[Et's a fekkin Gennis, laaad!]
Guinness på er!
Efter att trots allt ha överlevt den vedervärdiga eurasiska träskfebern och dess nästan ännu otrevligare efterdyningar började jag känna mig redo för ännu lite resande. Denna gång styrdes den alltid lika ressugna globetrotterkosan till Irland och Dublin. Men varför, frågar sig den uppmärksamme läsaren (om det nu finns någon sådan som faktiskt läser den här smörjan) åka till det sönderregnade potatislandet med alla svältkatastroferna och för många rödhåriga terrorister? Svaret är att denne påg inte bara har skånskt och svenskt blod flytandes i ådrorna utan även iriskt. Farmor släkt heter som bekant Törner vilket var en försvenskning av Turner, härstammandes från en irländsk skeppsgosse vid ett brittiskt fartyg som någon gång i mitten på 1600-talet anlöpte Göteborgs hamn. Gossen såg Sveriges förlovade skönhet, jämförde den med de irländksa flickornas fulhet och hoppade i land. Tack och lov för det, för då fick jag en god anledning att åka till Dublin och dricka en jäkla massa Guinness.
Matte styrde upp resan med vederbörlig exakthet och en ihärdig kompromisslöshet i jakten på den mest effektiva formeln för en lyckad resa. Det gick vägen, som vanligt. Med oss hade vi James nr. 1, en mattelärare och tillika superbritt, samt James nr. 2, en högst osannolikt musikalisk banker med trubadurens alla laster. Mot oss hade vi ett tusental pints Guinness, en underbart trevlig och gemytlig småstad till huvudstad samt ett hostel som likt allt annat nuförtiden luktade härsket öl, ryssar och kiss.
Dublin visade sig vara riktigt trevligt, invånarna lika så. Jag har alltid varit anhängare av den från gudarna nedräckta sanningen att en människas godhet är en funktion av hennes fulhet. Och inte f*n fick jag fel den här gången heller. Alla i Dublin var nämligen jättesnälla och ömhjärtade. Med detta som utgångspunkt gav vi oss i färd med att dricka oss mätta på Guinness. För att göra detta på bästa sätt lät vi apostlahästarna i galopp föra oss till the Guinness storehouse, ett ofantligt stort gammalt bryggerikomplex som, tro det eller ej, är Dublins överlägset största turistattraktion. Hela stan är nämligen uppbyggd kring det faktum att varenda djäfvul tycks leva på Guinness och the occasional fårmage. Det var verkligen en lajbans upplevelse att se hur man går tillväga för att få ner tre limpor rågbröd i ett ölglas.
Efter att ha kutat runt på muséet och bl.a. fått reda på varför Guiness botar cancer, hur viktigt det är att dricka ofta och mycket och inte minst hur Guinness skall ge världens alla svältande barn öl för dagen, så avslutade vi trippen med en stor iskall pint uppe i den högst välvårdade skybaren.
På aftonen åt vi irländsk husmanskost på ett hak där det spelades keltisk trubadurmusik (turistfällevarning) vilket var riktigt gott. Mot all förmodan smakade det inte Guinness. Snabbt som attan såg vi alla dock till att beställa in ett par pints med den bruna sörjan. Mmmmm... Man kan ju inte äta en full bondemåltid utan att dricka en sådär fem, sex stycken måltider därtill.
Efter maten gjorde vi dock misstaget att fråga servitrisen om några klina klubbar i närheten. Visst kunde hon rita en liten karta och beskriva exakt vart vi skulle gå, lät hon oss veta med ett illasinnat leende. Instinktsfull jägare, afroindian och fullpackad med manlig intuition som jag är anade jag genast oråd. Och mycket riktigt valde hon att ge oss fyra killar vägbeskrivning till en allout bögbar. Vi föredrog dock de lite mer heteronormativa ställena och begav oss följdriktligen till ett ställe där man slogs med knytnävar, danska skallar och ölglas som hela karlar och inte med örfilar som kvinnfolk. När första fighten bröt ut stod de krigiska kelterna och hejade på (vakterna inluderade) och klappade takt. Två enorma rugbyspelare dansade knytnävsdans. Tyvärr vågade jag inte mig på att fota spektaklet, av rädsla för att behöva utdela dödliga judohugg och tvingas fly landet innan kvällen var till ända. Sen gladdes vi åt att vi var snyggast på stället, tills gryningen kom och vi gick för att ta igen oss på vårt ryssdoftande kisshostel.
Det var Dublin det. Nu har jag åtminstone blivit lite klokare på mitt eget beteende. Det tycks ligga i mina gener att bete mig som en kelt. Men särskilt mycket iriskt blod har jag nog ändå inte i ådrorna, där flyter numera mest mörk, mörk Guinness.
Med hopp om snar bättring och en god första advent!
Kärlek,
Ericus.
Och så, lite bilder som inte passade in ovan...
[OBS! Internt!] Den här tillägnas Harry och Svalle! Se så oerhört glad jag blev när jag hittade the writing on the wall. Rätt antal appar oxå. Stort som bara den!
Going back to my roots, calling Africa, nej, Ireland menar jag ju. Utanför St Patrick's Cathedral. Mäktigt.
Eller inte.
Efter att trots allt ha överlevt den vedervärdiga eurasiska träskfebern och dess nästan ännu otrevligare efterdyningar började jag känna mig redo för ännu lite resande. Denna gång styrdes den alltid lika ressugna globetrotterkosan till Irland och Dublin. Men varför, frågar sig den uppmärksamme läsaren (om det nu finns någon sådan som faktiskt läser den här smörjan) åka till det sönderregnade potatislandet med alla svältkatastroferna och för många rödhåriga terrorister? Svaret är att denne påg inte bara har skånskt och svenskt blod flytandes i ådrorna utan även iriskt. Farmor släkt heter som bekant Törner vilket var en försvenskning av Turner, härstammandes från en irländsk skeppsgosse vid ett brittiskt fartyg som någon gång i mitten på 1600-talet anlöpte Göteborgs hamn. Gossen såg Sveriges förlovade skönhet, jämförde den med de irländksa flickornas fulhet och hoppade i land. Tack och lov för det, för då fick jag en god anledning att åka till Dublin och dricka en jäkla massa Guinness.
Matte styrde upp resan med vederbörlig exakthet och en ihärdig kompromisslöshet i jakten på den mest effektiva formeln för en lyckad resa. Det gick vägen, som vanligt. Med oss hade vi James nr. 1, en mattelärare och tillika superbritt, samt James nr. 2, en högst osannolikt musikalisk banker med trubadurens alla laster. Mot oss hade vi ett tusental pints Guinness, en underbart trevlig och gemytlig småstad till huvudstad samt ett hostel som likt allt annat nuförtiden luktade härsket öl, ryssar och kiss.
Dublin visade sig vara riktigt trevligt, invånarna lika så. Jag har alltid varit anhängare av den från gudarna nedräckta sanningen att en människas godhet är en funktion av hennes fulhet. Och inte f*n fick jag fel den här gången heller. Alla i Dublin var nämligen jättesnälla och ömhjärtade. Med detta som utgångspunkt gav vi oss i färd med att dricka oss mätta på Guinness. För att göra detta på bästa sätt lät vi apostlahästarna i galopp föra oss till the Guinness storehouse, ett ofantligt stort gammalt bryggerikomplex som, tro det eller ej, är Dublins överlägset största turistattraktion. Hela stan är nämligen uppbyggd kring det faktum att varenda djäfvul tycks leva på Guinness och the occasional fårmage. Det var verkligen en lajbans upplevelse att se hur man går tillväga för att få ner tre limpor rågbröd i ett ölglas.
Efter att ha kutat runt på muséet och bl.a. fått reda på varför Guiness botar cancer, hur viktigt det är att dricka ofta och mycket och inte minst hur Guinness skall ge världens alla svältande barn öl för dagen, så avslutade vi trippen med en stor iskall pint uppe i den högst välvårdade skybaren.
På aftonen åt vi irländsk husmanskost på ett hak där det spelades keltisk trubadurmusik (turistfällevarning) vilket var riktigt gott. Mot all förmodan smakade det inte Guinness. Snabbt som attan såg vi alla dock till att beställa in ett par pints med den bruna sörjan. Mmmmm... Man kan ju inte äta en full bondemåltid utan att dricka en sådär fem, sex stycken måltider därtill.
Efter maten gjorde vi dock misstaget att fråga servitrisen om några klina klubbar i närheten. Visst kunde hon rita en liten karta och beskriva exakt vart vi skulle gå, lät hon oss veta med ett illasinnat leende. Instinktsfull jägare, afroindian och fullpackad med manlig intuition som jag är anade jag genast oråd. Och mycket riktigt valde hon att ge oss fyra killar vägbeskrivning till en allout bögbar. Vi föredrog dock de lite mer heteronormativa ställena och begav oss följdriktligen till ett ställe där man slogs med knytnävar, danska skallar och ölglas som hela karlar och inte med örfilar som kvinnfolk. När första fighten bröt ut stod de krigiska kelterna och hejade på (vakterna inluderade) och klappade takt. Två enorma rugbyspelare dansade knytnävsdans. Tyvärr vågade jag inte mig på att fota spektaklet, av rädsla för att behöva utdela dödliga judohugg och tvingas fly landet innan kvällen var till ända. Sen gladdes vi åt att vi var snyggast på stället, tills gryningen kom och vi gick för att ta igen oss på vårt ryssdoftande kisshostel.
Det var Dublin det. Nu har jag åtminstone blivit lite klokare på mitt eget beteende. Det tycks ligga i mina gener att bete mig som en kelt. Men särskilt mycket iriskt blod har jag nog ändå inte i ådrorna, där flyter numera mest mörk, mörk Guinness.
Med hopp om snar bättring och en god första advent!
Kärlek,
Ericus.
Och så, lite bilder som inte passade in ovan...
[OBS! Internt!] Den här tillägnas Harry och Svalle! Se så oerhört glad jag blev när jag hittade the writing on the wall. Rätt antal appar oxå. Stort som bara den!
Going back to my roots, calling Africa, nej, Ireland menar jag ju. Utanför St Patrick's Cathedral. Mäktigt.
Eller inte.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Ericus sinne för ironi är subtilt. För anledningar till att åka till Irland kan knappast saknas.
Allt utanför den gröna ön är som utländskt (läs icke irländskt) bacon, det vill säga att det inte är mycket bevänt med det för att tala med Flann O'Brien.
Flyann O'Bryan
Postat av: Harry
Apapapap! Äntä Däy! Love u my brotha from anotha motha!
Trackback
