Ericus i Nevjork

Det händer ibland att man träffar på verkligt konstiga människor. Likaså händer det ibland att man träffar på riktigt överkonstigt supermärkliga människor. Och någon gång, sådär vart annat eller vart tredje år, händer det till och med att man stöter på så fantastiskt mongovrickat särigt konstiga människor att man undrar om de ens är just människor. Den senaste tiden har inflationstakten i konstigheterna varit enorm. Om detta må jag berätta. Alltså, till tokarna - de konstiga människorna med vilkas öde mitt eget tycks för evinnerlighet sammanflätat.

Till att börja med vill jag introducera Anders [Ånnöh's]. Anders är dansk, überblond och handlar med enorma mängder olja. Han har figurerat på bloggen tidigare, men har kanske aldirg riktigt fått den introduktion han förtjänat. Men, nu är det dags. Denne märklige dansk är lika mycket en genuint superdansk dankslagare med en ständig handbayer i högsta hugg som han är en inkarnation av Ernest Hemmingway. Kort och gott: en öldrickande Amalienborgvagabond och världsvan globetrotter i ett. Storviltjakt och Christiania förenat. Äventyraren som tar en beduinkaravan genom Saharas livsfarliga ökenhetta och den Danebrogsbärande ölrusiga rooliganen i en ohelig allians - förkroppsligad i Anders spensliga lekamen.

Hursomhaver, så begav det sig så att Anders och Ericus skulle till Fabric för att svinga de lurviga till de ljuva tonerna av Felix the Housecat. Kvällen inleddes med noga avvägt ölande och kikande på danska humorprogram som exv. Bamse og Kylling, Dolph och inte minst Hanne og Lotte.



Det enda av detta som jag med stoltheten i behåll kan rekommendera är Dolph. Det är en två meter hög flodhäst med pungbråck och som beväpnad med ett basebollträ och en skön dansk impulsivitet glider runt och är allmänt gemen (bl.a. slår han sönder ett dockhus för att dockorna är metrosexuella och för att männen bär sandaler). Dolphs vårdare har det inte lätt.


Dolph - en global ambassadör för Danmark. Snacka om gott föredöme.

Bortsett från detta glädjens danska bud lät Anders glatt meddela att han bara ska trejda olja i ett drygt år till och sedan ta hela sin oljeförmögenhet och investera i mörka Afrika, närmare bestämt i Ghana. Dit han för övrigt tänker flytta. Han har nämligen lärt känna Obasonjos (Nigerias oljerike och tillika genomkorrupte president) dotter här i London. Nu vankas det tydligen big business med det svarta guldet. Danmarks Hemmingway är på g. Så lät det iaf efter ett par tuborg guld...

Efter att ha berikats med denna genom sekler och (de)generationer nedärvda danska vishet valde jag att låta Ernst Hugo gestalta mina känslor inför Dansken, i form av svenske överläkare Helmer: "Danskjävlar!". Kvällen slutade i extas på Fabric, vad annars. Huskatten har blivit lite gammal, men fan vad han kan spela fortfarande. Ont i benen i ett par dagar var det värt. Lätt.

Jodå. Husmissen har fortfarande takterna inne.


För de riktigt insnöade finns ju alltid ett dark room att snöa lite till i. Stackars förstörda människor. Här huserade Simian Mobile Disco.


Dansk Hemingway och gladlynt Erik här porträtterade mot en fond av postmodern kosmopolitisk sexualdekadens.

Okej, Anders är trots alla egenheter tämligen normal. En riktigt bra kille. Åtminstone om man jämför med tokfan jag träffade på Tesco (matbutik) härförleden. När jag står i kön till kassorna ser jag i ögonvrån hur någon slags tossighet håller på att utspela sig snett bakom mig. Jag vänder mig om och där står en spritt språngande livs levande dåre. Han fäktar vilt med armarna, ser sådär allmänt galen ut, med sina rödsprängda ögon och vildvuxna korpsvarta mellanösternhår och nittondagarsstubb. Jag försöker undvika att titta på honom och till varje pris avvärja varje försök från hans sida till ögonkontakt. Men, likt en hök (en helt jäkla bindgalen hök) ser han min nyfikenhet och hoppar plötsligt i ett vilt krumsprång fram till min sida och ställer sig där. Först säger han ingenting. Sen säger han ingenting. Och sen, likt en mänsklig Heinzflaska så säger han i ett makalöst ordflöde helt plötsligt a l l t och lite till. Men, självklart säger han det inte till någon som är närvarande. Han säger det till sin mamma. Saken är bara den att han står där med tossaglimt i ögonen och någon mamma till denna förlupna galenpanna verkligen icke står att finna. Åtminstone inte i Tescokön. Så, där står man. Med en tokfan till vänster som orerar högt om att hans mamma minsann sagt till honom att inte ta emot mer kontakt från "dem". Hela tiden refererar han till "dem". Jag undrar stilla om "de" är Tescopersonalen, men det skulle jag naturligtvis inte ha gjort. Tänk så man kan ha. Det visar sig att jag, er alldeles egne Ericus, tydligen också är en köttslig representant för "dem". Tossaglimten blänker till och dåren blottar sina vassa huggtänder. Jag ger säkerhetsvakten som hela tiden funnits inom betryggande avstånd med batongen i högsta hugg ett menande ögonkast: "Nu, för fasiken, drämm till fanskapet i skallen så jag inte blir uppäten". Men, vakten är som lamslagen. Han låtsas som om han inte ser mig. Precis när jag sett mitt unga liv passera revy för mina tårfyllda ögon och jag gjort min frid med Gud bestämmer sig emellertid galningen för att avvika. Snabbt som ögat (dvs skitsnabbt) glider han ut ur affären och försvinner spårlöst. Puts väck. Never to be seen again. Some scary shit alltså. Vilken dåre. Fullblodsmongo utan tvekan.

Vad som var mindre skrämmande, men desto mer lustigt var en enormt stor afrikan som häromdagen stod och såg farlig ut på ett gathörn inte så långt hemifrån. Han var stor som ett hus och såg ut att väga minst 200 kilo muskler. Vi snackar Belgian blue - the Carribean Way. Först tänkte jag i min fördomsfulla men pragmatiskt-realistiskt inriktade tankevärld byta trottoar för att undvika den hotfulla gestalten som blockerade min väg avisktligt. Jag han dock inte tänka mycket längre än så innan han vände sig mot mig och stirrade stint in i mina oskuldsfulla blåa ögon. I stället för att uttala ett gutturalt "Gimme your fakkin wallet, you twat - and while you're at it, bend ova!" sade han helt vänligt och med den roligaste och minst maskulina piprösten jag hört sen jag var sju och svalde helium från McDonaldsballonger "Excuse me sir, would you mind filling in a market research form?". Det var the return of the kastratsångare. Tvåan. Skräckslagen skakade jag bara på huvudet samtidigt som mitt ack så välutvecklade skrattcentrum i främre pannloben frenetiskt började sända flabbsignaler till min mun. Jag hade bara hunnit ett par steg när jag började gapflabba. Lyckades dock svälja halva flabbet, vilket oturligt nog i stället resulterade i ett par timmars tokhicka. Men, vadfan, lite besvär får det väl vara värt att höra världens mest otippade falsett från världens svartaste och farligaste man? Just det. (Hick!)

Och så, till en riktigt obehaglig upplevelse. Den utspelade sig igår när jag lyckats släpa mig till mitt gymnasium för att helbregda min ömmande lekamen. Som alltid var gymmet fullt med allsköns folk från världens alla hörn. Det är alltid god stämning och folk är schyssta mot varandra. Mkt utbytesstudenter och sådär. Igår var där dock en yngling av förmodad pakistansk börd som inte var särskilt trevlig och vars närvaro genast lade sorti på stämningen. Han hade nämligen den fullkomligt barbariska och vidriga smaken att glida runt därinne i en svart huvtröja med en stor stiliserad bild på Osama bin Laden och texten "It is an honour to fight and die in the name of Islam". Det var det jävligaste jag sett på länge. Och då e man van att åka tunnelbana med islamister som man vet sympatiserar med självmordsbombningarna 2005 som dödade 52 oskyldiga Londonbor och skadade över 700 andra, många med avslitna armar och ben som följd. Jag blev så fruktansvärt förbannad, inte bara för att aset gick runt med en sån tröja på mitt gym utan lika mycket för att det nu anses så politiskt korrekt att vara terrorist att man de facto kan gå runt så utan att bry sig. Hur jäkla långt ska multikulturalismen och kulturrelativismen få gå? Helt sjukt.

På väg hem gick jag förbi Russel Square station. Där brändes oskyldiga människor till döds av smält plast och metall för ett och ett halvt år sedan. Andra förlorade armar och ben, fylldes med splitter, spik och järnkulor från konverterade muslimen Germaine Lindsays självmordsbomb. Då tänkte jag på Shezhad Tanweers, en av islamisterna, egna ord: "Vi är till 100% dedikerade till Islam. Vi älskar döden mer än ni älskar livet." Och tyvärr, hade han väl rätt, eftersom vi fan håller på att ge upp.


Skön tolerans vid en muslimsk demo i London förra året. Som Dubya brukar säga: "this great religion of peace".

Men Ericus ger fan inte upp! Jag kämpar vidare mot islamism och totalitarism och ger mig inte förrän jag vunnit. Sådetså.

Nu ska jag gå och möta Harem som flugit hit för besöka sin ömsinte Ericus. Jäääääääää!