"When Adam delved and Eve span, Who was then the gentleman?[1]"
Broder/ Syster,
Det är en stor ära för mig att efter föregående krigshetsande och högeligen okristliga inlägg få restaurera mitt en gång så grundmurade men numera söndersmulade förtroende med ett av konservatism och konjaksklunkande inpyrt inlägg. Ni som av någon för mig fullkomligt outgrundlig anledning skulle kunna tänkas ogilla ett dylikt orerande gör bäst i att sluta läsa redan här. Men, som jag ju fått bekräftat gång efter annan så är det ju just därför ni läser mitt kvalmiga svammel på ericus.blogg.se. Inte sant? Jo, jag tänkte väl det. Så, läs på nu, traditionsvurmare, bakåtsträvare och framstegsskepticister.
Som den uppmärksamme läsaren redan läst mellan raderna har London inte bara bjudit på glittrande glamour, alepumpar och illaluktande snuskgubbar fastklämda med undertecknad i strömlösa tubvagnar utan även en hel del annat. En väldigt trevlig del av detta upplevdes för någon helg sedan. Det var den alltid lika fullifanige Carl-Axel som introducerade mig för en högaktningsfull herre vid namn Thor som i sin tur bjöd in oss båda till ett klint event med the Conservative Reform Group (Camerons glada gäng). Efter att ha mötts upp i skuggan av Nelsons kolumn (vars fundament som bekant gjöts av de Napoleons kanoner engelsmännen erövrade efter slaget vid Trafalgar) travade vi vidare till mötesplatsen, St Martins-in-the-Fields. Detta är en storslagen kyrka mer lik ett grekiskt tempel krönt av ett kyrktorn än en vanlig Guds boning. För den fundamentala särighetens skull var det konservativa konventet såklart inte förlagt till kyrkorummet i sig självt utan till kryptan inunder det. Spökligt? Kanske det, men fan så coolt. Med överpuliga snittar, moget vin och angenämnt sällskap var succén given.
Trafalgar Square, med National Gallery i fonden.
Likaledes storslagna och spöklika St Martins-in-the-Fields. Indiana Jones och fröken Croft skulle raidat stället omedelbart.
Men, som ni säkert anar slutar inte aftonens upplevelser här. I sann Ericusanda (ojojoj vilken självonani att använda ett sånt uttryck) slöt vi upp i nyvunna vänners lag för att fortsätta kvällen på the Carlton Club, en av Londons mest anspråksfulla och traditionsivrande gentleman’s clubs. Medlemskap är inte direkt något man förvärvar i en handvändning och således väldigt eftertraktat. Som tur är, eller rättare sagt var, hade våra värdar haft framförhållning nog att ärva sitt medlemskap från någon Lordsmässig farfar eller liknande. Eller helt enkelt kommit över det genom att bli rekommenderade av två Senior Fellows. Röda mattan rullades alltså ut utan att jag behövde nyttja min Demosthenesianska övertalningsförmåga.
Vårt lilla sällskap bestod, de omnämnda herrarna tre exkluderade, av två härligt brittiska jur stud-aristokrater med lätt släpande uttal, en armenskättad framtida parlamentsledamot, ett styck stormrik rysk oligarkson och två alldeles för överförfriskade svenska tjejer (ein bisschen peinlich, naja?). För att komma in krävdes såklart slirre slash fluga, vilket försågs de som saknade det. Stora salongen, dit vi styrde kosan, pryddes av viktorianska möbler i massiv ek, en monumental öppan spis där elden aldrig tycktes falna samt storvulna porträtt på gamla medlemmar, konungar och diverse skånska stormän(?). Stämningen var storslagen, konjaken av urminnes hävd fantastisk och cigarrerna skulle gjort självaste El Commendante sjukhusgrön av avundsjuka. Således - mina drömmars klubb.
C-A, Thor och på tok för berusad whatshername.
Gentlemannamässigt, komfortablet och alldeles... alldeles... "inpyrt", "unket" och således underbart!
”Aaaah, those were the days, old chaps”, är kanske inte direkt något man hör sådär överofta på Staffanstorps Nation (beryktade T-bar i Lund) men visst är det kul att få leverera en sån fras någon gång ibland. Och det fick man på the Carlton Club. Precis så mycket man ville. FYI så fick man även: ha fickur i stället för armbandsdito, tycka att allt var bättre på den gamla goda tiden och, inte minst, inlåta sig i diskussioner om Hobbes, Burke och maktskiftet i Sverige, vilket ju är en källa till inspiration för Camerons killar. Splendid indeed.
God save the Queen! Vilken republikan som helst skulle bli hard core rojalist på det här stället...
... eller bara förvandlas till en pompös, självupptagen och uti i yttersta fingerspetsarna kultiverad gentleman. Much like myself. (OBS! Klas och Harry: kolla magen!)
Sammanfattningsvis var det en kväll att minnas och i evinnerlig framtid ständigt bakåtsträva efter.
Aaaah, those were the days...
1. Först myntat av John Ball, engelsk präst och ledare i Stora Bondeupproret 1381. Han gav följande fortsatta rekommendationer för den planerade revolutionen: "... [we shall pursue our goals by] first killing the great lords of the realm, then slaying the lawyers, justices and jurors, and finally rooting out everyone whom they knew to be harmful to the community in future..."
Var f*n är vårt invasionsförsvar nu då, mp+s+v???
Soldater,
Denna bloggpost kommer handla om hur underbart härligt livet kan vara när det invaderas av tränade mördarmaskiner.
Fyra massiva köttkroppar till balkongklyvande kustjägare sparkade för en dryg vecka sedan med dunder och brak in dörren till vårt tidigare så trygga hem. Likt en skummande flod av svällande muskelmassa och arisk höglänthet invaderade dessa soldatmässiga muskelmonster vårt logement. Modig bror Magulf hälsade dem pliktskydligt med honör, jag gömde mig darrande bakom soffan. Invasionen var ett faktum. Genast fylldes vårt hem med ett lyster av broderlig kärlek då vardagsrummet förvandlades till vad som bäst kan liknas vid ett uzbekiskt flyktingläger för forna Spetsialnoye naznatjenie-soldater. Stämningen var uppsluppen och till lika delar uppjagad.
Efter att ha inmundigat enorma mängder föda samt vrålat ut obegripliga order på något fornnordiskt tungomål fördes Johan, Erik, Jocke och Klasse i ilfart av sina värdar till alltid lika skumma Sketch. Stället är en konstinstallation i sig, med surrealistiska cyklotronkammare till båd' höger och vänster samt en hel del utförligt utspökade självlysande renhuvuden i plastique. Maten smakade lika bra som utsikten var spektakulär och skumpan flödade naturligtvis ymnigt, som sig bör i dylika sammanhang. Kort och gott: allt cliiiiint.
Resen Klas vrålar ut obegripliga order på fornnordiska (eller möjligtvis syrisk-arameiska).
Dagen därpå var det dags för en av årets stora fester. Fyra bankers bor i en stor penthouselya vid London Bridge där de fyra gånger årligen tillber höfärdsdjävulen genom att bjuda in en fruktansvärd massa andra bankers till en enorm fest med inhyrda DJ:s, bouncers och diverse andra stolpskott. Klädkoden är kostym, inträdet är en flaska spiritus per person och ljudnivån knäcker en jumbojet. Som ni förstår tenderar tillställning att urarta. Kraftigt så.
Denna bjudning kan karaktersieras som en av årets höjdpunkter alt. lågvattenmärken, beroende helt på om man är granne till åkomman i fråga eller förärar den med sin dyra närvaro. Värst är det tveklöst för de stackare som ska städa upp efter allt. Men, det gör såklart någon stackars inhyrd Brixtonbo.
Väl på plats möttes våra tappra gossar inte av vodkastinkande ryska spetsnazsoldater, som de så noga tränats att möta med en välriktad kolvstöt, utan istället av vodkastinkande finansvalpar med slipsen stilrent knuten runt skalpen på bästa John Rambo-manér. Kaoset var totalt. Överallt sprang folk runt och bara ställde till med fanskap. Alla möbler hade rensats ut för att maximera intaget av besökare vilket fick följden att det kändes som att åka bananbåt i en lyxlägenhet. Mycket märklig känsla. På takterassen, varifrån utsikten över City (finanscentrum) fick bankirerna att rysa av jobbångest men mig att mysa av skadeglädje, uppstod inom kort olika typer av spontanitetsevenemang, som exempelvis spontanfylla, spontandrickaspritfrånjättestoriskub och spontanpissoar. Mycket mysigt alltså.
Inom kort urartade hela alltet och våra stormtrupper fick våga sig på ett utbrytningsförsök vilket tursamt nog lyckades. Utan att ha förlorat en enda man hade vi lyckats inta det viktiga brohuvudet på bankside. Segern var vår. Sen for soldaterna hem.
Framåt i gossar blå!
Johan och Erik förbereder sig för vad som komma skall.
Så här bör väl ändå inte fina flickor bete sig? Jo, om de är på fest hos högfärdsdjävulen så bör de det.
[Et's a fekkin Gennis, laaad!]
Efter att trots allt ha överlevt den vedervärdiga eurasiska träskfebern och dess nästan ännu otrevligare efterdyningar började jag känna mig redo för ännu lite resande. Denna gång styrdes den alltid lika ressugna globetrotterkosan till Irland och Dublin. Men varför, frågar sig den uppmärksamme läsaren (om det nu finns någon sådan som faktiskt läser den här smörjan) åka till det sönderregnade potatislandet med alla svältkatastroferna och för många rödhåriga terrorister? Svaret är att denne påg inte bara har skånskt och svenskt blod flytandes i ådrorna utan även iriskt. Farmor släkt heter som bekant Törner vilket var en försvenskning av Turner, härstammandes från en irländsk skeppsgosse vid ett brittiskt fartyg som någon gång i mitten på 1600-talet anlöpte Göteborgs hamn. Gossen såg Sveriges förlovade skönhet, jämförde den med de irländksa flickornas fulhet och hoppade i land. Tack och lov för det, för då fick jag en god anledning att åka till Dublin och dricka en jäkla massa Guinness.
Matte styrde upp resan med vederbörlig exakthet och en ihärdig kompromisslöshet i jakten på den mest effektiva formeln för en lyckad resa. Det gick vägen, som vanligt. Med oss hade vi James nr. 1, en mattelärare och tillika superbritt, samt James nr. 2, en högst osannolikt musikalisk banker med trubadurens alla laster. Mot oss hade vi ett tusental pints Guinness, en underbart trevlig och gemytlig småstad till huvudstad samt ett hostel som likt allt annat nuförtiden luktade härsket öl, ryssar och kiss.
Dublin visade sig vara riktigt trevligt, invånarna lika så. Jag har alltid varit anhängare av den från gudarna nedräckta sanningen att en människas godhet är en funktion av hennes fulhet. Och inte f*n fick jag fel den här gången heller. Alla i Dublin var nämligen jättesnälla och ömhjärtade. Med detta som utgångspunkt gav vi oss i färd med att dricka oss mätta på Guinness. För att göra detta på bästa sätt lät vi apostlahästarna i galopp föra oss till the Guinness storehouse, ett ofantligt stort gammalt bryggerikomplex som, tro det eller ej, är Dublins överlägset största turistattraktion. Hela stan är nämligen uppbyggd kring det faktum att varenda djäfvul tycks leva på Guinness och the occasional fårmage. Det var verkligen en lajbans upplevelse att se hur man går tillväga för att få ner tre limpor rågbröd i ett ölglas.
Efter att ha kutat runt på muséet och bl.a. fått reda på varför Guiness botar cancer, hur viktigt det är att dricka ofta och mycket och inte minst hur Guinness skall ge världens alla svältande barn öl för dagen, så avslutade vi trippen med en stor iskall pint uppe i den högst välvårdade skybaren.
På aftonen åt vi irländsk husmanskost på ett hak där det spelades keltisk trubadurmusik (turistfällevarning) vilket var riktigt gott. Mot all förmodan smakade det inte Guinness. Snabbt som attan såg vi alla dock till att beställa in ett par pints med den bruna sörjan. Mmmmm... Man kan ju inte äta en full bondemåltid utan att dricka en sådär fem, sex stycken måltider därtill.
Efter maten gjorde vi dock misstaget att fråga servitrisen om några klina klubbar i närheten. Visst kunde hon rita en liten karta och beskriva exakt vart vi skulle gå, lät hon oss veta med ett illasinnat leende. Instinktsfull jägare, afroindian och fullpackad med manlig intuition som jag är anade jag genast oråd. Och mycket riktigt valde hon att ge oss fyra killar vägbeskrivning till en allout bögbar. Vi föredrog dock de lite mer heteronormativa ställena och begav oss följdriktligen till ett ställe där man slogs med knytnävar, danska skallar och ölglas som hela karlar och inte med örfilar som kvinnfolk. När första fighten bröt ut stod de krigiska kelterna och hejade på (vakterna inluderade) och klappade takt. Två enorma rugbyspelare dansade knytnävsdans. Tyvärr vågade jag inte mig på att fota spektaklet, av rädsla för att behöva utdela dödliga judohugg och tvingas fly landet innan kvällen var till ända. Sen gladdes vi åt att vi var snyggast på stället, tills gryningen kom och vi gick för att ta igen oss på vårt ryssdoftande kisshostel.
Det var Dublin det. Nu har jag åtminstone blivit lite klokare på mitt eget beteende. Det tycks ligga i mina gener att bete mig som en kelt. Men särskilt mycket iriskt blod har jag nog ändå inte i ådrorna, där flyter numera mest mörk, mörk Guinness.
Med hopp om snar bättring och en god första advent!
Kärlek,
Ericus.
Och så, lite bilder som inte passade in ovan...
[OBS! Internt!] Den här tillägnas Harry och Svalle! Se så oerhört glad jag blev när jag hittade the writing on the wall. Rätt antal appar oxå. Stort som bara den!
Going back to my roots, calling Africa, nej, Ireland menar jag ju. Utanför St Patrick's Cathedral. Mäktigt.
Eller inte.
Tragik, olust och uppryckning
Det är med sorg jag ser hur innehållet i denna livsskildrande blogg försmutsats och nedsolkats i takt med att jag själv verkar ha gjort det. För detta ber jag tusenfaldigt om ursäkt. Bilden ni fått av mitt syndiga leverne är dock långt från den rosendoftande verkligheten. Ni skall veta att jag pluggar hårt som attan hela dagarna innan jag går ut och leker 17-åring med falskleg. Sådetså. Om ni nu så gärna vill se text om och bilder på en hårt pluggande Ekan så får jag väl förse er med det. Men det blir ett senare uppdrag. Nu väntar en ny drabbning med min uppsats om syndikerade lån. Och det är superskoj, jadddå!!
Fredens lilljor, må de kanta er väg.
/E.
Uppdatering
/Lothar.
Al-Barakat: mattsäljare, credit derivative swaps trader och cigarrökande skumpasumpare - nu i samma gäng!
Kära vänner, slösurfare och philistinier,
Precis som ni nog redan kunnat ana er till har Ekanikus i egen hög person lyckats med både det ena och det andra här i London hittills. Jag har exempelvis lyckats bli satt på plats av en rysk balettdansare, mordhotad av en fotbollshulligan för att ha fel färger på halsduken och sätta rekord i att äta flest havregrynochvattenshakes per dag i hushållet (och med Magulf och Matte så vet ni att det inte vill säga lite). Men, mina vänner, det har även lyckats mig att uppleva en fullkomligt bizarr afton i sällskap med en dansk oljetrader som obevekligen och framförallt oupphörligen hyllar en viss MC Einar (tänk er detta på bred danska), ett par flickor från klassen samt en hel klan med pakistanska mattförsäljare/oljesheikssöner/övertidsarbetande investmentbankirer. Oavsett vad de senare sysslade med så vill jag att ni skall veta en sak: ingen sysslar med det på det sätt som de gjorde. Fan vad de sysslade med det. Helt sjukt mycket syssel.
Så här gick det iaf till. Det hela började lugnt och trevligt som en liten klassträff på en loungebar. 
Vi var färgglatt klädda och hade inte överdoserat något annat än ren och skär gemenskap. 
Ok då, möjligtvis var det inte bara Silje som överdoserade lite av Bacchi förlovade livselixir. Det gjorde vi nog allesammans. Men, det är ok, för det gör alla i den här stan konstant och hela tiden. När de inte jobbar 20 timmar om dygnet.
Hursomhelst så lyckades damerna i sällskapet på något för undertecknad fullkomligt outgrundligt sätt i samspråk med ett gäng småmysko pakistanier. Rika småmysko pakistanier. Mycket extremt svinrika småmysko pakistanier. Damerna fattade emellertid inte omdelebart tycke för dessa gentlemannakodens yttersta utposter utan fann inledningsvis bäst i att låta deras charmerande erbjudande om kamelbarters vara obesvarade.
När vi senare begav oss till Londons numero uno posha klubb, Movida, blev det dock uppenbart att vi trots allt behövde deras hjälp. Detta för att förpassa våra skandinaviska lekamen till insidan av klubben i stället för yttersta änden av kön (runt knuten som vanligt här i byn). Genast svingades grabbarnas ihärdigt utdelade visitkort fram, telefonnumret slogs och plötsligt var vi förbi hela kön, inne på klubben gratis och i full färd med att dansa loss till riktigt tung mjulle med tiotalet drinkar var i händerna (hur nu det gick till). Då slogs åtminstone jag av att jag hade förändrats. Londonvistelsen hade verkligen krossat min en gång så stolta moralkodex och smulat sönder min personlighet. Jag hade blivit ett (sluta läs här, mamma!) drinklu*er. Och inte vilket dylikt som helst utan ett riktigt billigt ett. Ve och fasa, tänkte jag! Skammen sköljde över mig som ett kompani seljukturkar över Byzans. Chocken varade emellertid inte längre än den tid det tog för mig att fylla upp en ny drink från den enorma balja oljegrabbarna drog in (eller kanske var det ett oljetråg, vad vet jag. Får väl fråga Anders, den danske oljetradern).
Hursomhaver, jag fann mig i alla fall tillrätta i min nya roll och propsade bestämt på mer att dricka. Dock verkade cigarrmannen, som för övrigt tycktes inneha någon form av hövdingstatus, inte helt pigg på att låta mig dricka mer av deras booze. Inte heller jag var väl särskilt pigg på det efter att ha sett hur han deepthroatat en stackars välkyld Dom Perignon för sisådär 20 lakan.
Vi nådde helt enkelt någon form av entente cordiale, kamelkusken och den undernärde csn-beroende skåningen. Jag rörde inte hans Dompa, han rörde inte mig. Enkelt och rättvist.
Och tur var väl det, för annars hade jag nog inte levt länge nog för att kunna skriva dessa rader.
Med önskningar om att ni mår bättre än jag gjorde dagen därpå,
Erik.
Avslutningsvis ytterligare ett par bilder från denna magiska afton:
Colombiansk drug lord, någon? Vaddå, att bära solglasögon, jumper och dessutom slå åkarbrasor inne på en klubb där temperaturen håller minst fyrtio grader är väl helt ok?
Olje-Anders med Krickan och Nalle. 
Och så var även denna kväll slut. Slute gott allting gott. Adieu, kamrater!
Carlulf och Nilsulf i västerled
Lika full av extas som crackpundarna i trappuppgången blir när de får en pund eller två till lite crystal meth tidigt på morgonkvisten blev jag, Magulf och Matte då vännerna Calle o Nisse förärade oss med ett besök förra helgen. Brorsans gamla handelskursare som efter examen skingrats för vinden till världens mest avlägsna hörn (läs Vasastan och Amalienborg) anlände vid god vigör på fredagskvällen. Efter att ha intagit förfriskningar till de ljuva tonerna av grannens tvättmaskin och lite tysk tramptechno begavs det sig till Embassy i Mayfair för gourmétmiddag, conjaaaugare och tillhörande kubanska rökdon. Kvällen började bra men slutade bäst när vi efter ett par timmars levnad över åtminstone mina knapra tillgångar gled in på Turnmills och klubbade loss natten lång. Vi hann även med att bli dödligt matförgiftade av de kinesiska triadernas hantlangare samt bevittna en enorm svart snubbes hedrande av brittisk knarkkulturs allra heligaste ritual (dvs ta jättemycket knark, ta av dig till bar överkropp inne på klubben och stå och prata med en tegelvägg i minst 6,5 timmar (!!)). Vi måste varit de enda inne på stället som ätit middag på en posh restaurang i stället för ett polskt laboratorium. Knaper, knaper, knaper. Alltid lika fascinerande. Musiken var dock underbar och vi svingade de lurviga (courtesy of G. Ymkillen) til the break of dawn and beyond.
Lördagen påbörjades i Nisses tecken. Det vill säga att vi intog en fullt engelsk full full English uppe på Exmouth Market (cleant 'he!). Makalös start på en riktigt vacker höstdag således. Efter seriös sightseeing på dagen hookade vi upp med damerna på kvällen för middag och avslutade natten uppe i Angel på ett råbrittiskt hak. Undvek att bli förgiftade denna kväll. Politisk diskussion följde naturligtvis till långt in på småtimmarna. En veritabel dimma av unken konservatism svepte in våra cirkelresonemang på ett ganska förtjänstfullt sett måste jag säga.
Dagen efter firade vi tillsammans med varje sund britt Armistice Day / Remembrance Sunday. Till åminnelse av alla miljoner engelsmän som offrat sina liv för att de själva och resten av världen ska kunna leva i frihet (och för att vi i Sverige ska kunna vara neutrala och föra vår relativistiska 'tredje linje') samlades mängder av Londonbor kring White Hall och dess monument för att minnas och hedra de som dött. Ni som känner mig väl kan bara tänka er hur stort detta var för mig. Det var verkligen fullt med krigsveteraner överallt. Alla pubar, alla hak, varenda gata tycktes smockad med fårade gamla gubbar med obefläckad heder och något sorgset men likväl stolt i blicken. Efter parad, förbön, kransnedläggningar och dylikt intog vi vår obligatoriska Full English på ett arketypiskt Londonhak packat med SAS-soldater och fallskärmstrupper från det andra stora kriget. Ganska mäktig känsla.
Sen entrades de flygande vikingaskeppen som åter förde våra vänner österledes. Tror jag ska resa en runsten till Nils och Carls ära. Alla som kommer hit får förresten en runsten. Det borde fortsätta att locka hit folk, även om ni inte är lika krigsfetischistiska och imperievurmande som undertecknad.
Må väl mina vänner! Saknar er alla.
Med den största vördnad tecknar jag
Ericus.
Ps. Se gärna min gode vän Klas uppmärksammande av Veteran's Day i USA. Ds.
Magulf med Monica. Charmerande.
Magulf, Carlulf och två glada conjaaaugare.
Matte e såklart alltid lika poppis med damerna.
Clubhoppin'. Ljuva toner var det vill jag lova.
Nice i full aktion. Beam me up, Scottie!
Härlig stämning på de här klubbarna dårå.
Guglielmus och Callefar, rättmätig arvtagare till A.P. Möller.
Bella och Annika at gun point.
Utanför Frimurarordens högsäte. Jag har fortfarande inte fått någon inbjudan till deras nästa rejv, för jäkla dåligt av dem. Isacus, denna är tillägnad Dig. Kommentar om Londonlogen?
Di gamle o erfarne ställer upp till parad. Säkert en sista gång för somliga. Må deras minne leva i tusen år, Lest we forget.
Laglorder, law & order
Idag på föreläsningen fick vi ett par klassiska common law cases till livs. Låt mig för alla icke-jurister en gång för alla bara framföra min förtjusning för det intellektuella samtal de brittiska lorderna för med varandra när de avgör rättsfall. Det är fantastiskt. I stället för att som i Sverige skriva att 'kärandens yrkanden i enlighet med vad som hittills framförts på förekommen anledning bör avvisas' (eller ngt liknande tugg) så skriver man vad som stundtals gränsar till poesi. Likväl är den juridiska expertisen oerhörd. Som exempel framför Lord Goff of Chievely i ett storslaget bankrättsfall att:
Så resonerar man om man har peruk och är sjukt cool.
När vi för en dryg vecka körde en Moot Court Competition (rättegångsspel) blev eder egen historicistiska laglordsvurmare roligt nog utnämnd till Lord Justice. Ojojoj, vad jag ägde rättegångssalen. Alla ombud tvangs tilltala mig 'your excellency', 'your honour' eller 'our learned lord'. Och det var inte ens mitt eget påfund utan lärarens. Tror ni jag stornjöt eller? ;D Dessvärre fick jag varken en peruk eller mantel. Bättre lycka nästa gång.
Your learned friend on the woolsack,
Ericus.
Lordernas hus i härlig nygotisk stil.
Så här mäktig är House of Lords stora sal vid öppnandet varje år. Magnifikt. I love this country.
Utanför parlamentet och lordernas skyffe.
Brölloppsyra, patriarker och en svärdsbeväpnad brudgum
Georgiska bröllop slår allt. Så enkelt är det. Sällan har väl någon skådat ett liknande spektakel i form av frosseri i underbara delikatesser, halsbrytande danser och kaukasisk operasång med 13 gubbar stark manskör. Lägg till detta storslagna framträdanden, mängder av dignitärer och den oemotståndliga atmosfären i ett äkta öststatslyxhotell (bruna träplastväggar, enorma kristallkronor och en fantastiskt stor festsal).
Ceremonin i kyrkan var förvånansvärt snabb, men icke desto mindre vacker. Självaste ärkepatriarken hade tagit sig upp till den gudomligt vackra kyrkan där brölloppet stod. Treenighetskyrkan ligger högst upp på en höjd i Tblisi, överblickandes den uråldriga staden med gyttret av människor där nere. Dagen till ära hade molnen från dagen innan skingrats och solen lyste över landskapet. Förutsättningarna var alltså perfekta. Efter att ha mässat, sjungit och läst psalmer över brudparet välsignades de av patriarken och hans medpräster genom att tre gånger träda runt altaret och sedan upp till ett kors vilket de kysste fromt. Med rökelsedimman tjock i luften vandrade sedan hela följet ut till väntande uppbåd med bilar vilka i karavan tokgalet fort körde oss till hotellet och festsalen.
Väl på plats tyngdes självklart mina näpna gosseskuldror av ansvarets tunga börda. Efter att ha tagit mod till mig axlade jag således det tunga anvsaret att hålla ett litet tal, som sig bör och bjudes av traditionen. Som jag redan redogjort för i förra posten är georgierna ena riktiga hejare på att utrbinga storvulna skålar. Mina talekonster var emellertid fortfarande en aning ringrostiga. För att inte tala om min georgiska, vilken begränsade sig till nyttiga termer som 'köttstycke', 'mycket gott' och 'det är en ära att få gästa er ridderliga boning'. Men, som talessättet mycket riktigt går, skam den som ger sig. Och inte f*n gav jag mig. Eder orientalist levererade nämligen ett med hjälp av en georgisk advokat komponerat bröllopstal som mot all min förmodan fick rungande hejarop och ovationer till gensvar. Inte för att jag inbillar mig att de förstod min georgiska, eller att jag lyckats memorera allting rätt för den delen, men det var nog tanken som räknades. Stolt som en äromässigt upprättad Demosthenes stod jag i alla fall där med mikrofonen i hand och utbringade ett avslutande 'Gagimardjoht'!. Aleko (brudgummen) stegade resolut fram, omfamnade mig och med handen på svärdsfästet (!) sade han att jag var hans mycket gode vän och att vi nu skulle dricka tillsammans. Med tanke på att han var beväpnad med svärd var det bäst att hålla med. Och en sån kväll det blev.
Sammanfattning: Minns ni midvinterblotet hos kung Harald i Röde Orm? Tänk er det, fast på ett obegripligt språk och uppe i de kaukasiska bergen i stället för på jyllands leriga åkrar. Så hade jag tänkt mig att det hela skulle förlöpa. Döm om min förvåning när festen i stället avlöpte helt utan fäktning, blodshämnd eller utropande av en ny utbrytarrepublik. Något besviken (framförallt över att ingen bröt loss en ny stat), men väl så lättad, avnjöts denna storslagna afton vid god vigör och med glatt humör. Aaaahh, det var goda tider.
Nu är man emellertid åter i väst, med allt vad det innebär av skolgång, utgång och Hallengreniansk holmgång. Och här blir man väl ett tag till. Åtminstone tills man hittar en georgisk flicka att äkta. Då är ni alla bjudna på skånsk-georgiskt bröllopp i utbrytarrepubliken Lund.
Tills dess,
Pax vobiscum.
Ericus.
Familjen Egutiae (Maya, Sozo, Eka, Koka), stolta över sin lilla Eka. Familjen är sannerligen de mest underbara av värdar.
Ekan och Konstantin "Koka" Egutiae. De är rejäla grabbar de där georgierna.
Brudens följe, idel vackra damer.
Aleko och Eka på väg till kyrkan.
Bygget av världens störtsa ortodoxa kyrka finansieras av en georgisk mecenat vid namn Ivanejashvili. Hittills har den kostat 330 miljoner svenska kronor. Ganska mäktig känsla att följa brud och brudgum på deras väg till Herrens hus.
Guglielmus d y himself framför Georgiens mäktiga fana som nu skänker en aura av nyorientalism till mitt heltäckningsmattsförsedda sovrum här i London.
Tjejtjusarens guide till klubbgalaxen
Oi! Oi!
London är onekligen välkänt för sin fantastiska historia, sin klassiska arkitektur och sina metropolitiska framtidssträvanden. Men kanske e stan ännu mer ryktbar för sitt förstklassiga uteliv. Med tiotusentals pubar, barer, lounger, klubbar, salonger och alla andra möjliga och omöjliga former av hak är denna stad verkligen ett mecka för den festsugne (eller den evigt törstige och csn-berikade studenten). Hur kräsen man än är hittar man alltid sisådär ett par trehundra lämpliga ställen strax runt hörnet. Och som ni vet är jag inte bara antinykterist utan även besjälad med en viss fallenhet för stora och farliga klubbar med tunga beats. Tacka då hinhåle själv för att man är på plats i London när dunkadunkalusten faller på. För det gör den alltsomoftasthelatidenjämntochständigt.
En första försmak på klubblivet erbjöds redan första kvällen. Ett par hundra meter från vår lya ligger två (!) av stadens (och därmed världens) fetaste klubbar, Fabric och Turnmills. Efter att ha blivit verbalt överfallen av en cockneysvamlande eastender med matrixrock, bekantat mig med vederbörande över ett par stop ale på en lokal pub och i ca 30 minuter låtsats förstå hans slang (märk väl att cockney kan bli rätt kraftigt förvirrande) så gled vårt sällskap in på Turnmills och dansade natten lång till Stonebridges djupa toner. Storslagen inledning alltså.
Kvällen därpå var det dags för födelsedagskalas för en förtjusande fransyska vid namn Marie Sarah. Självklart firades dagen till ära med ett besök i London Eye (i egen chartrad kupé), en lika dekadent som svårbegriplig (helyllefransk) maskerad samt slutligen utgång på überposha ’le Paper’. Det var grejer. Den kvällen levde jag enligt devisen: ’har man aldrig drunknat i champagne tillsammans med franco-judeiska investmentbankirer iförd hawaiskjorta och för stora solglasögon så har man aldrig levt på riktigt’. Och det gick vägen. Se bilder nedan för resultat.
Framförallt har vi dock partajat tillsammans i vår underbara klass. Måste verkligen framhålla vilken skön blandning människor som samlats i ’the Scandinavian Program’. Stockholmare, Skåningar, Göteborgare, Norrmän och Danskar lever, äter, umgås, dricker, sightseear och avnjuter afternoon tea tillsammans. Riktig integration alltså. Mazoud Khamali skulle torska av avundsjuka bara han visste. Vi har till och med lyckats integrera ett par texaner och en halvmexikansk carnalito i gänget. Grabbarna i klassen är stabila, belästa, festliga och maktskiftande. Flickorna är undersköna, koketta och förträffligt angenäma att konversera med och tjuvkika på. Allt är således optimalt. Visserligen har intrigerna börjat tillta och ett visst mått av ränksmidande tycker jag mig kunna skönja begynnelsen till, men än så länge är dokusåpastämningen i klassen bara på defcon 2. Å andra sidan, den som väntar på något gott…
Håll nu till godo med lite bilder så återkommer jag när jag återvänt från Georgien, dit jag reser i morgon (torsdag) för att representera familjen Hallengren vid ett hederligt kaukasiskt bröllop. Det varar visst i dagarna tre och jag förväntar mig en hejdundrande tillställning. För er som följer nyhetstelegrammen kommer det kanske inte komma som en överraskning om jag plötsligt deporteras till Sibirien av bryska ryska invasionsstyrkor. Hoppas dock att invasionen låter vänta något på sig. Håll ni koll på Putin, den hale räven så hörs vi om en vecka!
Och innan jag glömmer: ALLA är varmt välkomna hit för att hälsa på! Vi har gott om utrymme, sköna sängar, jävligt dyr skumpa och en hyresvärd som ser ut att vara castad direkt från en Kusturica-film. Finnes även superbilliga flyg från Svea och oerhört mycket att se och göra. Jag nås framöver på +44 787 734 9709. Kom hit vettja! Om inte annat så på nyår då vi ställer till med ett kalas av sällan skådad dignitet i lägenheten, följt av en hejdundrande klubbkavalkad. Välkommen!
I tjänsten, för Skåne,
Ericus.
Och så, lite bilder på en svirande Svalle Hallengren med tillhörande klasskamrater:
"Alltid lika rolig, DJ Rob." (Sökarna, 1993) Men, ser inte Sussi en aning avogt inställd ut? Attans! Nej, nu ser jag att hon bara skyddar sin drink från att bli uppdrucken av undertecknad ;D
Jadå! Lika full i fan som alltid. Cheeeeeers!
Re: Cheeeeeeeeeeeers!
2/3 av tjejligan. Från vänst: Kristina, Nalle, Sussi, Isabella och Victoria.
Wagwan! Mi favorite gials och tillika mina nya hyresvärdinnor...
Yours truly med en fenomenalt svettig brittisk charmör vars största tillgång/skill/superhjälteförmåga tycktes vara att bli just väldigt, väldigt svettig. Märk att mitt rara gossansikte ger uttryck för det emotionella hopkok av dels de avoga känslor jag kände inför doften, dels den fascination jag kände över att ha träffat en person med en sådan förträfflig svettningskapacitet.
Ekan med två riktigt prima donnor, Nahal och Annika... och, ja, de kom loss till slut.
Vattenclosetten inne på riktigt flummiga Sketch. Hela rummet är uppbyggt av ägg i vilka toaletter finnes. Rummet nedanför äggstockscentralen heter följdriktigt "the vagina". Kan dock ej posta bilder på den av hänsyn till bloggens yngre publik.
Uppdatering: Bentham, nu även med skalle!
Dubbelt så smart? Tycker personligen att den gode utilitaristen förskönat sin vaxskalle lite väl mycket i jämförelse med originalet. Ngt ojuste, inget föredöme för dagens ungdom överhuvudtaget.
Rule Britannia
Mina förväntningar på året här i London innefattade bland annat storslagna upplevelser av brittisk imperialism, högtstående kolonialkultur samt oreserverad rojalism och högaktning för hennes höghet drottningen. Allt detta serveras vi Queen Mary-studenter på silverfat. Och vi har verkligen helt okritiskt tagit emot alla intrycken. Det här med källkritik är liksom inte vår grej.
Det hela började med att vi fick en introduktion till det brittiska rättsystemets absoluta överlägsenhet (här skäms man minsann inte för sig) av en alldeles underbart aristokratisk professor i rättshistoria, professor Victor Tunkel. Mannen ligger inne med den bästa av tweedkavajer, den mest hänförande och släpande brittiskengelskan jag hört och inte mindre än tre (3!) tummar, därav hans nome de guerre ’Professor Three Thumbs Up’. Det där med de trippeltummarna tar sig uttryck i form av två stycken tumfingrar på vänsterhanden (totalt 6 fingrar där alltså). Ungefär som ett ympat päronträd har han en ditympad extratumme med vilken han gladeligen gestikulerar vilt då han redogör för common law-kulturens absoluta överhöghet. Helt underbart alltså. Till detta bör läggas att den allmänna uppfattningen i klassen (som även stöds av undertecknad) tycks vara att nämnda gubbes adelssläkt inavlat sig själv så mycket att de liksom fått den där supertummen som en extra bonus. Jag vågade dock inte fråga professorn om det stämde. Vad tror ni, mina lärda vänner?
Efter att ha lärt oss allt om hur bra allting var ’back in the good old days, when Britain ruled the waves’ (citat: prof. Trippeltumme) var vi redo att ta oss an ett antal utflyktsmål i och omkring Londonium. Således har vi under ett par hektiska dagar flängt runt på bl.a. Windsor Castle (drottningen sågs dock inte till, men pampigare lya får man leta länge efter), Parlamentet (vallfärd till såväl House of Commons som House of Lords – oerhört viktigt), Bank of England (fick bl.a. försöka lyfta en guldtacka från guldreserven vilket visade sig vara löjligt tungt och dessutom det närmaste eder tillgivne jur stud kommer komma någon världslig rikedom under detta jordeliv) och inte minst en femrätters affärslunch i klientmatsalen hos Allen&Overy (Magic Circle advokatbyrå som i princip styr världen - enligt dem själva).
Så det har varit rätt busy. Därav den låga aktiviteten i bloggandet. Men frukta inte – snart är er tappre riddare åter tillbaka och då med populärvetenskapligt socialrealistiska skildringar av utelivet i detta champagnesprutarfantasternas mecka. Samt ett par förödande bredsidor, som skulle få självaste lord Nelson att trilla av sin 25 meter höga kolonn, om alla 'satans mördare' som verkar härja just i mitt närområde (sluta mörda oss!).
Till dess, mina vänner, vill jag önska en glad helg.
Med den största önskan om lyckönskande kommentarer på bloggposten tecknar jag,
Ericus.
Linn, Bodil, Silje, Babben och C-A på väg från Allen&Overy mot puben.
Aaaah, visst finns det inget som en rejäl pubrunda efter en femrätters lunch på världens ledande advokatbyrå?
Oerhört viktig Modéer-referens: domstolsarkitekturen som konstruerad ikon för den på multikulturell fruktsallad baserade rättskulturens kontextuella överhöghet (vilket betyder att man byggt domstolen så att den som skall dömas får känna sig lite sådär extra dömd, som extra salt i såren). Ser ni fru Justitia högst däruppe? Hon skall eder hårt döma!
Brittisk grandeur. Desto mindre grandeur vad min värdelösa kamera anbelangar.
Drottning Victoria, min egen ögonsten ;)
Ekanikus med Kling o Klang.
Ekanikus med Jeremy Benthams dissekerade, balsamerade och uppstoppade kropp. Mmmmm. Det riktiga huvudet har nu flyttats från dess tidigare plats mellan filosofens fötter till UCL:s kassaskåp efter att studenter försökt norpa det. Resten är dock äkta vara.
Windsor Castle. Så sagolikt att det är löjligt. Willhelm Erövraren lade grunden redan på 1070-talet. Ungefär som Glimmingehus, fast lite mindre skånskt.
Trevliga, stabila och löjligt bra på att fistfightas är lagens obeväpnade väktare i detta land.
Vet du hvad det beste er? Legetöj fra BR!
Waterloo-salen. Tavlor och minnesmärken över Englands fältherrar i slaget. För de goda relationernas skull täcks en del av tavlorna över då franska dignitärer kommer på besök. De tål tydligen inte att påminnas om förlusten. Dåliga förlorare alltså, frassarna.
Glöm nu för bövelen inte att skriva en kommentar! Annars skickar jag Kling ovan på dig...
Kulturkrock, ölchock och smått&gott
Efter en kraftigt försenad flygresa, följd av semi-intim kroppsvisitering av två überskäggiga och förmodat dolkbeväpnade brittiska sikher, landsteg jag med havets friska vind i mina själsliga storsegel på den väderbitna ö som utgör själva ryggraden i det brittiska imperiet. Äntligen framme. Men, genast kände jag att något inte stod rätt till. Jag kände mig plötsligt alienerad. En utomsocknes utböling på främmande stats territorium. Men, det var inte det svenska medborgarskapet som fick mig att vilja säga 'saarvi' och 'göörvi' till hela projektet, det var mitt avvikande utseende.
Efter att ha spenderat ännu en sommar i Sveriges kusligt koketta Kongl. hufvudstad var jag djupt invaggad i den falska tron att alla människor de facto levde på fitnessgym, var stamkunder hos plastikkirurg Troilius (Plastique Fantastique) och hade klippkort hos J-P Barda. Men, icke! Åtminstone inte engelsmännen jag mötte på Stansted Airport. Träningsoveraller, pizzamagsdaller och svällande tribaltatuerade kräftröda köttnackar var vad som mötte mig i ankomsthallen. Som den vane globetrotter jag är acklimatiserade jag mig emellertid genast och började omedelbart bygga på min bukfetma genom att tillsammans med mina nyvunna vänner från flyget (två svenska läkarstudenter) avsmaka det fantastiska ölsortiment som engelska mäns bukar berikats av i århundraden.
Efter en lika fartfylld som festlig tågresa med Stansted Express lyckades jag tappa bort mina två nyvunna vänner, alliansbröder och landsmän på Liverpool Street station. Det var väl iofs ingen vidare bedrift, men jag blev likväl ganska stolt över min plötsliga omdömeslöshet. ”En fin fjäder i hatten”, tänkte jag och fortsatte min färd. Fylld med mörk öl, berått mod och ett osvikligt glatt humör begav jag mig så mot min resas mål och vägs ände - mitt nya hem…
Väl på plats möttes jag av min flatmate Mattes kanadensiska flickvän, Kelsey, som ledde mig förbi två överfulla sopcontainers, genom en tidigare lummig men numera nedtrampad trädgård och slutligen, efter en bits kissluktande hissfärd, in i vår lägenhet: 119 Grimthorpe House. Jag hade blivit varnad för att ”Londonstandard” på lägenheter generellt ligger strax under de högsta lägstanivåerna i tredje världen och antagligen inte skulle passera kvalitetskontrollerna i Harares mest buldozrade kåkstäder , men döm om min förvåning när jag stiger in i lyan och möts av helt ok miljonprogramsstandard! Hammarkullet och Rosengård kan slänga sig i väggen! Skämt åsido så är vår lya faktiskt riktigt fin och jag stormtrivs.
Hinner inte skriva mer nu. Måste sanera hissen med freonbaserat lösningsmedel. Jag kan dock redan nu utlova en eggande god fortsättning med spännande ingredienser, som exempelvis
- en högaristokratisk historieprofessor med brutal överslick, tweedhud och tre (!) tummar,
- en hejdundrande födelsedagsmaskeradfest med franco-judeiska bankirer
samt
- ett hederligt gammalt brittiskt rånmord ett betryggande stenkast hemifrån.
Ta-ta!
Best regards,
Ericus.
Ps. Ta gärna en titt på bilderna nedan. En del från avskedsöl hemma i Lund och ett par stycken från mitt underbara Londonområde.
Glöm inte att lämna kärleksfyllda/nostalgiska/dryga/maktskifteshyllande kommentarer. Klicka bara på "kommentarer" nedan och gå lös! Ds.
Min kära mor och lillasyster.
Calle H är glad i hågen samman med yours truly.
Sallehunder, Hubbisch o Leonidas.
Vargleende broder med dito syster.
Flätmäjts Kelsey och Matte i vårt kök.
På väg till Turnmills för spelning m Stonebridge.
Vår gata.
Lite sköna smågeezers i vårt kvarter. "Oi! Oi!"
Home, sweet home.
Herzlich willkommen im Blogg der Bloggs!
Högt ärade vänner, familjemedlemmar och medmänniskor,
Så har då turen kommit även till undertecknad att sluta sig an till den stora och ständigt växande skara av resedagboksskribenter som ser det som sitt högsta kall att terrorisera intet ont anande vänner med till lögnen gränsande skildringar av sina spännande resor och dito upplevelser. För detta ber jag omedelbart om ursäkt.
Förlåt.
Icke desto mindre kände jag, efter ett antal fåfänga försök till kontakttagande via sms, msn, telefax och annat larv, att detta med en egen reseblogg var min ’Endlösung’ på ’kommunikationsfrågan’. Enväga enkelriktning är tydligen den enda hållbara formen för masskommunikation under min självvalda diaspora. Goebbles, Bagdad Bob och Ari Fleischer kan således samtliga slänga sig i väggen.
Härmed lanseras Ericus reseblogg – din mistlur i Lützendimman.
Välkommen till London!
Quite irresistible, I must say...
