"When Adam delved and Eve span, Who was then the gentleman?[1]"
Broder/ Syster,
Det är en stor ära för mig att efter föregående krigshetsande och högeligen okristliga inlägg få restaurera mitt en gång så grundmurade men numera söndersmulade förtroende med ett av konservatism och konjaksklunkande inpyrt inlägg. Ni som av någon för mig fullkomligt outgrundlig anledning skulle kunna tänkas ogilla ett dylikt orerande gör bäst i att sluta läsa redan här. Men, som jag ju fått bekräftat gång efter annan så är det ju just därför ni läser mitt kvalmiga svammel på ericus.blogg.se. Inte sant? Jo, jag tänkte väl det. Så, läs på nu, traditionsvurmare, bakåtsträvare och framstegsskepticister.
Som den uppmärksamme läsaren redan läst mellan raderna har London inte bara bjudit på glittrande glamour, alepumpar och illaluktande snuskgubbar fastklämda med undertecknad i strömlösa tubvagnar utan även en hel del annat. En väldigt trevlig del av detta upplevdes för någon helg sedan. Det var den alltid lika fullifanige Carl-Axel som introducerade mig för en högaktningsfull herre vid namn Thor som i sin tur bjöd in oss båda till ett klint event med the Conservative Reform Group (Camerons glada gäng). Efter att ha mötts upp i skuggan av Nelsons kolumn (vars fundament som bekant gjöts av de Napoleons kanoner engelsmännen erövrade efter slaget vid Trafalgar) travade vi vidare till mötesplatsen, St Martins-in-the-Fields. Detta är en storslagen kyrka mer lik ett grekiskt tempel krönt av ett kyrktorn än en vanlig Guds boning. För den fundamentala särighetens skull var det konservativa konventet såklart inte förlagt till kyrkorummet i sig självt utan till kryptan inunder det. Spökligt? Kanske det, men fan så coolt. Med överpuliga snittar, moget vin och angenämnt sällskap var succén given.
Trafalgar Square, med National Gallery i fonden.
Likaledes storslagna och spöklika St Martins-in-the-Fields. Indiana Jones och fröken Croft skulle raidat stället omedelbart.
Men, som ni säkert anar slutar inte aftonens upplevelser här. I sann Ericusanda (ojojoj vilken självonani att använda ett sånt uttryck) slöt vi upp i nyvunna vänners lag för att fortsätta kvällen på the Carlton Club, en av Londons mest anspråksfulla och traditionsivrande gentleman’s clubs. Medlemskap är inte direkt något man förvärvar i en handvändning och således väldigt eftertraktat. Som tur är, eller rättare sagt var, hade våra värdar haft framförhållning nog att ärva sitt medlemskap från någon Lordsmässig farfar eller liknande. Eller helt enkelt kommit över det genom att bli rekommenderade av två Senior Fellows. Röda mattan rullades alltså ut utan att jag behövde nyttja min Demosthenesianska övertalningsförmåga.
Vårt lilla sällskap bestod, de omnämnda herrarna tre exkluderade, av två härligt brittiska jur stud-aristokrater med lätt släpande uttal, en armenskättad framtida parlamentsledamot, ett styck stormrik rysk oligarkson och två alldeles för överförfriskade svenska tjejer (ein bisschen peinlich, naja?). För att komma in krävdes såklart slirre slash fluga, vilket försågs de som saknade det. Stora salongen, dit vi styrde kosan, pryddes av viktorianska möbler i massiv ek, en monumental öppan spis där elden aldrig tycktes falna samt storvulna porträtt på gamla medlemmar, konungar och diverse skånska stormän(?). Stämningen var storslagen, konjaken av urminnes hävd fantastisk och cigarrerna skulle gjort självaste El Commendante sjukhusgrön av avundsjuka. Således - mina drömmars klubb.
C-A, Thor och på tok för berusad whatshername.
Gentlemannamässigt, komfortablet och alldeles... alldeles... "inpyrt", "unket" och således underbart!
”Aaaah, those were the days, old chaps”, är kanske inte direkt något man hör sådär överofta på Staffanstorps Nation (beryktade T-bar i Lund) men visst är det kul att få leverera en sån fras någon gång ibland. Och det fick man på the Carlton Club. Precis så mycket man ville. FYI så fick man även: ha fickur i stället för armbandsdito, tycka att allt var bättre på den gamla goda tiden och, inte minst, inlåta sig i diskussioner om Hobbes, Burke och maktskiftet i Sverige, vilket ju är en källa till inspiration för Camerons killar. Splendid indeed.
God save the Queen! Vilken republikan som helst skulle bli hard core rojalist på det här stället...
... eller bara förvandlas till en pompös, självupptagen och uti i yttersta fingerspetsarna kultiverad gentleman. Much like myself. (OBS! Klas och Harry: kolla magen!)
Sammanfattningsvis var det en kväll att minnas och i evinnerlig framtid ständigt bakåtsträva efter.
Aaaah, those were the days...
1. Först myntat av John Ball, engelsk präst och ledare i Stora Bondeupproret 1381. Han gav följande fortsatta rekommendationer för den planerade revolutionen: "... [we shall pursue our goals by] first killing the great lords of the realm, then slaying the lawyers, justices and jurors, and finally rooting out everyone whom they knew to be harmful to the community in future..."
