, med en kanske aningen olämpligt hög adrenalinnivå. Detta resulterar i det första ödesdigra misstaget. Och man kan väl säga att det liksom satte nivån för resten av mötet. Efter att ha erbjudits kaffe svarar flickan nämligen med att genast avkräva värden inte bara kaffe utan även te, vatten "och allt annat ni har att komma med"! Ajajaj. Inte bra. Inte bra alls. Men, skam den som ger sig.

Så vår sagas antihjältinna repar nytt mod och tar ivrigt nya tag i kampen mot ödets nycker. Men, förgäves. Intervjuaren sätter plötsligt igång i ett vansinnigt tempo och formligen kastar fram fråga efter fråga om allt mellan himmel och jord till det intet ont anande intervjuoffret. Den stackars flickan börjar då staka sig. Och i enlighet med Murphys Lag om alltings jävlighet - att alla saker som möjligtvis kan komma att gå fel faktiskt kommer att göra det och på värsta möjliga sätt - går allt bara utför efter detta.

Inte nog med att hon stakar sig och framstår som oförmögen att föra ett normalt samtal utan att svälja halva meningar och slå knut på tungan så att det låter som om hon härmade en förlupen hamnarbetare från Trelleborg - hon väljer dessutom att konsekvent kalla byrån för ett annat namn än dess riktiga. I stället för Stråhle - ett aktat namn inom advokatvärlden - titulerar hon dem ny Stråhlen, som hon dessutom passar på att meddela att hon är verkligt "attraherad av". Ajajaj.

Och för alla er stackars ömsinta typer som tycker synd om den stackars flickan kan jag bara meddela att jag inte har någon tröst att bjuda er. När intervjun abrupt avbryts när tiden nått sitt slut eskorteras hon ut mot hissen. Bakom henne går HR-kvinnan och de två jurister som intervjuat henne. För att ta en sista chans och visa att hon åtminstone har en gnutta självdrift och oberoende går hon före de andra, hela tiden noggrann med att inte snubbla på de höga klackarna eller göra ens det minsta misstag. Nu har hon nämligen en plan. En riktigt smart plan dessutom. Eftersom hon har ganska lukrativa erbjudanden från andra storbyråer tänker hon nu spela ut dem mot varandra. Det är en desperat sista utväg för att rädda vad som räddas kan av en intervju som aldrig skulle ägt rum omedelbart efter en jobbig tenta. Men, det här är helt enkelt inte rätt dag för vår ömsinta flicka.

Fru Fortuna, ödets nyckfulla gudinna, snurrar på sitt hjul och det stannar på "Extremt oflyt och en jäkla massa jidder". Så, just när vår sagas ädla hjältinna mitt i steget vänder sig mot intervjuarna för att kasta fram sitt djärva förslag, just som hon gjort sig redo att ta steget in i lejonkulan, att möta sitt Waterloo, då lyckas hon gå rakt in i en fet betongpelare. Smack, säger det. I ett dåligt försök att dölja sin smärta försöker hon sig på ett leende, men de bara stirrar på henne. Tystnaden är så tjock att man kan skära den med en slö smörkniv. Det enda som hörs är hennes lågmälda gnyende av smärtan som orsakas av att i full karriär och med blicken åt ett helt annat håll ha gått huvudledes rakt in i en bärande obelisk till pelare.

[Harkel. Hr-hrm.]

"Nå, vi hör av oss. Hej."


Aj. Det gör ont.

Exeunt flicka per hiss.

Och så slutar vår saga. Eller.. nej, vänta. Det gör den inte alls. Den måste ju sluta lyckligt. Ja, och det gjorde den faktiskt också. Flickan i historien är nämligen, trots det märkliga intryck många nu fått av henne, en strålande begåvning såväl akademiskt som socialt. Så, hon fick kort därefter ett erbjudande från en kanske ännu mer attraktiv arbetsgivare - ingen mindre än Genuin Ondska & Girighet Advokatbyrå KB (GOG)  - just det, samma byrå som "K-B" och "Kimpa" så fatalt brände sina skepp hos. Och när hon nu hämtat sig från skallskadan orsakad av pelaromfamningen är allting bra igen.

Snipp, snapp, snut - så var sagan slut.

Och var har vi då lärt oss av detta? Jo, återigen, min kära vänner: vikten av att dubbelkolla! Denna gång att dubbelkolla att man inte går rakt in i en fet pelare på sin anställningsintervju. Hepp.