Ericus i Nevjork

Bonsoir!

Högt och lågt ärade vänner världen över,

Nyss hemkommen från en makalös dag av vansinnesåkning utför Europas högsta bergs, Mont Blanc, snötäckta branter är det med darr i benen, lätt flackande blick och kompromisslös alpeufori jag skriver dessa rader. Ekan befinner sig nämligen i utförsåkarmeckat Chamonix där han hälsar på sin skibummande lillsyrra.

Systern i fråga, Anna, går i äldstebrors noga utstakade pjäxspår och ägnar en hel sässong åt dödsföraktande skidåkning i alperna. Efter att ha lärts upp av den bästa skidåkare jag vet, bror min (hoppas nu genom detta otillbörliga fjäsk slippa det obligatoriska lillebrorsstryket på söndagmorgonen), går hennes tokåkning verkligen inte av för haggor. Som en blixt drar hon förbi alla veckoluffare och undertecknad börjar få svårt att hänga med. Besvärande nog känns det inte det minsta självbildtskränkande att lillsyrran drar ifrån sin storebror - tvärtom är det med stolthet i mitt ack så hårlösa bröst jag upplever hur man lämnas lipandes, hostandes och blödandes i en hög med uppsprutad snö medan Anna flyger fram mellan klipporna långt där nere, med skidorna som vingar, tossig som få.

Men vad är det då, förutom underbar skidåkning, världens vackraste berg och obegränsad tillgång till det ljuva ostätande vitlökslivet i La france, som får en frisk människa att utsätta sig för säsongandet? Vad är det som driver unga, framåtsträvande män och kvinnor, som skulle kunna leva sunt, fräscht och exklusivt, att i stället välja sunkiga överbefolkade mögelboenden, Adolf Eichman-inspirerade arbetsgivare och en diet bestående av torra gamla ostkanter, rödvinsslattar och baguettesmulor? Ja, det vetefan...

Att sedan göra en hel säsong i gå-på-offentlig-toalett-utan-att-tvätta-händerna-landet numero uno - Frankernas Gudsförgätna rike - det visar ju på total likgiltighet inför allt vad livskvalitet och den mest grundläggande minimumkomfort heter.

För vad är egentligen dealen med frallorna? Varför tvättar de inte händerna när det varit på toa? Varför luktar de kopiöst mycket svett? Varför vill de döda dig med sina nyvässade skidstavar i liftkön? Jag menar, tyskarna e ju mästare på den nobla sporten liftköträngsel men de kanske på sin höjd folkmördar dig litegranna, frassarna däremot sticker ner dig med sina bajonettstavar som den simpla skidluffare du är. Sen chillar de på en kaffe. The bastards.

Dessutom har de mage nog att hitta på de mest sjuka orden i världen. Eller vad sägs om att istället för att använda det internationellt så gångbara ordet "hippie" använda den franska motsvarigheten "baba-cool"? Helt vansinnigt. Och video, vet ni vad videobandspelare heter? "Magnetoscope". Ren och skär idoiti.

Trots alla dessa vedervärdiga laster måste jag dock ge baskerbärarna en del kredit. De har trots allt lagt grunden för fantastiskt mycket kultur, ett underbart kök och inte minst spridit snöätandets ädla konst över hela världen. Visste ni inte det? Frapparna äääääälskar att tugga vitt vatten. Det märkte jag en dag i liften. Mittemot mig satt fyra stycken superposha franska tanter. De hade de obligatoriska flashiga solglajorna, de välmanekyrerade naglarna och asklina pannband. Dessutom rökte de oavbrutet - långa smala cigg med stickande lukt. Precis som fransyskor skall vara. Så tänkte jag iaf. Fram till dess att en av dem bestämde sig för att förgylla sin tillvaro med att tugga lite snö. Hon tog helt sonika en knippa snöslask från sina skidor och stoppade i den läppstiftomgärdade munnen. Tugg, tugg, tugg. Svälj. Mmmmmm. Mumma. Till min förvåning reagerade dock inte de andra damerna med förfäran utan snarare med förtjusning - deras väninna hade hittar en ny maträtt. Glatt började nu alla tugga neige och glatt jämföra vems skidsnö som smakade bäst. En helt underbar episod.

Men, men, nog om detta. Nu är det dags för er Ericus att sätta på sig festpaltorna igen. Efter gårdagens danskfest hemma hos Anders Oljesheik var det tufft att stiga upp i morse. Trots det är det nu dags att rycka upp sig och ge sig i kast med Londonnattens demoner. Lägesrapport kommer. Var så säkra.

Tills vi möts igen,

Adieu.

Erik.

Syrrovich. Lika söt som alltid.


Chamonix i ett nötskal. Stort franskt bröllopp i kyrkan, skidåkare med laggen på axlarna och allt mot fonden av mäktiga bergsmassiv.


Mont Blanc-massivet. Mäktigt.


Men, inte fan skrämmer det herr Hallengren himself. Me run tings, tings na run me!


Vad som däremot skrämmer livet ur mig är gentlemannen till höger i bild. Snacka om franskt skidmode at its finest. Vi snackar all-out helkroppsoverall med vadderade muddar, neonfärgad schackrutsmönstrad flufftopp, livsfarligt långa skidor och inte minst en dödsföraktande kepsmössa som killen rockar med en lika självsäker som blodtörstig blick. Märk även den rovdjursaktiga fysiken - den välutvecklade atletiska överkroppsmuskulaturen som förstärker intrycket av en kille som vet vad han vill. Ett riktigt monster i backen alltså. Och i bingen.

Jean-Roberts kläder kommer från Gucci. Skidorna är designade av Prada. De gulglasade gogglarna är från 1700-talet.


Ok. Nog för att vi visste att frassarna var ena perversa rackare - men det här tar fantamig priset! Vad exakt vill de säga med den här bilden? Varken nyttigt eller hetronormativt ser det iaf ut att vara. Stackars frallar. Hoppas ingen lyder order iaf...

Nyheten om orsaken till den unge herr Harrys hybris bör vid det här laget ha nått allmänhetens bredaste lager. Från att till en början bara ha diskuterats i skymundan på de mer nobla institutionerna och undangömda salongerna i vårt samhälles hemligaste sammanslutningar och sällskap talar man nu om det på parkbänkar och fyllegubbspubar världen över. Men, för er förtappade stackare som varken nås av djungeltrummans idoga dunkande eller appostens håriga budbärare lovar nu Ericus att stilla er nyfikenhet genom en lika grundlig som vederhäftig redogörelse.

Mina damer och herrar, jag ger er ... [trumvirvel] Harrys hybris!

Harem. Smaka bara på namnet. What a guy. Alla ni som haft äran att slå dank, byta ord eller helt enkelt samspela med honom på den Kirkukska hästpolobanan vet att denne kurdpojkes liv de senaste åren kännetecknas av en enda sak - ständigt umgänge med Mulla Ågren. Vi vanliga dödliga som tror att vi efter en misslyckad tentamen eller ett par dumma ord i onykterhetens tjänst har upplevt ångest vet uppenbarligen inte vad vi talar om. Men, Harry vet. Han vet allt för väl vad det innebär att spendera dag efter dag under täcket - ensam - på jakt efter en bättre mental hälsa (eller åtminstone lite bättre navelludd). Ångest är bara förnamnet.

Trots fantastiska meriter - såväl akademiska som extrakurikulära... trots makalösa framgångar inom föreningsliv och kurdiska nationalsporter (såsom "fårätning med liten sked", "sätt svansen på Bathpartistgrisen" och klassiska "torka turken")... och trots en enastående fördelaktig faiblesse för galna upptåg och makabra framträdanden (vem minns t.ex. inte framförandet av "Åh, jag klär mig uti rooosa" i både tid och otid, samt alla spontana utbrott i Kristina från Duvemålas "Han kom med mig" - tiotusentals oktaver gayigare än någonsin en Jöbacksk bögserenad?)... så har vår välkammade vän ändå inte lyckats göra sig av med sin ångest. Fraser som "vad fan vill Carl Linderoth", "jävla APAPAP" samt "mitt liv e förstört" är inga vi glömmer i första taget. De är alla myntade, väl använda och numera totalt utslitna av Harem. Stackars sate...

Just det. "Det går bra nu" dånar som bakgrundssoundtrack när denne skägglöse dundergud går av sitt privata jet på London City Airport och den röda mattan rullas ut. Iförd inget annat än en slängcape av japanskt siden och ett par diamantbeklädda solbrillor av märket Bucci (köpta på Statoil i Rosengård) äntrar Harry Hybris scenen - likt den klanderfulla primadonna vi alla vet att han ytterst ute är.

Tillsammans hade vi en riktigt fantastisk helg i Londonium.

Så, tack, alla ni HR-människor och kurdrekryterare, för att ni gjort inte bara Harrys utan kanske framförallt alla hans vänners liv så mycket ljusare! Aldrig mer ska vi få höra honom beklaga sig över sin ständiga ångest.

Nu återstår bara för den lille gynnaren att välja vem han vill jobba hos. Och i vilken stad han vill jobba. Men hur fan ska han kunna välja det? Och med så kort varsel? Hur ska detta gå till???

Aaaaaah - beslutsångest!!

Kära supporters av uppfuckade ansökningsförfaranden och pinkivande skadeglädjemarodörer,

Det är en stor, enorm, ja rentav oerhörd ära för mig att här på ericus.blogg.se få presentera den rafflande fortsättningen i den följetong som genererat de högsta besöksantalet hittills. Givetvis vet ni vad jag talar om. Ni vet vad det handlar om. Alla ni trogna Ericus-fantaster förstår genast vilken vedermödans väg jag tänker fortsätta trampa upp och plöja mig fram på - just det - vi snackar naturligtvis JOBBSÖKARKAPSEJSANDETS ädla men ack så förhatliga stig.

Denna gång är det emellertid varken "Kimpa", "K-B" eller "Mr McKillen" som lyckats med konststycket att uppfucka det ouppfuckbara. Denna gång är det nämligen någon som, om möjligt, står mig ännu närmare än dessa höga herrar. Det rör sig nu om en alldeles särskilt underbar person vars namn, yrke och uppehållsort jag av risk för represalier mot henne inte kan yttra. Men, visst fasiken lyckades hon fucka upp det rejält...

Som ni säkert redan vet är det en riktig pangpingla vi snackar om. Världens bästa flicka helt enkelt. Men, bara för att man är oerhört populär hos en vurmande Ericus betyder det inte att man kan bete sig hursomhelst på en anställningintervju. Nu vet jag iofs inte om flickan i fråga trodde det. Det tror jag inte. Men, något stod uppenbarligen inte riktigt rätt till i hennes söta lilla huvudknopp när hon i fredags stövlade in på en av Sveriges ledande advokatbyråers Stockholmskontor för en intervju. Det här är den makalösa berättelsen om hur gick det till. Håll i er.


Olika falla ödets lotter när fru Fortuna snurrar på sitt hjul.

Efter att ha hookat ett lika eftertraktat som trevligt sommarjobb på den underbart konservativa advokatbyrån som vi för sekretessens skull kan kalla af Svartenbrandt såg sommarens planer onekligen ljusa ut för tösabiten i vår saga. Ambitiös som hon är nöjde hon sig emellertid inte med det. Man kan ju inte bara ha en sommarnotarietjänst per sommar. Man måste ju helt enkelt ha minst två. Rätt så. Hunger efter framgång är ju aldrig fel och kan man ro hem två stycken toppjobb är man ju dubbelt så framgångsrik, så varför inte?

Efter att ha bjudits in till intervju samma vecka som den stora tentan i rättshistoria skulle gå av staplen gällde det naturligtvis att placera mötet med byrån efter det att tentasalens vedermödor förpassats till historien. Således trycktes intervjun in i schemat på fredagen, efter tentamens avklarande. Till saken hör att intervjuerna på just denna advokatbyrå, låt oss framgent kalla den Stråhle, enligt dess egna rekryteringsansvariga är "tidseffektiva, koncisa och så in i he****es skitjobbiga [sic]". De skippar helt enkelt småsnacket och skär direkt till jakten. Advokatbyrån Stråhle tycks värdesätta principfasthet i sin elakhet över allt annat. Beundransvärt i och för sig, men ack så ödesdigert för vår sagas flickebarn.

För att ni ska kunna förstå vilket ok av tyngande ansvar som lagts på sötnosens näpna axlar måste jag kort återberätta vad som hände föregående år på en kursares, låt oss kalla honom Tracius, intervju hos Stråhle. Efter att ha hört tusen och åter tusen gånger att "aldrig tacka nej om de erbjuder dig kaffe" så visste lille Tracius att han helt enkelt var tvungen att dricka kaffe. Problemet var bara att han hatade den brun-svarta smörjan. Det gick inte att dricka. Hans mage skulle vända in-och-ut på sig själv om han ens kände lukten av eländet. Så mycket visste han. Men, samtidigt visste han att han var tvungen. En ständigt tilltagande klump växte i hans ömmande lilla mage i takt med att intervjun kom närmare och närmare. När det så var dags för den stora dagen var han jättenervös. Och visst fan erbjöds han kaffe. Men, trots att han bestämt sig för att faktiskt stålsätta sig och dricka äcklet tog det emot så mkt att han helt enkelt inte kunde ta emot det. I stället för att bestämt säga "Nej, tack, men jag tar gärna te" så velade han och lyckade bara klämma fram ett "Neeejaaaaaaeeeeeh... nja. Nej. Nej, tack. Inte kaffe. Tror jag. Eeeeh." varpå intervjuarna tittar förbryllat på honom. Tracius som genom sina betyg, meriter, på telefon och i sitt brev utstrålat en sådan självsäkerhet framstod nu plötsligt som aningen velig och osäker. Inte bra. Inte bra alls. Detta märkte Tracius. Han beslöt sig genast för att hädanefter vara oerhört bestämd och säker på sin sak. Hans vilja skulle vara av stål och hans sinne orubbligt i sin principfasthet. Alltså: när de lätt förbryllade HR-människorna så frågar om killen vill ha något annat att dricka domderar Tracius plötsligt, ja rentav på ett överrumplande kraftfullt sätt kräver han "Ramlösa! Ramlösa Jordgubb - med extra kolsyra!". Byråfolket gapar. De bara tittar på honom som vore han tossig och svarar till slut "Ehh. Hr-hrm. Vi har tyvärr bara Loka naturell. Hoppas det går bra för ers excellens." I det ögonblicket vet Tracius att det nog inte blir tal omnågot jobb. Han hade helt enkelt varit för bestämd. Och krävt något riktigt orimligt. Tänk så det kan gå.


What to choose? What to chooooose?

Mot denna bakgrund är det lättare att förstå vad som hände vår historias huvudrollsinnehaverska. Efter att ha hört nyss nämnda skräckhistoria femtioelva gånger visste hon att hon skulle vara bestämd och resolut men inte, inte, kräva något konstigt. Problemet var bara att tentan som nyss hade skrivits hade visat sig vara ganska jobbig och stressande. Därav anländer flickan en smula uppjagad till intervjun på Stråhle, med en kanske aningen olämpligt hög adrenalinnivå. Detta resulterar i det första ödesdigra misstaget. Och man kan väl säga att det liksom satte nivån för resten av mötet. Efter att ha erbjudits kaffe svarar flickan nämligen med att genast avkräva värden inte bara kaffe utan även te, vatten "och allt annat ni har att komma med"! Ajajaj. Inte bra. Inte bra alls. Men, skam den som ger sig.

Så vår sagas antihjältinna repar nytt mod och tar ivrigt nya tag i kampen mot ödets nycker. Men, förgäves. Intervjuaren sätter plötsligt igång i ett vansinnigt tempo och formligen kastar fram fråga efter fråga om allt mellan himmel och jord till det intet ont anande intervjuoffret. Den stackars flickan börjar då staka sig. Och i enlighet med Murphys Lag om alltings jävlighet - att alla saker som möjligtvis kan komma att gå fel faktiskt kommer att göra det och på värsta möjliga sätt - går allt bara utför efter detta.

Inte nog med att hon stakar sig och framstår som oförmögen att föra ett normalt samtal utan att svälja halva meningar och slå knut på tungan så att det låter som om hon härmade en förlupen hamnarbetare från Trelleborg - hon väljer dessutom att konsekvent kalla byrån för ett annat namn än dess riktiga. I stället för Stråhle - ett aktat namn inom advokatvärlden - titulerar hon dem ny Stråhlen, som hon dessutom passar på att meddela att hon är verkligt "attraherad av". Ajajaj.

Och för alla er stackars ömsinta typer som tycker synd om den stackars flickan kan jag bara meddela att jag inte har någon tröst att bjuda er. När intervjun abrupt avbryts när tiden nått sitt slut eskorteras hon ut mot hissen. Bakom henne går HR-kvinnan och de två jurister som intervjuat henne. För att ta en sista chans och visa att hon åtminstone har en gnutta självdrift och oberoende går hon före de andra, hela tiden noggrann med att inte snubbla på de höga klackarna eller göra ens det minsta misstag. Nu har hon nämligen en plan. En riktigt smart plan dessutom. Eftersom hon har ganska lukrativa erbjudanden från andra storbyråer tänker hon nu spela ut dem mot varandra. Det är en desperat sista utväg för att rädda vad som räddas kan av en intervju som aldrig skulle ägt rum omedelbart efter en jobbig tenta. Men, det här är helt enkelt inte rätt dag för vår ömsinta flicka.

Fru Fortuna, ödets nyckfulla gudinna, snurrar på sitt hjul och det stannar på "Extremt oflyt och en jäkla massa jidder". Så, just när vår sagas ädla hjältinna mitt i steget vänder sig mot intervjuarna för att kasta fram sitt djärva förslag, just som hon gjort sig redo att ta steget in i lejonkulan, att möta sitt Waterloo, då lyckas hon gå rakt in i en fet betongpelare. Smack, säger det. I ett dåligt försök att dölja sin smärta försöker hon sig på ett leende, men de bara stirrar på henne. Tystnaden är så tjock att man kan skära den med en slö smörkniv. Det enda som hörs är hennes lågmälda gnyende av smärtan som orsakas av att i full karriär och med blicken åt ett helt annat håll ha gått huvudledes rakt in i en bärande obelisk till pelare.

[Harkel. Hr-hrm.]

"Nå, vi hör av oss. Hej."


Aj. Det gör ont.

Exeunt flicka per hiss.

Och så slutar vår saga. Eller.. nej, vänta. Det gör den inte alls. Den måste ju sluta lyckligt. Ja, och det gjorde den faktiskt också. Flickan i historien är nämligen, trots det märkliga intryck många nu fått av henne, en strålande begåvning såväl akademiskt som socialt. Så, hon fick kort därefter ett erbjudande från en kanske ännu mer attraktiv arbetsgivare - ingen mindre än Genuin Ondska & Girighet Advokatbyrå KB (GOG)  - just det, samma byrå som "K-B" och "Kimpa" så fatalt brände sina skepp hos. Och när hon nu hämtat sig från skallskadan orsakad av pelaromfamningen är allting bra igen.

Snipp, snapp, snut - så var sagan slut.

Och var har vi då lärt oss av detta? Jo, återigen, min kära vänner: vikten av att dubbelkolla! Denna gång att dubbelkolla att man inte går rakt in i en fet pelare på sin anställningsintervju. Hepp.

En sjukt ball grej som återigen visar på vikten av att dubbelkolla inträffade för ett par dagar sedan. Sedan ett tag extraknäcker jag med att översätta dokument åt Österrikes Turistbyrå och en dansk
resebyrå. Det är en lika nyttig som kul sysselsättning som dessutom ger lite extra klirr i kassan. Häromdagen skulle jag så översätta ett danskt dokument till svenska. Det gällde ett avtal. Dum som man är använde och förlitade jag mig på Words rättstavningsfunktion. Precis när jag ska skicka iväg dokumentet till kunden får jag för mig att för säkerhets skull dubbelkolla en allra sista gång innan jag trycker på sändknappen. Man vill ju inte sluta sina dagar som H&K - och då tänker jag inte på den karismatiska vapentillverkaren Heckler & Koch, utan snarare på Harry och Klasse (sorry grabbar, vet att ni får ta mkt stryk nu, men det e ni värda). Alltså dubbelkollade jag. 2 ggr. Och tur är väl det eftersom rättstavningsfanskapet hade rättat ett "fel" som inte fanns och omvandlat "I enlighet med gällande sedvana" till "I enlighet med gällande sexvana" samt valt att lägga till att kunden skulle "visa tillbörlig hänsyn med beaktande av lokal österrikisk sexvana". Tur att man dubbelkollade alltså. Hade väl iofs varit rätt kul om alla svenska resenärer ingått avtal utan att läsa det finstilta där de lovar dyrt att anpassa sig till alpbyarnas sexvanor. Hahaha, inte mycket tamboskap som hade gått säkert under sportlovsveckan i sådana fall.