[Et's a fekkin Gennis, laaad!]
Guinness på er!
Efter att trots allt ha överlevt den vedervärdiga eurasiska träskfebern och dess nästan ännu otrevligare efterdyningar började jag känna mig redo för ännu lite resande. Denna gång styrdes den alltid lika ressugna globetrotterkosan till Irland och Dublin. Men varför, frågar sig den uppmärksamme läsaren (om det nu finns någon sådan som faktiskt läser den här smörjan) åka till det sönderregnade potatislandet med alla svältkatastroferna och för många rödhåriga terrorister? Svaret är att denne påg inte bara har skånskt och svenskt blod flytandes i ådrorna utan även iriskt. Farmor släkt heter som bekant Törner vilket var en försvenskning av Turner, härstammandes från en irländsk skeppsgosse vid ett brittiskt fartyg som någon gång i mitten på 1600-talet anlöpte Göteborgs hamn. Gossen såg Sveriges förlovade skönhet, jämförde den med de irländksa flickornas fulhet och hoppade i land. Tack och lov för det, för då fick jag en god anledning att åka till Dublin och dricka en jäkla massa Guinness.
Matte styrde upp resan med vederbörlig exakthet och en ihärdig kompromisslöshet i jakten på den mest effektiva formeln för en lyckad resa. Det gick vägen, som vanligt. Med oss hade vi James nr. 1, en mattelärare och tillika superbritt, samt James nr. 2, en högst osannolikt musikalisk banker med trubadurens alla laster. Mot oss hade vi ett tusental pints Guinness, en underbart trevlig och gemytlig småstad till huvudstad samt ett hostel som likt allt annat nuförtiden luktade härsket öl, ryssar och kiss.
Dublin visade sig vara riktigt trevligt, invånarna lika så. Jag har alltid varit anhängare av den från gudarna nedräckta sanningen att en människas godhet är en funktion av hennes fulhet. Och inte f*n fick jag fel den här gången heller. Alla i Dublin var nämligen jättesnälla och ömhjärtade. Med detta som utgångspunkt gav vi oss i färd med att dricka oss mätta på Guinness. För att göra detta på bästa sätt lät vi apostlahästarna i galopp föra oss till the Guinness storehouse, ett ofantligt stort gammalt bryggerikomplex som, tro det eller ej, är Dublins överlägset största turistattraktion. Hela stan är nämligen uppbyggd kring det faktum att varenda djäfvul tycks leva på Guinness och the occasional fårmage. Det var verkligen en lajbans upplevelse att se hur man går tillväga för att få ner tre limpor rågbröd i ett ölglas.
Efter att ha kutat runt på muséet och bl.a. fått reda på varför Guiness botar cancer, hur viktigt det är att dricka ofta och mycket och inte minst hur Guinness skall ge världens alla svältande barn öl för dagen, så avslutade vi trippen med en stor iskall pint uppe i den högst välvårdade skybaren.
På aftonen åt vi irländsk husmanskost på ett hak där det spelades keltisk trubadurmusik (turistfällevarning) vilket var riktigt gott. Mot all förmodan smakade det inte Guinness. Snabbt som attan såg vi alla dock till att beställa in ett par pints med den bruna sörjan. Mmmmm... Man kan ju inte äta en full bondemåltid utan att dricka en sådär fem, sex stycken måltider därtill.
Efter maten gjorde vi dock misstaget att fråga servitrisen om några klina klubbar i närheten. Visst kunde hon rita en liten karta och beskriva exakt vart vi skulle gå, lät hon oss veta med ett illasinnat leende. Instinktsfull jägare, afroindian och fullpackad med manlig intuition som jag är anade jag genast oråd. Och mycket riktigt valde hon att ge oss fyra killar vägbeskrivning till en allout bögbar. Vi föredrog dock de lite mer heteronormativa ställena och begav oss följdriktligen till ett ställe där man slogs med knytnävar, danska skallar och ölglas som hela karlar och inte med örfilar som kvinnfolk. När första fighten bröt ut stod de krigiska kelterna och hejade på (vakterna inluderade) och klappade takt. Två enorma rugbyspelare dansade knytnävsdans. Tyvärr vågade jag inte mig på att fota spektaklet, av rädsla för att behöva utdela dödliga judohugg och tvingas fly landet innan kvällen var till ända. Sen gladdes vi åt att vi var snyggast på stället, tills gryningen kom och vi gick för att ta igen oss på vårt ryssdoftande kisshostel.
Det var Dublin det. Nu har jag åtminstone blivit lite klokare på mitt eget beteende. Det tycks ligga i mina gener att bete mig som en kelt. Men särskilt mycket iriskt blod har jag nog ändå inte i ådrorna, där flyter numera mest mörk, mörk Guinness.
Med hopp om snar bättring och en god första advent!
Kärlek,
Ericus.
Och så, lite bilder som inte passade in ovan...
[OBS! Internt!] Den här tillägnas Harry och Svalle! Se så oerhört glad jag blev när jag hittade the writing on the wall. Rätt antal appar oxå. Stort som bara den!
Going back to my roots, calling Africa, nej, Ireland menar jag ju. Utanför St Patrick's Cathedral. Mäktigt.
Eller inte.
Efter att trots allt ha överlevt den vedervärdiga eurasiska träskfebern och dess nästan ännu otrevligare efterdyningar började jag känna mig redo för ännu lite resande. Denna gång styrdes den alltid lika ressugna globetrotterkosan till Irland och Dublin. Men varför, frågar sig den uppmärksamme läsaren (om det nu finns någon sådan som faktiskt läser den här smörjan) åka till det sönderregnade potatislandet med alla svältkatastroferna och för många rödhåriga terrorister? Svaret är att denne påg inte bara har skånskt och svenskt blod flytandes i ådrorna utan även iriskt. Farmor släkt heter som bekant Törner vilket var en försvenskning av Turner, härstammandes från en irländsk skeppsgosse vid ett brittiskt fartyg som någon gång i mitten på 1600-talet anlöpte Göteborgs hamn. Gossen såg Sveriges förlovade skönhet, jämförde den med de irländksa flickornas fulhet och hoppade i land. Tack och lov för det, för då fick jag en god anledning att åka till Dublin och dricka en jäkla massa Guinness.
Matte styrde upp resan med vederbörlig exakthet och en ihärdig kompromisslöshet i jakten på den mest effektiva formeln för en lyckad resa. Det gick vägen, som vanligt. Med oss hade vi James nr. 1, en mattelärare och tillika superbritt, samt James nr. 2, en högst osannolikt musikalisk banker med trubadurens alla laster. Mot oss hade vi ett tusental pints Guinness, en underbart trevlig och gemytlig småstad till huvudstad samt ett hostel som likt allt annat nuförtiden luktade härsket öl, ryssar och kiss.
Dublin visade sig vara riktigt trevligt, invånarna lika så. Jag har alltid varit anhängare av den från gudarna nedräckta sanningen att en människas godhet är en funktion av hennes fulhet. Och inte f*n fick jag fel den här gången heller. Alla i Dublin var nämligen jättesnälla och ömhjärtade. Med detta som utgångspunkt gav vi oss i färd med att dricka oss mätta på Guinness. För att göra detta på bästa sätt lät vi apostlahästarna i galopp föra oss till the Guinness storehouse, ett ofantligt stort gammalt bryggerikomplex som, tro det eller ej, är Dublins överlägset största turistattraktion. Hela stan är nämligen uppbyggd kring det faktum att varenda djäfvul tycks leva på Guinness och the occasional fårmage. Det var verkligen en lajbans upplevelse att se hur man går tillväga för att få ner tre limpor rågbröd i ett ölglas.
Efter att ha kutat runt på muséet och bl.a. fått reda på varför Guiness botar cancer, hur viktigt det är att dricka ofta och mycket och inte minst hur Guinness skall ge världens alla svältande barn öl för dagen, så avslutade vi trippen med en stor iskall pint uppe i den högst välvårdade skybaren.
På aftonen åt vi irländsk husmanskost på ett hak där det spelades keltisk trubadurmusik (turistfällevarning) vilket var riktigt gott. Mot all förmodan smakade det inte Guinness. Snabbt som attan såg vi alla dock till att beställa in ett par pints med den bruna sörjan. Mmmmm... Man kan ju inte äta en full bondemåltid utan att dricka en sådär fem, sex stycken måltider därtill.
Efter maten gjorde vi dock misstaget att fråga servitrisen om några klina klubbar i närheten. Visst kunde hon rita en liten karta och beskriva exakt vart vi skulle gå, lät hon oss veta med ett illasinnat leende. Instinktsfull jägare, afroindian och fullpackad med manlig intuition som jag är anade jag genast oråd. Och mycket riktigt valde hon att ge oss fyra killar vägbeskrivning till en allout bögbar. Vi föredrog dock de lite mer heteronormativa ställena och begav oss följdriktligen till ett ställe där man slogs med knytnävar, danska skallar och ölglas som hela karlar och inte med örfilar som kvinnfolk. När första fighten bröt ut stod de krigiska kelterna och hejade på (vakterna inluderade) och klappade takt. Två enorma rugbyspelare dansade knytnävsdans. Tyvärr vågade jag inte mig på att fota spektaklet, av rädsla för att behöva utdela dödliga judohugg och tvingas fly landet innan kvällen var till ända. Sen gladdes vi åt att vi var snyggast på stället, tills gryningen kom och vi gick för att ta igen oss på vårt ryssdoftande kisshostel.
Det var Dublin det. Nu har jag åtminstone blivit lite klokare på mitt eget beteende. Det tycks ligga i mina gener att bete mig som en kelt. Men särskilt mycket iriskt blod har jag nog ändå inte i ådrorna, där flyter numera mest mörk, mörk Guinness.
Med hopp om snar bättring och en god första advent!
Kärlek,
Ericus.
Och så, lite bilder som inte passade in ovan...
[OBS! Internt!] Den här tillägnas Harry och Svalle! Se så oerhört glad jag blev när jag hittade the writing on the wall. Rätt antal appar oxå. Stort som bara den!
Going back to my roots, calling Africa, nej, Ireland menar jag ju. Utanför St Patrick's Cathedral. Mäktigt.
Eller inte.
Tragik, olust och uppryckning
Vänner,
Det är med sorg jag ser hur innehållet i denna livsskildrande blogg försmutsats och nedsolkats i takt med att jag själv verkar ha gjort det. För detta ber jag tusenfaldigt om ursäkt. Bilden ni fått av mitt syndiga leverne är dock långt från den rosendoftande verkligheten. Ni skall veta att jag pluggar hårt som attan hela dagarna innan jag går ut och leker 17-åring med falskleg. Sådetså. Om ni nu så gärna vill se text om och bilder på en hårt pluggande Ekan så får jag väl förse er med det. Men det blir ett senare uppdrag. Nu väntar en ny drabbning med min uppsats om syndikerade lån. Och det är superskoj, jadddå!!
Fredens lilljor, må de kanta er väg.
/E.
Det är med sorg jag ser hur innehållet i denna livsskildrande blogg försmutsats och nedsolkats i takt med att jag själv verkar ha gjort det. För detta ber jag tusenfaldigt om ursäkt. Bilden ni fått av mitt syndiga leverne är dock långt från den rosendoftande verkligheten. Ni skall veta att jag pluggar hårt som attan hela dagarna innan jag går ut och leker 17-åring med falskleg. Sådetså. Om ni nu så gärna vill se text om och bilder på en hårt pluggande Ekan så får jag väl förse er med det. Men det blir ett senare uppdrag. Nu väntar en ny drabbning med min uppsats om syndikerade lån. Och det är superskoj, jadddå!!
Fredens lilljor, må de kanta er väg.
/E.
Uppdatering
Så, då har jag addat lite fler pix från Georgien. Se nedan och slit dem med hälsan, brethren.
/Lothar.
/Lothar.
Al-Barakat: mattsäljare, credit derivative swaps trader och cigarrökande skumpasumpare - nu i samma gäng!
Kära vänner, slösurfare och philistinier,
Precis som ni nog redan kunnat ana er till har Ekanikus i egen hög person lyckats med både det ena och det andra här i London hittills. Jag har exempelvis lyckats bli satt på plats av en rysk balettdansare, mordhotad av en fotbollshulligan för att ha fel färger på halsduken och sätta rekord i att äta flest havregrynochvattenshakes per dag i hushållet (och med Magulf och Matte så vet ni att det inte vill säga lite). Men, mina vänner, det har även lyckats mig att uppleva en fullkomligt bizarr afton i sällskap med en dansk oljetrader som obevekligen och framförallt oupphörligen hyllar en viss MC Einar (tänk er detta på bred danska), ett par flickor från klassen samt en hel klan med pakistanska mattförsäljare/oljesheikssöner/övertidsarbetande investmentbankirer. Oavsett vad de senare sysslade med så vill jag att ni skall veta en sak: ingen sysslar med det på det sätt som de gjorde. Fan vad de sysslade med det. Helt sjukt mycket syssel.
Så här gick det iaf till. Det hela började lugnt och trevligt som en liten klassträff på en loungebar. 
Vi var färgglatt klädda och hade inte överdoserat något annat än ren och skär gemenskap. 
Ok då, möjligtvis var det inte bara Silje som överdoserade lite av Bacchi förlovade livselixir. Det gjorde vi nog allesammans. Men, det är ok, för det gör alla i den här stan konstant och hela tiden. När de inte jobbar 20 timmar om dygnet.
Hursomhelst så lyckades damerna i sällskapet på något för undertecknad fullkomligt outgrundligt sätt i samspråk med ett gäng småmysko pakistanier. Rika småmysko pakistanier. Mycket extremt svinrika småmysko pakistanier. Damerna fattade emellertid inte omdelebart tycke för dessa gentlemannakodens yttersta utposter utan fann inledningsvis bäst i att låta deras charmerande erbjudande om kamelbarters vara obesvarade.
När vi senare begav oss till Londons numero uno posha klubb, Movida, blev det dock uppenbart att vi trots allt behövde deras hjälp. Detta för att förpassa våra skandinaviska lekamen till insidan av klubben i stället för yttersta änden av kön (runt knuten som vanligt här i byn). Genast svingades grabbarnas ihärdigt utdelade visitkort fram, telefonnumret slogs och plötsligt var vi förbi hela kön, inne på klubben gratis och i full färd med att dansa loss till riktigt tung mjulle med tiotalet drinkar var i händerna (hur nu det gick till). Då slogs åtminstone jag av att jag hade förändrats. Londonvistelsen hade verkligen krossat min en gång så stolta moralkodex och smulat sönder min personlighet. Jag hade blivit ett (sluta läs här, mamma!) drinklu*er. Och inte vilket dylikt som helst utan ett riktigt billigt ett. Ve och fasa, tänkte jag! Skammen sköljde över mig som ett kompani seljukturkar över Byzans. Chocken varade emellertid inte längre än den tid det tog för mig att fylla upp en ny drink från den enorma balja oljegrabbarna drog in (eller kanske var det ett oljetråg, vad vet jag. Får väl fråga Anders, den danske oljetradern).
Hursomhaver, jag fann mig i alla fall tillrätta i min nya roll och propsade bestämt på mer att dricka. Dock verkade cigarrmannen, som för övrigt tycktes inneha någon form av hövdingstatus, inte helt pigg på att låta mig dricka mer av deras booze. Inte heller jag var väl särskilt pigg på det efter att ha sett hur han deepthroatat en stackars välkyld Dom Perignon för sisådär 20 lakan.
Vi nådde helt enkelt någon form av entente cordiale, kamelkusken och den undernärde csn-beroende skåningen. Jag rörde inte hans Dompa, han rörde inte mig. Enkelt och rättvist.
Och tur var väl det, för annars hade jag nog inte levt länge nog för att kunna skriva dessa rader.
Med önskningar om att ni mår bättre än jag gjorde dagen därpå,
Erik.
Avslutningsvis ytterligare ett par bilder från denna magiska afton:
Colombiansk drug lord, någon? Vaddå, att bära solglasögon, jumper och dessutom slå åkarbrasor inne på en klubb där temperaturen håller minst fyrtio grader är väl helt ok?
Olje-Anders med Krickan och Nalle. 
Och så var även denna kväll slut. Slute gott allting gott. Adieu, kamrater!
Carlulf och Nilsulf i västerled
Tjena!
Lika full av extas som crackpundarna i trappuppgången blir när de får en pund eller två till lite crystal meth tidigt på morgonkvisten blev jag, Magulf och Matte då vännerna Calle o Nisse förärade oss med ett besök förra helgen. Brorsans gamla handelskursare som efter examen skingrats för vinden till världens mest avlägsna hörn (läs Vasastan och Amalienborg) anlände vid god vigör på fredagskvällen. Efter att ha intagit förfriskningar till de ljuva tonerna av grannens tvättmaskin och lite tysk tramptechno begavs det sig till Embassy i Mayfair för gourmétmiddag, conjaaaugare och tillhörande kubanska rökdon. Kvällen började bra men slutade bäst när vi efter ett par timmars levnad över åtminstone mina knapra tillgångar gled in på Turnmills och klubbade loss natten lång. Vi hann även med att bli dödligt matförgiftade av de kinesiska triadernas hantlangare samt bevittna en enorm svart snubbes hedrande av brittisk knarkkulturs allra heligaste ritual (dvs ta jättemycket knark, ta av dig till bar överkropp inne på klubben och stå och prata med en tegelvägg i minst 6,5 timmar (!!)). Vi måste varit de enda inne på stället som ätit middag på en posh restaurang i stället för ett polskt laboratorium. Knaper, knaper, knaper. Alltid lika fascinerande. Musiken var dock underbar och vi svingade de lurviga (courtesy of G. Ymkillen) til the break of dawn and beyond.
Lördagen påbörjades i Nisses tecken. Det vill säga att vi intog en fullt engelsk full full English uppe på Exmouth Market (cleant 'he!). Makalös start på en riktigt vacker höstdag således. Efter seriös sightseeing på dagen hookade vi upp med damerna på kvällen för middag och avslutade natten uppe i Angel på ett råbrittiskt hak. Undvek att bli förgiftade denna kväll. Politisk diskussion följde naturligtvis till långt in på småtimmarna. En veritabel dimma av unken konservatism svepte in våra cirkelresonemang på ett ganska förtjänstfullt sett måste jag säga.
Dagen efter firade vi tillsammans med varje sund britt Armistice Day / Remembrance Sunday. Till åminnelse av alla miljoner engelsmän som offrat sina liv för att de själva och resten av världen ska kunna leva i frihet (och för att vi i Sverige ska kunna vara neutrala och föra vår relativistiska 'tredje linje') samlades mängder av Londonbor kring White Hall och dess monument för att minnas och hedra de som dött. Ni som känner mig väl kan bara tänka er hur stort detta var för mig. Det var verkligen fullt med krigsveteraner överallt. Alla pubar, alla hak, varenda gata tycktes smockad med fårade gamla gubbar med obefläckad heder och något sorgset men likväl stolt i blicken. Efter parad, förbön, kransnedläggningar och dylikt intog vi vår obligatoriska Full English på ett arketypiskt Londonhak packat med SAS-soldater och fallskärmstrupper från det andra stora kriget. Ganska mäktig känsla.
Sen entrades de flygande vikingaskeppen som åter förde våra vänner österledes. Tror jag ska resa en runsten till Nils och Carls ära. Alla som kommer hit får förresten en runsten. Det borde fortsätta att locka hit folk, även om ni inte är lika krigsfetischistiska och imperievurmande som undertecknad.
Må väl mina vänner! Saknar er alla.
Med den största vördnad tecknar jag
Ericus.
Ps. Se gärna min gode vän Klas uppmärksammande av Veteran's Day i USA. Ds.
Magulf med Monica. Charmerande.
Magulf, Carlulf och två glada conjaaaugare.
Matte e såklart alltid lika poppis med damerna.
Clubhoppin'. Ljuva toner var det vill jag lova.
Nice i full aktion. Beam me up, Scottie!
Härlig stämning på de här klubbarna dårå.
Guglielmus och Callefar, rättmätig arvtagare till A.P. Möller.
Bella och Annika at gun point.
Utanför Frimurarordens högsäte. Jag har fortfarande inte fått någon inbjudan till deras nästa rejv, för jäkla dåligt av dem. Isacus, denna är tillägnad Dig. Kommentar om Londonlogen?
Di gamle o erfarne ställer upp till parad. Säkert en sista gång för somliga. Må deras minne leva i tusen år, Lest we forget.
Lika full av extas som crackpundarna i trappuppgången blir när de får en pund eller två till lite crystal meth tidigt på morgonkvisten blev jag, Magulf och Matte då vännerna Calle o Nisse förärade oss med ett besök förra helgen. Brorsans gamla handelskursare som efter examen skingrats för vinden till världens mest avlägsna hörn (läs Vasastan och Amalienborg) anlände vid god vigör på fredagskvällen. Efter att ha intagit förfriskningar till de ljuva tonerna av grannens tvättmaskin och lite tysk tramptechno begavs det sig till Embassy i Mayfair för gourmétmiddag, conjaaaugare och tillhörande kubanska rökdon. Kvällen började bra men slutade bäst när vi efter ett par timmars levnad över åtminstone mina knapra tillgångar gled in på Turnmills och klubbade loss natten lång. Vi hann även med att bli dödligt matförgiftade av de kinesiska triadernas hantlangare samt bevittna en enorm svart snubbes hedrande av brittisk knarkkulturs allra heligaste ritual (dvs ta jättemycket knark, ta av dig till bar överkropp inne på klubben och stå och prata med en tegelvägg i minst 6,5 timmar (!!)). Vi måste varit de enda inne på stället som ätit middag på en posh restaurang i stället för ett polskt laboratorium. Knaper, knaper, knaper. Alltid lika fascinerande. Musiken var dock underbar och vi svingade de lurviga (courtesy of G. Ymkillen) til the break of dawn and beyond.
Lördagen påbörjades i Nisses tecken. Det vill säga att vi intog en fullt engelsk full full English uppe på Exmouth Market (cleant 'he!). Makalös start på en riktigt vacker höstdag således. Efter seriös sightseeing på dagen hookade vi upp med damerna på kvällen för middag och avslutade natten uppe i Angel på ett råbrittiskt hak. Undvek att bli förgiftade denna kväll. Politisk diskussion följde naturligtvis till långt in på småtimmarna. En veritabel dimma av unken konservatism svepte in våra cirkelresonemang på ett ganska förtjänstfullt sett måste jag säga.
Dagen efter firade vi tillsammans med varje sund britt Armistice Day / Remembrance Sunday. Till åminnelse av alla miljoner engelsmän som offrat sina liv för att de själva och resten av världen ska kunna leva i frihet (och för att vi i Sverige ska kunna vara neutrala och föra vår relativistiska 'tredje linje') samlades mängder av Londonbor kring White Hall och dess monument för att minnas och hedra de som dött. Ni som känner mig väl kan bara tänka er hur stort detta var för mig. Det var verkligen fullt med krigsveteraner överallt. Alla pubar, alla hak, varenda gata tycktes smockad med fårade gamla gubbar med obefläckad heder och något sorgset men likväl stolt i blicken. Efter parad, förbön, kransnedläggningar och dylikt intog vi vår obligatoriska Full English på ett arketypiskt Londonhak packat med SAS-soldater och fallskärmstrupper från det andra stora kriget. Ganska mäktig känsla.
Sen entrades de flygande vikingaskeppen som åter förde våra vänner österledes. Tror jag ska resa en runsten till Nils och Carls ära. Alla som kommer hit får förresten en runsten. Det borde fortsätta att locka hit folk, även om ni inte är lika krigsfetischistiska och imperievurmande som undertecknad.
Må väl mina vänner! Saknar er alla.
Med den största vördnad tecknar jag
Ericus.
Ps. Se gärna min gode vän Klas uppmärksammande av Veteran's Day i USA. Ds.
Magulf med Monica. Charmerande.
Magulf, Carlulf och två glada conjaaaugare.
Matte e såklart alltid lika poppis med damerna.
Clubhoppin'. Ljuva toner var det vill jag lova.
Nice i full aktion. Beam me up, Scottie!
Härlig stämning på de här klubbarna dårå.
Guglielmus och Callefar, rättmätig arvtagare till A.P. Möller.
Bella och Annika at gun point.
Utanför Frimurarordens högsäte. Jag har fortfarande inte fått någon inbjudan till deras nästa rejv, för jäkla dåligt av dem. Isacus, denna är tillägnad Dig. Kommentar om Londonlogen?
Di gamle o erfarne ställer upp till parad. Säkert en sista gång för somliga. Må deras minne leva i tusen år, Lest we forget.
Laglorder, law & order
Alla visste vi väl att den konservativa vägen är den enda rätta. Men jag är inte lika övertygad om att alla visste att Englands laglorder är de mest beundransvärda juristerna på jorden. För det är de. Vid en jämförelse med Sveriges justitieråd framstår de rentav som från himmelriket nedstigna gudomar. För ett tag sedan hade vi i 'the Scandinavian Programme' den stora äran att få träda in i House of Lords och beskåda den kammare där all denna konjungerade visdom släpps lös när det finns en juridisk nöt att knäcka. Vi förärades även en snabb kik på 'the woolsack'. Storslaget är ordet.
Idag på föreläsningen fick vi ett par klassiska common law cases till livs. Låt mig för alla icke-jurister en gång för alla bara framföra min förtjusning för det intellektuella samtal de brittiska lorderna för med varandra när de avgör rättsfall. Det är fantastiskt. I stället för att som i Sverige skriva att 'kärandens yrkanden i enlighet med vad som hittills framförts på förekommen anledning bör avvisas' (eller ngt liknande tugg) så skriver man vad som stundtals gränsar till poesi. Likväl är den juridiska expertisen oerhörd. Som exempel framför Lord Goff of Chievely i ett storslaget bankrättsfall att:
Så resonerar man om man har peruk och är sjukt cool.
När vi för en dryg vecka körde en Moot Court Competition (rättegångsspel) blev eder egen historicistiska laglordsvurmare roligt nog utnämnd till Lord Justice. Ojojoj, vad jag ägde rättegångssalen. Alla ombud tvangs tilltala mig 'your excellency', 'your honour' eller 'our learned lord'. Och det var inte ens mitt eget påfund utan lärarens. Tror ni jag stornjöt eller? ;D Dessvärre fick jag varken en peruk eller mantel. Bättre lycka nästa gång.
Your learned friend on the woolsack,
Ericus.
Lordernas hus i härlig nygotisk stil.
Så här mäktig är House of Lords stora sal vid öppnandet varje år. Magnifikt. I love this country.
Utanför parlamentet och lordernas skyffe.
Idag på föreläsningen fick vi ett par klassiska common law cases till livs. Låt mig för alla icke-jurister en gång för alla bara framföra min förtjusning för det intellektuella samtal de brittiska lorderna för med varandra när de avgör rättsfall. Det är fantastiskt. I stället för att som i Sverige skriva att 'kärandens yrkanden i enlighet med vad som hittills framförts på förekommen anledning bör avvisas' (eller ngt liknande tugg) så skriver man vad som stundtals gränsar till poesi. Likväl är den juridiska expertisen oerhörd. Som exempel framför Lord Goff of Chievely i ett storslaget bankrättsfall att:
'The seed is there, but the growth has hitherto been confined within a small area. That growth should now be permitted to spread naturally elsewhere within this newly recognsied branch of the law. No genetic engineering is required, only the warm sun of judicial creativity should exercise its benign influence rather than remain hidden behind the dark clouds of legal history'
Så resonerar man om man har peruk och är sjukt cool.
När vi för en dryg vecka körde en Moot Court Competition (rättegångsspel) blev eder egen historicistiska laglordsvurmare roligt nog utnämnd till Lord Justice. Ojojoj, vad jag ägde rättegångssalen. Alla ombud tvangs tilltala mig 'your excellency', 'your honour' eller 'our learned lord'. Och det var inte ens mitt eget påfund utan lärarens. Tror ni jag stornjöt eller? ;D Dessvärre fick jag varken en peruk eller mantel. Bättre lycka nästa gång.
Your learned friend on the woolsack,
Ericus.
Lordernas hus i härlig nygotisk stil.
Så här mäktig är House of Lords stora sal vid öppnandet varje år. Magnifikt. I love this country.
Utanför parlamentet och lordernas skyffe.
Brölloppsyra, patriarker och en svärdsbeväpnad brudgum
Så har då er egen Lev Nussimbaum återvänt från Eurasiens mytomspunna sagovärld. Väl hemma insjuknade dock er av mäktig mat och friskt vin hårt ansträngde upptäcksresande i en mystisk sjukdom. Den kaukasiska träskfebern spred sig som en löpeld genom min arma kropp och jag var chanslös mot dess onda behandling av min stackars pojklekamen. Ond, bråd slemfeber var mitt öde i ett par dagars tid. Nu blåser emellertid åter havets friska vind i mitt hår (lögn, snarare blåser unkna avgaser över min nystubbade hjässa). Nedan ämnar jag redogöra för mina upplevelser av ett visst georgiskt bröllopp.
Georgiska bröllop slår allt. Så enkelt är det. Sällan har väl någon skådat ett liknande spektakel i form av frosseri i underbara delikatesser, halsbrytande danser och kaukasisk operasång med 13 gubbar stark manskör. Lägg till detta storslagna framträdanden, mängder av dignitärer och den oemotståndliga atmosfären i ett äkta öststatslyxhotell (bruna träplastväggar, enorma kristallkronor och en fantastiskt stor festsal).
Ceremonin i kyrkan var förvånansvärt snabb, men icke desto mindre vacker. Självaste ärkepatriarken hade tagit sig upp till den gudomligt vackra kyrkan där brölloppet stod. Treenighetskyrkan ligger högst upp på en höjd i Tblisi, överblickandes den uråldriga staden med gyttret av människor där nere. Dagen till ära hade molnen från dagen innan skingrats och solen lyste över landskapet. Förutsättningarna var alltså perfekta. Efter att ha mässat, sjungit och läst psalmer över brudparet välsignades de av patriarken och hans medpräster genom att tre gånger träda runt altaret och sedan upp till ett kors vilket de kysste fromt. Med rökelsedimman tjock i luften vandrade sedan hela följet ut till väntande uppbåd med bilar vilka i karavan tokgalet fort körde oss till hotellet och festsalen.
Väl på plats tyngdes självklart mina näpna gosseskuldror av ansvarets tunga börda. Efter att ha tagit mod till mig axlade jag således det tunga anvsaret att hålla ett litet tal, som sig bör och bjudes av traditionen. Som jag redan redogjort för i förra posten är georgierna ena riktiga hejare på att utrbinga storvulna skålar. Mina talekonster var emellertid fortfarande en aning ringrostiga. För att inte tala om min georgiska, vilken begränsade sig till nyttiga termer som 'köttstycke', 'mycket gott' och 'det är en ära att få gästa er ridderliga boning'. Men, som talessättet mycket riktigt går, skam den som ger sig. Och inte f*n gav jag mig. Eder orientalist levererade nämligen ett med hjälp av en georgisk advokat komponerat bröllopstal som mot all min förmodan fick rungande hejarop och ovationer till gensvar. Inte för att jag inbillar mig att de förstod min georgiska, eller att jag lyckats memorera allting rätt för den delen, men det var nog tanken som räknades. Stolt som en äromässigt upprättad Demosthenes stod jag i alla fall där med mikrofonen i hand och utbringade ett avslutande 'Gagimardjoht'!. Aleko (brudgummen) stegade resolut fram, omfamnade mig och med handen på svärdsfästet (!) sade han att jag var hans mycket gode vän och att vi nu skulle dricka tillsammans. Med tanke på att han var beväpnad med svärd var det bäst att hålla med. Och en sån kväll det blev.
Sammanfattning: Minns ni midvinterblotet hos kung Harald i Röde Orm? Tänk er det, fast på ett obegripligt språk och uppe i de kaukasiska bergen i stället för på jyllands leriga åkrar. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle förlöpa. Döm om min förvåning när festen i stället avlöpte helt utan fäktning, blodshämnd eller utropande av en ny utbrytarrepublik. Något besviken (framförallt över att ingen bröt loss en ny stat), men väl så lättad, avnjöts denna storslagna afton vid god vigör och med glatt humör. Aaaahh, det var goda tider.
Nu är man emellertid åter i väst, med allt vad det innebär av skolgång, utgång och Hallengreniansk holmgång. Och här blir man väl ett tag till. Åtminstone tills man hittar en georgisk flicka att äkta. Då är ni alla bjudna på skånsk-georgiskt bröllopp i utbrytarrepubliken Lund.
Tills dess,
Pax vobiscum.
Ericus.
Familjen Egutiae (Maya, Sozo, Eka, Koka), stolta över sin lilla Eka. Familjen är sannerligen de mest underbara av värdar.
Ekan och Konstantin "Koka" Egutiae. De är rejäla grabbar de där georgierna.
Brudens följe, idel vackra damer.
Aleko och Eka på väg till kyrkan.
Bygget av världens störtsa ortodoxa kyrka finansieras av en georgisk mecenat vid namn Ivanejashvili. Hittills har den kostat 330 miljoner svenska kronor. Ganska mäktig känsla att följa brud och brudgum på deras väg till Herrens hus.
Guglielmus d y himself framför Georgiens mäktiga fana som nu skänker en aura av nyorientalism till mitt heltäckningsmattsförsedda sovrum här i London.
Georgiska bröllop slår allt. Så enkelt är det. Sällan har väl någon skådat ett liknande spektakel i form av frosseri i underbara delikatesser, halsbrytande danser och kaukasisk operasång med 13 gubbar stark manskör. Lägg till detta storslagna framträdanden, mängder av dignitärer och den oemotståndliga atmosfären i ett äkta öststatslyxhotell (bruna träplastväggar, enorma kristallkronor och en fantastiskt stor festsal).
Ceremonin i kyrkan var förvånansvärt snabb, men icke desto mindre vacker. Självaste ärkepatriarken hade tagit sig upp till den gudomligt vackra kyrkan där brölloppet stod. Treenighetskyrkan ligger högst upp på en höjd i Tblisi, överblickandes den uråldriga staden med gyttret av människor där nere. Dagen till ära hade molnen från dagen innan skingrats och solen lyste över landskapet. Förutsättningarna var alltså perfekta. Efter att ha mässat, sjungit och läst psalmer över brudparet välsignades de av patriarken och hans medpräster genom att tre gånger träda runt altaret och sedan upp till ett kors vilket de kysste fromt. Med rökelsedimman tjock i luften vandrade sedan hela följet ut till väntande uppbåd med bilar vilka i karavan tokgalet fort körde oss till hotellet och festsalen.
Väl på plats tyngdes självklart mina näpna gosseskuldror av ansvarets tunga börda. Efter att ha tagit mod till mig axlade jag således det tunga anvsaret att hålla ett litet tal, som sig bör och bjudes av traditionen. Som jag redan redogjort för i förra posten är georgierna ena riktiga hejare på att utrbinga storvulna skålar. Mina talekonster var emellertid fortfarande en aning ringrostiga. För att inte tala om min georgiska, vilken begränsade sig till nyttiga termer som 'köttstycke', 'mycket gott' och 'det är en ära att få gästa er ridderliga boning'. Men, som talessättet mycket riktigt går, skam den som ger sig. Och inte f*n gav jag mig. Eder orientalist levererade nämligen ett med hjälp av en georgisk advokat komponerat bröllopstal som mot all min förmodan fick rungande hejarop och ovationer till gensvar. Inte för att jag inbillar mig att de förstod min georgiska, eller att jag lyckats memorera allting rätt för den delen, men det var nog tanken som räknades. Stolt som en äromässigt upprättad Demosthenes stod jag i alla fall där med mikrofonen i hand och utbringade ett avslutande 'Gagimardjoht'!. Aleko (brudgummen) stegade resolut fram, omfamnade mig och med handen på svärdsfästet (!) sade han att jag var hans mycket gode vän och att vi nu skulle dricka tillsammans. Med tanke på att han var beväpnad med svärd var det bäst att hålla med. Och en sån kväll det blev.
Sammanfattning: Minns ni midvinterblotet hos kung Harald i Röde Orm? Tänk er det, fast på ett obegripligt språk och uppe i de kaukasiska bergen i stället för på jyllands leriga åkrar. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle förlöpa. Döm om min förvåning när festen i stället avlöpte helt utan fäktning, blodshämnd eller utropande av en ny utbrytarrepublik. Något besviken (framförallt över att ingen bröt loss en ny stat), men väl så lättad, avnjöts denna storslagna afton vid god vigör och med glatt humör. Aaaahh, det var goda tider.
Nu är man emellertid åter i väst, med allt vad det innebär av skolgång, utgång och Hallengreniansk holmgång. Och här blir man väl ett tag till. Åtminstone tills man hittar en georgisk flicka att äkta. Då är ni alla bjudna på skånsk-georgiskt bröllopp i utbrytarrepubliken Lund.
Tills dess,
Pax vobiscum.
Ericus.
Familjen Egutiae (Maya, Sozo, Eka, Koka), stolta över sin lilla Eka. Familjen är sannerligen de mest underbara av värdar.
Ekan och Konstantin "Koka" Egutiae. De är rejäla grabbar de där georgierna.
Brudens följe, idel vackra damer.
Aleko och Eka på väg till kyrkan.
Bygget av världens störtsa ortodoxa kyrka finansieras av en georgisk mecenat vid namn Ivanejashvili. Hittills har den kostat 330 miljoner svenska kronor. Ganska mäktig känsla att följa brud och brudgum på deras väg till Herrens hus.
Guglielmus d y himself framför Georgiens mäktiga fana som nu skänker en aura av nyorientalism till mitt heltäckningsmattsförsedda sovrum här i London.
