Brölloppsyra, patriarker och en svärdsbeväpnad brudgum
Så har då er egen Lev Nussimbaum återvänt från Eurasiens mytomspunna sagovärld. Väl hemma insjuknade dock er av mäktig mat och friskt vin hårt ansträngde upptäcksresande i en mystisk sjukdom. Den kaukasiska träskfebern spred sig som en löpeld genom min arma kropp och jag var chanslös mot dess onda behandling av min stackars pojklekamen. Ond, bråd slemfeber var mitt öde i ett par dagars tid. Nu blåser emellertid åter havets friska vind i mitt hår (lögn, snarare blåser unkna avgaser över min nystubbade hjässa). Nedan ämnar jag redogöra för mina upplevelser av ett visst georgiskt bröllopp.
Georgiska bröllop slår allt. Så enkelt är det. Sällan har väl någon skådat ett liknande spektakel i form av frosseri i underbara delikatesser, halsbrytande danser och kaukasisk operasång med 13 gubbar stark manskör. Lägg till detta storslagna framträdanden, mängder av dignitärer och den oemotståndliga atmosfären i ett äkta öststatslyxhotell (bruna träplastväggar, enorma kristallkronor och en fantastiskt stor festsal).
Ceremonin i kyrkan var förvånansvärt snabb, men icke desto mindre vacker. Självaste ärkepatriarken hade tagit sig upp till den gudomligt vackra kyrkan där brölloppet stod. Treenighetskyrkan ligger högst upp på en höjd i Tblisi, överblickandes den uråldriga staden med gyttret av människor där nere. Dagen till ära hade molnen från dagen innan skingrats och solen lyste över landskapet. Förutsättningarna var alltså perfekta. Efter att ha mässat, sjungit och läst psalmer över brudparet välsignades de av patriarken och hans medpräster genom att tre gånger träda runt altaret och sedan upp till ett kors vilket de kysste fromt. Med rökelsedimman tjock i luften vandrade sedan hela följet ut till väntande uppbåd med bilar vilka i karavan tokgalet fort körde oss till hotellet och festsalen.
Väl på plats tyngdes självklart mina näpna gosseskuldror av ansvarets tunga börda. Efter att ha tagit mod till mig axlade jag således det tunga anvsaret att hålla ett litet tal, som sig bör och bjudes av traditionen. Som jag redan redogjort för i förra posten är georgierna ena riktiga hejare på att utrbinga storvulna skålar. Mina talekonster var emellertid fortfarande en aning ringrostiga. För att inte tala om min georgiska, vilken begränsade sig till nyttiga termer som 'köttstycke', 'mycket gott' och 'det är en ära att få gästa er ridderliga boning'. Men, som talessättet mycket riktigt går, skam den som ger sig. Och inte f*n gav jag mig. Eder orientalist levererade nämligen ett med hjälp av en georgisk advokat komponerat bröllopstal som mot all min förmodan fick rungande hejarop och ovationer till gensvar. Inte för att jag inbillar mig att de förstod min georgiska, eller att jag lyckats memorera allting rätt för den delen, men det var nog tanken som räknades. Stolt som en äromässigt upprättad Demosthenes stod jag i alla fall där med mikrofonen i hand och utbringade ett avslutande 'Gagimardjoht'!. Aleko (brudgummen) stegade resolut fram, omfamnade mig och med handen på svärdsfästet (!) sade han att jag var hans mycket gode vän och att vi nu skulle dricka tillsammans. Med tanke på att han var beväpnad med svärd var det bäst att hålla med. Och en sån kväll det blev.
Sammanfattning: Minns ni midvinterblotet hos kung Harald i Röde Orm? Tänk er det, fast på ett obegripligt språk och uppe i de kaukasiska bergen i stället för på jyllands leriga åkrar. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle förlöpa. Döm om min förvåning när festen i stället avlöpte helt utan fäktning, blodshämnd eller utropande av en ny utbrytarrepublik. Något besviken (framförallt över att ingen bröt loss en ny stat), men väl så lättad, avnjöts denna storslagna afton vid god vigör och med glatt humör. Aaaahh, det var goda tider.
Nu är man emellertid åter i väst, med allt vad det innebär av skolgång, utgång och Hallengreniansk holmgång. Och här blir man väl ett tag till. Åtminstone tills man hittar en georgisk flicka att äkta. Då är ni alla bjudna på skånsk-georgiskt bröllopp i utbrytarrepubliken Lund.
Tills dess,
Pax vobiscum.
Ericus.
Familjen Egutiae (Maya, Sozo, Eka, Koka), stolta över sin lilla Eka. Familjen är sannerligen de mest underbara av värdar.
Ekan och Konstantin "Koka" Egutiae. De är rejäla grabbar de där georgierna.
Brudens följe, idel vackra damer.
Aleko och Eka på väg till kyrkan.
Bygget av världens störtsa ortodoxa kyrka finansieras av en georgisk mecenat vid namn Ivanejashvili. Hittills har den kostat 330 miljoner svenska kronor. Ganska mäktig känsla att följa brud och brudgum på deras väg till Herrens hus.
Guglielmus d y himself framför Georgiens mäktiga fana som nu skänker en aura av nyorientalism till mitt heltäckningsmattsförsedda sovrum här i London.
Georgiska bröllop slår allt. Så enkelt är det. Sällan har väl någon skådat ett liknande spektakel i form av frosseri i underbara delikatesser, halsbrytande danser och kaukasisk operasång med 13 gubbar stark manskör. Lägg till detta storslagna framträdanden, mängder av dignitärer och den oemotståndliga atmosfären i ett äkta öststatslyxhotell (bruna träplastväggar, enorma kristallkronor och en fantastiskt stor festsal).
Ceremonin i kyrkan var förvånansvärt snabb, men icke desto mindre vacker. Självaste ärkepatriarken hade tagit sig upp till den gudomligt vackra kyrkan där brölloppet stod. Treenighetskyrkan ligger högst upp på en höjd i Tblisi, överblickandes den uråldriga staden med gyttret av människor där nere. Dagen till ära hade molnen från dagen innan skingrats och solen lyste över landskapet. Förutsättningarna var alltså perfekta. Efter att ha mässat, sjungit och läst psalmer över brudparet välsignades de av patriarken och hans medpräster genom att tre gånger träda runt altaret och sedan upp till ett kors vilket de kysste fromt. Med rökelsedimman tjock i luften vandrade sedan hela följet ut till väntande uppbåd med bilar vilka i karavan tokgalet fort körde oss till hotellet och festsalen.
Väl på plats tyngdes självklart mina näpna gosseskuldror av ansvarets tunga börda. Efter att ha tagit mod till mig axlade jag således det tunga anvsaret att hålla ett litet tal, som sig bör och bjudes av traditionen. Som jag redan redogjort för i förra posten är georgierna ena riktiga hejare på att utrbinga storvulna skålar. Mina talekonster var emellertid fortfarande en aning ringrostiga. För att inte tala om min georgiska, vilken begränsade sig till nyttiga termer som 'köttstycke', 'mycket gott' och 'det är en ära att få gästa er ridderliga boning'. Men, som talessättet mycket riktigt går, skam den som ger sig. Och inte f*n gav jag mig. Eder orientalist levererade nämligen ett med hjälp av en georgisk advokat komponerat bröllopstal som mot all min förmodan fick rungande hejarop och ovationer till gensvar. Inte för att jag inbillar mig att de förstod min georgiska, eller att jag lyckats memorera allting rätt för den delen, men det var nog tanken som räknades. Stolt som en äromässigt upprättad Demosthenes stod jag i alla fall där med mikrofonen i hand och utbringade ett avslutande 'Gagimardjoht'!. Aleko (brudgummen) stegade resolut fram, omfamnade mig och med handen på svärdsfästet (!) sade han att jag var hans mycket gode vän och att vi nu skulle dricka tillsammans. Med tanke på att han var beväpnad med svärd var det bäst att hålla med. Och en sån kväll det blev.
Sammanfattning: Minns ni midvinterblotet hos kung Harald i Röde Orm? Tänk er det, fast på ett obegripligt språk och uppe i de kaukasiska bergen i stället för på jyllands leriga åkrar. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle förlöpa. Döm om min förvåning när festen i stället avlöpte helt utan fäktning, blodshämnd eller utropande av en ny utbrytarrepublik. Något besviken (framförallt över att ingen bröt loss en ny stat), men väl så lättad, avnjöts denna storslagna afton vid god vigör och med glatt humör. Aaaahh, det var goda tider.
Nu är man emellertid åter i väst, med allt vad det innebär av skolgång, utgång och Hallengreniansk holmgång. Och här blir man väl ett tag till. Åtminstone tills man hittar en georgisk flicka att äkta. Då är ni alla bjudna på skånsk-georgiskt bröllopp i utbrytarrepubliken Lund.
Tills dess,
Pax vobiscum.
Ericus.
Familjen Egutiae (Maya, Sozo, Eka, Koka), stolta över sin lilla Eka. Familjen är sannerligen de mest underbara av värdar.
Ekan och Konstantin "Koka" Egutiae. De är rejäla grabbar de där georgierna.
Brudens följe, idel vackra damer.
Aleko och Eka på väg till kyrkan.
Bygget av världens störtsa ortodoxa kyrka finansieras av en georgisk mecenat vid namn Ivanejashvili. Hittills har den kostat 330 miljoner svenska kronor. Ganska mäktig känsla att följa brud och brudgum på deras väg till Herrens hus.
Guglielmus d y himself framför Georgiens mäktiga fana som nu skänker en aura av nyorientalism till mitt heltäckningsmattsförsedda sovrum här i London.
Kommentarer
Trackback
